A Perfect Day

a perfect day 2

A Perfect Day är en liten film om små människor som gör det rätta i en värld av fel. Den har egentligen inte mycket till berättelse, men jag tror inte det är meningen att den ska ha det. Filmen utspelar sig 1995 och handlar om hjälparbetare i forna Jugoslavien. Om man tonar ner alla pretentioner inför ett sådant projekt, hur mycket till film har man kvar? Ingen krigsfilm, för kriget är över. Ingen banal snyftare, för alla vet att krig är fel. Men om vi låter karaktärerna sköta sitt. Om vi låter vardagens tystnader fortsätta runtomkring dem, kanske parerar den med rockmusiken de ibland har i sin bilstereo. Om vi accepterar det här.

Det finns en resignation i A Perfect Day som är viktig att lyssna på och förstå. Det finns absolut ingenting att säga om de vidriga saker som hänt här – filmen är praktiskt taget postapokalyptisk, och liksom i Mad Max-filmer tar karaktärerna apokalypsen för givet. I början av filmen försöker de hiva upp liket av en tung man ur en vattenbrunn. Ett arbete som skulle vara över på en eftermiddag – men som här, ”någonstans på Balkan” år 1995, kan leda till flera dagar av runtrännande. Dels är arbetet hindrat av byråkratiska processer. Dels har de helt enkelt inget rep.

Hitchcocks princip går igen: Vi gillar att se människor arbeta på film. A Perfect Day ger karaktärerna ett utmärkt konkret problem att lösa: De måste få upp liket ur brunnen. Dels för att kroppen förstör dricksvattnet för omgivningen. Dels för att det inte kan ligga ett lik i en brunn. Karaktärerna har sin mänsklighet intakt – en mänsklighet vi tar för givet. Kriget har kännetecknats av barbari, de traumatiska processer som gör människor till inhumana mördarmonster, där ett lik i en brunn bara är scenografi, där man kan skjuta en kopplad hund om man nu behöver ett rep.

Men de här karaktärerna hittar hunden, förstår att hans koppel är det enda repet i sikte, och det är självklart för oss att de inte dödar hunden. Regissören Fernando León de Aranoa lägger ingen extra emfas på karaktärernas moraliska rättrådighet, eftersom den är det naturliga och rätta tillståndet för människan – och här någonstans finns en tematik som går ihop med titeln; även i en värld där så vidriga saker kan hända kan varje dag vara ”perfekt” om man är en god person och gör det rätta.

Det här tror jag är vad filmen har på hjärtat, och jag tror det är en film som kommer från hjärtat mer än något annat. Dess högsta prioritet är att skildra hederlighet och påminna oss om att vi är människor – och att det goda finns i små, vardagliga gester och handlingar. Aranoa är skicklig på att fånga känslan. A Perfect Day är inget om inte en mycket välregisserad film, jämn i tonen och enhetlig, och filmen har sådan atmosfär och ande att det överbryggar många av filmens mindre perfekta passager.

a perfect day 1

Aranoas manus är inte lika vattentätt, gissningsvis för att det är byggt på en roman (av Paula Farias). Det är lätt att se konturerna av klichén i karaktärerna – Benicio Del Toro är lågmäld och tystlåten (vilken överraskning!) som Mambrú som är vår huvudperson så tillvida att han är med i flest scener; han har en Sancho Panza i form av tolken Damir (Fedja Stukan) och under berättelsens gång introduceras vi för den oerfarna och rättrådiga kvinnan Sophie (Mélanie Thierry), som måste lära sig få hårdare hud den svåra vägen, den frejdige, ohövlige gonzo-karikatyren som bara kallas för ”B” (Tim Robbins), den effektiva-och-seriösa-men-lite-fyrkantiga-karriärkvinnan Katya (Olga Kurylenko) och den lillgamla elvaåringen Nikola (Eldar Residovic), vars föräldrar saknas; han är barnet som de alla indirekt arbetar för, och han leker med en högst symbolisk fotboll.

Relationerna mellan dem är aldrig mer dramatiska än vad verkligheten skulle tillåta – Mambrú har haft ihop det med Katya, ”B” skrövlar sexistiskt och Sophie blir upprörd. De problemen de får med byråkratin är förutsägbara, eftersom filmer om människor som arbetar alltid har byråkratiska antagonister; det finns egentligen ingenting i filmen, på en ren intrigmässig nivå, som överraskar. Aranoa är inte intresserad av Balkan som spelplanen för en berättelse, han är intresserad av Balkan som en arbetsplats.

På samma sätt är han inte intresserad av att fördjupa sig i karaktärernas personlighet – det kan man inte göra när man är på jobbet; däremot kan karaktärerna rent tematiskt förvandlas till idéer om vad en god människa är. De gnäller nästan ingenting när de får stanna mitt i natten och sova i sina bilar, eftersom det ligger ett kadaver av en ko på vägen och den kan vara full av sprängämnen. När krigets fasor kommer nära så tystnar de, och väljer medvetet att inte börja tänka på saker som de vet saknar såväl mening som återvändo – de fokuserar på jobbet: De måste hitta något sätt att få upp det där liket ur den där brunnen. De gör det utan vare sig skam, stolthet, högmod eller divalater. Det är bara ett jobb, orsakerna självklara. Jag tror filmen vill att vi ska begrunda faktumet att de valt att vara där, och att vi inte ska ta det för givet.

Tyvärr är det ironiskt nog lätt att filmen passerar en förbi, eftersom den är så lågmäld och småskalig och eftersom en ton, trots allt, inte gör en hel film. Den som vill ha ett mustigt relationsdrama kommer rastlöst vänta på en utveckling som aldrig kommer. Den som vill ha någon slags realistisk eller politisk skildring av underdogs i en tuff miljö kommer att kunna peka på innehållet och sedan notera att de inte är tillfredsställda. Det är i tonen av filmen man ska leta, och känna sig fram; Aranoa får fram en melankolisk melodi här, men den är subtil och elegant, och den känns mer än någon godtycklig ”story”. Storyn är människan.

FREDRIK FYHR


apd

A PERFECT DAY

Originaltitel; land: A Perfect Day; Spanien.
Urpremiär: 16 maj 2015 (Cannes).
Svensk premiär: 1 april 2016.
Speltid: 106 min. (1.46).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Digital (?)/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Benicio Del Toro, Tim Robbins, Olga Kurylenko, Mélanie Thierry, Fedja Stukan, Eldar Residovic, Sergi López, Nenad Vukelic, Morten Suurballe, Ben Temple, Frank Feys.
Regi: Fernando León de Aranoa.
Manus: Fernando León de Aranoa, Diego Farias efter romanen av Paula Farias.
Producent: Fernando León de Aranoa, Jaume Roures.
Foto: Alex Catalán.
Klippning: Nacho Ruiz Capillas.
Musik: Arnau Bataller.
Scenografi: César Macarrón.
Kostym: Fernando García.
Produktionsbolag: Mediapro, Reposado Producciones, TVE.
Svensk distributör: TriArt.


rsz_3starrating2-300x74
Betyg och omdöme: Bra film – subtilt humanistiskt drama med säregenhet i ton och stil; mindre jämn i manuset som använder en hel del klichéer och stereotyper, men helheten fungerar.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *