Macbeth

macbeth0

2015 års cinematiska uppvisning av Macbeth är kanske den bästa som gjorts på film – det är nämligen just en film. Den vägrar sätta litteraturen ovanför filmen. Den vägrar vara teatral. Den vägrar vara en banal TV-serie, som låt säga ”Game of Thrones”, där intrigen går fram med hjälp av klysch-kryckor som gör allt passiviserande enkelt att komma in i, och där karaktärer pratar bara så att vi får något att lyssna på. Den förstår att Shakespeare inte kan bli ”modern”. Shakespeare ligger närmare en godnattsaga, ett ordspråk eller en muralmålning på en medeltida kyrka. I synnerhet ”Macbeth”, vars själva drama i sig inte är så intressant – ”Macbeth” handlar mest om de emotionella innebörderna, inte så mycket huvudpersonens undergång som själva känslan av undergång; det är Shakespeares emo-mästerverk, där helvetet är en plats på jorden – och det är mörkt, indeed. Poängen är inte vad som händer, poängen är att det känns att det händer.

”Macbeth” är på sätt och vis mer romantisk än ”Romeo och Julia”, och just därför måste en Macbeth-film någonstans närma sig en musikvideo, eller ett impressionistiskt konstverk, mer än en konventionell film. Macbeth kan aldrig bli en människa av kött och blod – han måste vara en representation av en människa. Tragedin kan aldrig vara en berättelse för publiken att ”underhållas” av. Den går bara att förstå symboliskt. ”Macbeth” är som gjord för filmmediet – om man berättar det visuellt, både i berättande och i effekt, så hittar man de operatiska effekterna som Barden inte kunde få fram med sina ord, men som tydligt finns där i dem. En sådan film gör drama och dialog, ja till och med skådespeleri, obetydligt. Denna Macbeth hade kunnat vara en stumfilm, och det är därför den är ett mästerverk.

Det är en film som dånar och bultar, välter sig över publiken, dränker oss i bilder och tvingar fram känslovarelsen i oss. Samtidigt är den paradoxalt enkel och avskalad, utan de bombastiska effekterna i Orson Welles Macbeth-film från 1948 eller den lite fjantiga, teatrala stilen i Roman Polanskis neurotiska version från 1971 – skådespeleriet är nivellerat till en enda monoton ton, en ton kall som silver som går rakt mellan Michael Fassbenders stenansikte, besläktat med Michael Corloenoes i Gudfadern-filmerna, och Marion Cotillards vagt religiösa framtoning. Båda för tankarna till Fritz Langs Nibelungen (1924) och tillsammans med regissören Justin Kurzel har de skapat en perfekt reverb i sitt spel, en nästan magnetisk balans i uttalet som gör att varje ord känns förutbestämt och ödesdömt. Denna tragedi, förstår Kurzel, har berättats och ska berättas om och om igen – Macbeth och Lady Macbeth är fast i en loop, dömda att gå igenom samma tragedi om och om igen i hundratals år. Fassbinder och Cotillard blir figurer i ordets rätta bemärkelse, visuella representationer inuti den magiska maskin som är en film.

m1 m3

Den Shakespeare-film som denna Macbeth påminner mig mest om är Laurience Oliviers superklassiska Hamlet (1948). Inte för att de är iögonfallande lika varandra – tvärtom, Oliviers film är teatral och snällt konventionell – utan för att de båda är intresserade av att precist dissekera sina förlagor för att få fram en tydligare helhet. Liksom Olivier tog bort flera karaktärer och sidointriger för att få en avrundad och enhetlig film som lade fokus på Hamlet själv (en figur som han gjorde till en nobel hjälte) så har manusförfattarna Jacob Koskoff, Michael Lesslie och Todd Louiso noggrant dirigerat om karaktärer och repliker för göra en så effektivt deprimerad film som möjligt – inte minst läggs tydligare emfas på Macbeths och Lady Macbeths barnalöshet, vilken blir gapande påtaglig när Lady Macbeth nu blir stoiskt vittne till Macbeths rituella avrättning av Lady Macduff och hennes barn – också kronprinsen Malcolm (Jack Reynor) blir vittne till hur Macbeth mördar kung Duncan (David Thewlis) – och mordvapnet är inte längre en dolk som dinglar i luften utan en dolk från de blodiga händerna av en yngling som Macbeth dödat. Macbeth är hemsökt av spöken, spöken av döda barn – kanske de alla är det döda barnet som bränns på bål i filmens inledning. Man kan förutsätta, om man vill, att Macbeth blivit barnalös och att tragedin egentligen är ett utlopp för en psykos.

Men vi får ingen humanistisk, psykologiserande nåd. Här finns inget att förstå – som pjäsens kanske mest berömda rader förklarar för oss – och inte heller figurer att tycka om. När ”Macbeth” filmatiseras blir pjäsens mörka kärna ofta förrådd, då filmskapare frestas att skapa hopp, eller någon slags förståelse (till och med i Polanskis berömt mörka film är Macbeth en snörvlande valp mer än en genuin tyrann). Men här är inte Macbeth en förvirrad vekling eller en ömklig idiot, som han så ofta porträtterats; han är rakryggad och hemsk, summan av sina handlingar, en symbol för människans förmåga att styras av girighet och göra hemska saker; en man präglad av den uråldrigt manliga myten om evigt liv. Hans slutgiltige fiende Macduff (Sean Harris) är inte heller en hämnare med rätten på sin sida – han stormar fram i ett Wagnerskt eldhav, och hans mördade fru och barn fungerar mer som vedstockar till elden än som riktiga människor han sörjer (återigen, han är inte heller en riktig människa, bara en symbol).

I utkanterna av verkligheten finns alla spöken av de mördade soldaterna, men Macbeths syner är också personliga och (på ett eller annat sätt) kanske de mest kommer från honom själv. Liksom i Terrence Malicks filmer – vilket denna i mindre stunder faktiskt påminner om, med viskande karaktärer och en ofta närgången kamera – är det övernaturliga påtagligt, men guden är tyst och kall. De tre häxorna står stilla som lik, rör sig som gengångare, och talar monotont som i trance, innan de försvinner in i en dimma som här är mer påtaglig än i någon annan ”Macbeth”.

Allt det här låter kanske som meningslös information för den som inte är så himla haj på Shakespeare. Jag skulle kunna tala om intrigen, för det finns ju alltid en ny generation där ute – unga människor för vilka ordet ”Macbeth” och ”Macduff” lika gärna skulle kunna vara två hamburgare – men det ligger bortom mig och jag är för mycket av en Shakespeare-nörd. Ändå tror jag att denna Macbeth kan fungera någorlunda väl för en något yngre publik – knappast barn, för filmen är mycket våldsam och ofta iskallt grotesk, men de som är unga nog att fortfarande tilltalas av bilder, de som ännu inte korrumperats av den litterära dramalögnen som dikterar att en film inte får vara för mycket film, utan måste vara god teater eller litteratur först.

m2

Men Kurzels Macbeth är uppkäftigt cinematisk, såväl i stora stunder som små, och den överraskar oavbrutet. Redan i den inledande bataljen mellan Macbeth och Macdonald så använder Kurzel den typiska shakycam- och Braveheart-pathos-strategin, bara för att avbryta den med symbolisk slow-motion där Macbeth befinner sig i en drömsk sfär, nästan som om våldet skär sönder verkligheten och skapar ett utrymme där Macbeth är ensam mitt i stormens öga bara med sin själ och sanningen – att han bara kan se sin motståndare, och att han drivs av inget annat än hat och viljan till makt; men så i nästa stund är motståndarna utbytta mot de tre häxorna, och ett barn, som tysta betraktar honom med facit i hand.

Det skapar en känsla av närvaro som är svår att förklara, men extremt effektiv. Då och då finner Kurzel, och fotografen Adam Arkapaw, andrum av andlighet – Lady Macbeths sista monolog, till exempel, är stilla och vacker och bär en kryptisk symbolik, med en nästan arkaiskt helig stämning. Oavbrutet befinner vi oss i en magiskt realistisk värld, en gammaltestamentlig värld av tomtar och troll, och i denna värld, djup av både symbolisk och verklig gyttja, rör sig dessa figurer i såväl storm som trängtan genom ett infernaliskt blodbad som ekar in i människosjälen med tyngd och nerv, eld och aska, förtvivlan och vrede. Det är en vrålande best till film – men också tyst och elegant mellan lagren, där märkliga saker sker, förunderliga syner vi missar om vi bara blinkar. De flesta Shakespeare-filmer är torrt förklarande, eller mekaniskt dramaturgiska, men denna Macbeth har sprängt sig ur sina bojor in i ett tillstånd av cinematiskt nirvana. Den lämnar en med hjärtat fullt av gäckande gåtor, medan den rasande pulsen långsamt blir stadig igen.

FREDRIK FYHR


macbeth videosöndag

MACBETH

Originaltitel, land: Macbeth, Storbritannien/Frankrike/USA.
Urpremiär: 23 maj 2015 (Cannes).
Svensk premiär: 8 januari 2016.
Speltid: 113 min. (1.53).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K (Arri Alexa XT); DI 2K (Panavision)/D-Cinema/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Michael Fassbender, Marion Cotillard, Sean Harris, Devid Thewlis, Jack Reynor, Paddy Considine, Lochlann Harris, Kayla Fallon, Lynn Kennedy, Seylan Baxter, Amber Rissmann, David Hayman, Brian Nickels, James Harkness, Ross Anderson, Scott Dymond, Maurice Roëves, Elizabeth Debicki, Andrew Gourlay, Gerard Miller, Roy Sampson. .
Regi: Justin Kurzel.
Manus: Jacob Koskoff, Michael Lesslie, Todd Louiso efter William Shakespeares pjäs.
Producent: Iain Canning, Laura Hastings-Smith, Emile Sherman.
Foto: Adam Arkapaw.
Klippning: Chris Dickens.
Musik: Jed Kurzel.
Scenografi: Fiona Crombie.
Kostym: Jacqueline Durran.
Produktionsbolag: See-Saw Films, ass. DMC Film, Anton Capital Entertainment, Film 4, Creative Scotland, Studio Canal.
Svensk distributör: SF.


rsz_4starrating-300x75
Betyg och omdöme: Mästerverk – extremt noggrann och precis ändamålsenlig bearbetning av Shakespeare-pjäsen, samt målmedvetet regisserad och spelad; en skicklig balansgång mellan minimalism och överdåd; effekten är den av en operatisk, teknisk, visuell och hårt slående domedagssymfoni, full av stora utropstecken men också med subtila lager av mystik och andlighet, allt i en enda tung men jämn och solid enhet.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *