The Rewrite

ko

2starrating

Regi: Marc Lawrence

Bitter, avdankad manusförfattare blir en bättre människa när han tar ett jobb som lärare i en skrivkurs i anonym småstad.

En film om manusskrivande som heter The Rewrite – där kan vi tala om en film som gräver en grop åt sig själv. Tar man en titt på BluRay-omslaget, där Hugh Grant och Marisa Tomei ler mot en själlös bakgrund, så inser man dock att det är en grop som inte behöver vara så djup. Det enda som den här filmen behöver klara av är att inte vara usel.

På så sätt är det en lyckad film. Den är inte dålig. Det finns ingen omedelbar anledning att se den, och den som ser den kommer inte behöva hålla ögonen öppna. Jag minns när jag var liten och min mamma brukade stå i källaren och stryka kläder, samtidigt som hon lite halvt tittade på en film; The Rewrite är helt klart en sådan ”stryka kläder-film”. Hade en sådan film varit för bra hade järnet stannat på tyget och kläderna börjat brinna.

Samtidigt är det också en film som bär spåren av en bättre. Den handlar om en manusförfattare, och som alla filmer om manusförfattare säger det sig självt att manuset är självbiografiskt. Det är skrivet av Marc Lawrence – som också regisserat filmen; Lawrence är ansvarig för filmer som Miss Secret Agent (ett och två), Two Weeks Notice (2002), Music and Lyrics (2007) och Har du hört ryktet om Morgans? (2009) – filmer du inte trodde regisserades eller skrevs av någon alls. Om du minns titlarna minns du även att Hugh Grant var med i de flesta av dessa filmer, och så även här.

Marc Lawrence har i och för sig aldrig vunnit en Oscar – det har Keith Michaels gjort. Keith Michaels är karaktären som Hugh Grant spelar här. En gång i tiden Oscarvinnare för bästa manus för Paradise Misplaced, en något osannolik titel på en film som alla hursomhelst har sett; var och varannan människa har det som sin favoritfilm, vilket betyder att var och varannan människa också sett filmen, vilket betyder att den kanske inte är så bra egentligen. Lite som att var och varannan människa tycker att Nyckeln till frihet (1994) är världens bästa film, för att den ligger etta på IMDb:s lista över bästa filmer och för att de faktiskt sett den (till skillnad från Gudfadern). Keith verkar veta det här också. Samvetet gnager. Han är en medioker författare, och han vet det. Efter Paradise Misplaced har han klämt ur sig ett par manus – som varit dåliga – till filmer – som blivit dåliga – som inte tjänat pengar – vilket gjort honom fattig och utstött från branschen, som nu letar unga och hungriga begåvningar.

Säkert är det här saker som plågat Lawrence och kanske också Hugh Grant – Har du hört ryktet om Morgans? var en urusel film som ingen gillade och Grants medverkan i det komiska pekoralet Cloud Atlas har tydligen fått honom att springa tillbaka till formula-kläderna i The Rewrite, en film som praktiskt taget ger Grant samma roll att spela som i Om en pojke (2002): Den livströtte skitstöveln som egentligen har ett hjärta av guld, bara han kommer på rätt köl igen med hjälp av unga, oförstörda människor samt en charmig singelkvinna.

Att förklara berättelsen är inte svårt: Keith kan inte pitcha sina manusidéer längre. Han är bitter och sur. För att ha råd till hyran tar han jobb som lärare i en skrivkurs i ett universitet i en anonym småstad. Han vill inte. Han gör det ändå. Han ser på studenterna med bakfulla ögon, och då har han redan sållat intagningsprocessen genom att bara acceptera de snygga tjejerna och de fula killarna samt kastat alla andra ansökningar i soptunnan – han har redan legat med en av dem, den offensiva pinglan Karen (Bella Heathcote), innan han ens haft sin första ”lektion”. Han dricker för mycket, såklart, och skämmer ut sig (utan att bry sig) på lärarnas kommitté när han förklarar för den uptighta rektorn (Allison Janney) att han är ”trött på allt tjat om feminism” när hon förklarat att hennes nya bok om systrarna Brontë snart ska publiceras.

emeeen

Meeeeeen ni veeeet hur det gåååår. Alla kan förändras! De där ungdomarna är ju så fina med sina små manér och egenheter – och att Keith gjort bort sig i början ger ju filmen gott om konflikter att försöka lösa på vägen. Och, vem kommer där om inte Holly Carpenter (Marisa Tomei), en ”soccer mom” med två ungar och en ex-man som lyser med sin frånvaro. Keith gottar ner sig i småstadens anonymitet, själasöker lite i sig själv och börjar närma sig kruxet som hela hans bitterhet bottnar i – att han inte längre har kontakt med sin egen son, som pluggar på ett snoffsigt universitet i en annan värld, och som Keith utgår från inte vill veta av honom.

Allting slutar precis som du tror att det kommer att sluta, men mer än att filmen är förutsägbar så är den svagt gjord – jag förstod inte ens att Keith skulle vara en skitstövel förrän en kvart in i filmen, för regin var för svag och dåligt formulerad. En feel-good av det här slaget måste vara följsam och effektiv, men The Rewrite hänger liksom och dinglar rent emotionellt; filmen ligger hela tiden steget före åskådaren, på ett dåligt sätt. Väldigt ofta fann jag mig själv att tänka ”jaha det är de tänker” två scener efter att jag började undra. Att Keith är en trött figur kan jag förstå – Lawrence och Grant verkar ungefär lika trötta. The Rewrite är en film som inte orkar stå på benen.

Samtidigt är jag, som skrivande person, partisk mot filmen. Jag stannar hellre i manuset, som jag gillar lite grann, än vad jag tjatar om den dåliga regin. Har man växt upp i en småstad så ser man också potentialen i bilden av Binghamton, som småstaden i The Rewrite heter: Lokalkärleken till futtiga sevärdheter, det lilla universitetets ängsliga personal, och känslan av att vara ”i världens återvändsgränd” hade kunnat utvecklas. En jätterolig Europa-möter-USA-kontrast hade kunnat skapats också av Grants brittiska anti-pretto-fasoner och den amerikanska universitetskulturens brist på humor.

The Rewrite blir i slutändan en irriterande svag film, som ändå är mycket charmigare än man hade kunnat tänka sig. Om du inte tror mig så kan jag poängtera att förutom Grant och Marisa Tomei, och Allison Janney, så spelas lärarna av J.K. Simmons och Chris Elliot (från Den där Mary) i fina framträdanden. De håller verkligen igång ett behagligt tuffande i en film som är ömkligt medelmåttig – som att den vet om det själv; den kan inte bli mer än så här, den orkar inte. Ibland glimmar det till på riktigt, men det bra går förlorat. Det är okej. Vad är väl en bal på slottet. Det är och förblir en film att stryka kläderna till – tyvärr, trots allt.

FREDRIK FYHR

*

jui

THE REWRITE

Originaltitel, land: The Rewrite, USA.
Urpremiär: 15 juni 2014 (Shanghai International Film Festival).
Svensk premiär: 30 november 2015 (DVD/BR/VOD).
Speltid: 107 min. (1.47)
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW/DCP/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Hugh Grant, Marisa Tomei, Allison Janney, J.K. Simmons, Aja Naomi King, Chris Elliott, Bella Heathcote, Maggie Geha, Olivia Luccardi, Annie Q, Caroline Aaron, Liz Callaway, Jason Antoon, Nicole Patrick, Mark Nelson, Andrew Keenan-Bolger, Karen Pittman, Emily Morden.
Regi: Marc Lawrence.
Manus: Marc Lawrence.
Producent: Liz Glotzer.
Foto: Jonathan Brown.
Klippning: Ken Eluto.
Musik: Clyde Lawrence.
Scenografi: Ola Maslik.
Kostym: Gary Jones.
Produktionsbolag: Castle Rock Entertainment, Resnic Interactive Development.
Svensk distributör: Scanbox (DVD/BR), SF Anytime (VOD).

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *