Den gode dinosaurien

den gode dinosaurien videosöndag 2

Alla barn måste lära sig om döden. Disney är företaget som gjort det till en tradition att undervisa dem om saken – de har sedan 1930-talet tagit kål på mammor och pappor för att lämna stackars antagonister hjälplösa i en farlig värld; från Bambis mamma till Simbas pappa så har Disneystudion effektivt krossat några av barnens första illusioner. Så grundmurad är idén om döda föräldrar att praktiskt taget alla hjältar i Disneys filmer är föräldralösa åtminstone till hälften – om två föräldrar finns i början måste en av dem dö; i annat fall finns figurer – gärna prinsessor som Belle, Ariel och Jasmine – som är spökligt moderlösa redan från början.

Det är bland annat därför Den gode dinosaurien känns som en film mer betonad av Disney än det mer iögonfallande Pixar. Vilken förrädiskt harmlös titel! Det var längesedan jag såg en ”familjefilm” som så ivrigt spelar på elementet av fasa. Filmen är marknadsförd som en pluttenuttig feel-good för hela familjen – men den är absolut ingenting för små barn. Till stor del handlar den om ond bråd död ute i den gudlösa vildmarken, och den är full av oväntat känslokall brutalitet.

Filmen gick upp i USA under hösten och biografer överöstes av klagomål från arga föräldrar med gråtande barn. Jag läste en kommentar på ett forum från en upprörd pappa som sa att nog för att hans sexåringar var vana vid att se föräldrar tas av daga i Disneyfilmer – de hade svårare för den söta lilla fågeln som blev uppäten levande, figuren som får huvudet avslitet, de stilla djurliken och lägereldsberättelsen om velociraptorn som drunknade i T-Rexens blooood.

Diskrepansen mellan marknadsföringen och innehållet är en bra ledtråd till den här filmens misslyckande. Den har plågats av en produktionshistoria som innefattat oändliga omskrivningar av manuset och omändringar i produktionsleden – och det märks. De olika viljorna avbryter varandra konstant – att se filmen är att dras mellan olika plastpappor och låtsasmammor. Lite såhär:

”Det var en gång en söt liten dinosaurie som bodde med sin dinosauriefamilj” börjar mamma berätta… varpå den nördiga plastpappan avbryter – han som aldrig riktigt kommit ur sci fi-barndomen – genom att förklara: ”Familjen var dinosaurie-bönder! De levde nämligen i en parallell kvantfysisk värld där kometen som dödade alla dinosaurier missade jorden! Så istället för att människor byggde hus och odlade grödor så gjorde dinosaurierna det!”

Mamma fortsätter, aningen besvärat: ”Den lilla dinosaurien hette Arlo och…” – in kommer den militanta ex-maken: ”Han var en riktig sjusovare som inte var bra på någonting! Han hade två storasyskon som var stora och starka, men Arlo var en riktig mes som var rädd för allt och inte vågade sig på någonting!”

”Så då” poängterar mamma skarpt ”hade han en bra pappa som visade honom livets sanna, fredliga värden…”

Ex-makens nya fru: ”Men då kom en stor flodvåg och tog död på honom, och Arlo blev lämnad kvar i den stora vildmarken utan en endaste vän, för världen är en hemsk och kall plats där bara den starkaste överlever…!”

Mamma försöker desperat rädda sagan: ”Fast där, mitt ute i vildmarken, träffade han en annan ensam liten krabat: En vargunge, som också förlorat sin familj. Tillsammans skulle de försöka hitta hem…”

”Men!” (nu plastpappan) ”Det var inte en varg, utan ett människobarn! Eftersom kometen missade jorden, och dinosaurierna blev bönder, så blev… människor… vargar! Fascinerande va?!”

Det snällaste man kan säga om Den goda dinosaurien är att den är ett verkligt intressant misslyckande. Om det hade varit en mer koncis film så hade den kunnat fungera – manuset (eller vad man ska kalla det) föreslår en film om människor på stenåldern, där en pojke vid namn Arlo försöker hitta tillbaka till sin familj, tillsammans med en varg, efter att hans pappa dött. Det vore en rimlig film för barn i låg- och mellanstadieålder – å ena sidan ett äventyr, å andra sidan lärorikt, å det tredje en sedelärande berättelse om hur svårt livet kan vara, och att man måste överkomma sina rädslor i livet.

Men dinosaurier är mer säljvänliga – titta på Jurassic World, 2015 års mest inkomstbringande film. Follow the money och gör Arlo till en dinosaurie! Hur lösa det? Skapa en uppenbart idiotisk situation där dinosaurier odlar grödor och plogar åkrar (!) och gör vargen till ett grottmänniskobarn. På så sätt får vi en film om söta små figurer och en film om den hårda, blodiga vildmarken!

Man kan se de cyniska bolagscheferna framför sig. Att Den gode dinosaurien är en produkt blir också tydligt i själva storyn, som är så förutsägbar och standard att filmen nog inte hade varit så bra till att börja med. Det har varit de ytliga detaljerna man varit oense om. Arlos väg från sitt hem och tillbaka, via flodolyckan, är småtråkigt stabil och går via diverse figurer av de slag man känner igen, naturligtvis med en svensk dubb som låter de göteborgska och skånska dialekterna prägla de ”roliga” karaktärerna – här får vi en deprimerad stegosaurus som prååtar så heer och en trio lide slurvia Tirexar (en med röst av Nour el Refai) – och även om lite äldre barn inte lär klaga så lär de nog inte jubla heller. Det finns faktiskt inte så många känslor att hämta här, förutom förvirring och depression.

Schizofreni är filmens ledord – från blandningen av läskig död och söta ansikten till manusets kludder av olika viljor och animationen som sömlöst blandar barnsligt animerade dinosaurier med vackra, kargt realistiska landskap. Det är en film som vill lära barnen ett och annat om död, ensamhet och den grymma verkligheten – nej förresten, den vill bara sälja lite söta dinosaurier. De barn som vill se söta dinosaurier kommer gråta av all död – och de barn som vill se död tittar redan på skräckfilmer i smyg.

FREDRIK FYHR


den gode dinosaurien videosöndag 1

DEN GODE DINOSAURIEN

Originaltitel, land: The Good Dinosaur, USA.
Urpremiär: 10 november 2015 (Paris).
Svensk premiär: 6 januari 2016.
Speltid: 93 min. (1.33).
Åldersgräns och lämplighet: 7 (ej rekommenderad för yngre).
Teknisk process/print/bildformat: Digital 3-D; DI 2K/D-Cinema (även 3D)/2.35:1
Skådespelare (fullständig rollista) (röster): Jeffrey Wright, Frances McDormand, Maleah Nipay-Padilla, Ryan Teeple, Jack McGraw, Marcus Scribner, Raymond Ochoa, Jack Bright, Peter Sohn, Steve Sazhn, A.J. Buckley, Anna Paquin, Sam Elliott, David Boat, Carrie Paff, Calum Grant, John Ratzenberger, Mandy Freund, Steven Clay Hunter.
Regi: Peter Sohn.
Manus: Meg LeFauve.
Producent: Denise Ream.
Klippning: Stephen Schaffer.
Musik: Jeff Danna, Mychael Danna.
Scenografi: Harley Jessup.
Produktionsbolag: Walt Disney Pictures, Pixar Animation Studios.
Svensk distributör: Disney.


rsz_2starrating-300x75
Betyg och omdöme: Medel – Snygg produktion, stabil men opersonlig story; ofokuserad i tonen, med å ena sidan barnvänliga figurer och å andra sidan råa otäckheter, utan budskap eller poäng.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *