Under sanden

under sanden 0

Under sanden är en angelägen film – den utspelar sig 1945, efter krigsslutet, och skildrar det fördunklade kapitlet i dansk krigshistoria då två tusen unga tyska krigsfångar fick desarmera de över två miljoner minor som låg längsmed kustlinjen. Eftersom det var slutet av kriget, och Nazi-Tyskland hade börjat skicka tonåringar till fältet, var det också pojkar mellan 15 och 18 som fick utföra denna straffsyssla – av två tusen dog ungefär hälften.

Detta dubiösa, sadistiska beslut var enligt Genèvekonventionen en krigsförbrytelse, men i det turbulenta krigsslutet hade lagen kringgåtts via semantiska teknikaliteter. Faktum var att danskarna röjde minor på bekostnad av barn.

Så ja, det är en angelägen berättelse. Under sanden är rentav så angelägen att den kanske blir lite vårdslös i sin vilja att engagera och göra publiken fast i spänningen. Överhuvudtaget vet jag inte om spänning är den rätta känslan att förmedla i en film om detta. Om man vill se en seriös film om händelsen, en som öppnar för diskussion om kriget i människan, eller bara om etik och moral, då kan man rentav se Under sanden som en bagatellisering av sitt ämne.

Men chock och effekt är vad regissören Martin Zandvliet i första hand är ute efter – vilket på något sätt också syns i den märkligt ordvitsande internationella titeln Land of Mine; ”Det här är mitt land” är också vad huvudpersonen Carl Leopold Rasmussen (Roland Møller) skriker i början av filmen när han slår in ansiktet på en tysk fånge.

under sanden 1

Rasmussen är sergeanten vars uppdrag det är att leda minröjningen, som ska utföras av de svältfödda och helt förstörda pojkarna (gestaltade av en uppsättning begåvade unga skådespelare). Liksom introduktionen förklarat så är Rasmussen inte bara en gamla skolans militär, utan han när även ett brinnande tyskhat – att fångarna inför honom bara är pojkar verkar inte inledningsvis beröra honom. Efter det obligatoriska skrik-psykandet förklarar han att de har 45.000 minor att desarmera – tar de sex minor i timmen kan de komma hem om tre månader, om de inte sprängs i bitar förstås.

Och det är här ”spänningen” kommer in i bild. En stor del av filmens fokus ligger på de utdragna, närgångna, sekvenser när pojkarna desarmerar minor och sprängs/inte sprängs. De, och därmed vi, får pedagogiska instruktioner i hur det går till – och vi har en stark empatisk förankring, eftersom det relativt sett inte ser speciellt svårt ut; skruva av locket, pilla ut den lilla kulan ur hylsan, voila, du är inte död. Nu ska du bara desarmera några tusen till, länge utan mat.

Det är naturligtvis fruktansvärt psykande att se, för eftersom det här är en film som handlar om bomber så finns djupt rotade förväntningar i oss nedärvda från såväl Hitchcock som ”Road Runner”. En bomb som inte går av är ingen riktig bomb – bomben som går av är den riktiga bomben, och bomben som inte går av gör bara att den riktiga bomben kommer att smälla allt högre.

På en rent praktisk nivå är Under sanden därför väldigt spännande medan den pågår. Zandvliet, som kommer från teatern, har en bra känsla för rytm och konsistens i berättandet – han regisserar sina skådespelare jämnt och enhetligt och han är noga med att ingen av fångarna pratar om kriget, eller nazism, utan fokuset ligger på sentimentala dialoger där pojkarna pratar om vad de ska göra när de kommer hem.

Detta gör också filmen emotionellt engagerande på en rent rå nivå, eftersom skådespelarna är bra, och Zandvliet så skicklig. Det filmen kräver av en är att man tänker bort kontexten och undrar om man blir indragen i en viktig, historisk berättelse, eller om man sitter och blir underhållen av förskönad och förenklad dramatik. Skulle det göra någon skillnad om någon av gossarna skulle erkänna sig som fullblodsnazist, till vilken mån en femtonåring nu vet någonting om sig själv? Zandvliet lägger locket på, och väljer konventioner för att kanske få in en humanistisk symbolik på köpet.

under sanden 2

Den enda mer dynamiska och mångfasetterade biten av filmen är Roland Møller som sergeanten Rasmussen – men det är ingen oviktig bit. Återigen rör det sig om en ganska konventionell ark – gradvis blir Rasmussen mer empatisk och godhjärtad inför ”sina pojkar” och mot slutet kan han vända sig mot sina egna befäl och (liksom filmen) lägga skulden på den danska militären – men liksom i Spielbergs Schindler’s List (1993) är det inte helt självklart när och exakt varför Rasmussen förändras: Det ger Møller ett utmärkt tillfälle att göra ett subtilt och mycket minnesvärt framträdande.

Men, bortsett från att berättelsen tekniskt sett bygger på verkliga omständigheter, är alltså Under sanden en totalt fiktiv film – inte bara vad gäller just de påhittade karaktärerna, utan även i berättarspråket och manuset som följer konventioner som ibland är mekaniska. Till slut ville jag be pojkarna att sluta prata om vad de ska göra när de kommer hem, för det verkar gå dåligt för alla som svarar på den frågan. Och är det verkligen smart att låta en hund springa omkring på ett minfält?

Filmen når faktiskt en punkt då den nästan tappar förståndet, och börjar blanda in publikföraktande klyschor som ”lira fotboll med grabbarna”-glädje och ”barn i fara”-scenarion som verkar ha väldigt lite att göra med filmens idéer, och mer med viljan att lura publiken med billiga emotionella trick tagna ur filmer som har mindre värdiga anspråk än denna.

Men medan Zandvliet går sin balansgång mellan stereotyp fiktion och säregen verklighet så vinglar han bara stundvis, som vid sådana tillfällen, och även om det sticker ut kan man ge honom det eftersom filmen på det stora hela är imponerande solid. Och med tanke på att den uppenbarligen har något på hjärtat. Om den hade offrat klichéer för att faktiskt gå in på ämnet så hade det varit en verkligt omskakande och viktig film. Nu är det en slags dramathriller som balanserar sentiment med allvar och spänning på ett bra sätt – förhoppningsvis kan den ge kunskap och tankar till publiken, och inte bara känslan av ”tur att det inte var jag”.

FREDRIK FYHR


UNDER SANDEN affisch 70x100.indd

UNDER SANDEN

Originaltitel; land: Under sandet; Danmark, Tyskland.
Urpremiär: 10 september 2015 (Toronto).
Svensk premiär: 30 januari 2016 (Göteborg International Film Festival), 15 april 2016.
Speltid: 100 min. (1.40).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Digital?/DCP?/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Roland Møller, Mikkel Boe Følsgaard, Laura Bro, Louis Hofmann, Joel Basman, Oskar Bökelmann, Emil Belton, Oskar Belton, Leon Seidel, Karl Alexander Seidel, Maximilian Beck, August Carter, Tim Bülow, Alexander Rasch, Julius Kochinke, Aaron Koszuta, Levin Henning, Mads Riisom.
Regi: Martin Zandvliet.
Manus: Martin Zandvliet.
Producent: Malte Grunert, Mikael Chr. Rieks.
Foto: Camilla Hjelm.
Klippning: Per Sandholt, Molly Marlene Stensgaard.
Musik: Sune Martin.
Scenografi: Gitte Malling.
Kostym:Stefanie Bieker, Claudia Maria Braun.
Produktionsbolag: Nordisk Film, Amusement Park Films. samprod/finans. ZDF.
Svensk distributör: Studio S.


rsz_3starrating2-300x74
Betyg och omdöme: Bra film – mestadels solid och spännande skildring av en intressant och viktig bit krigshistoria, även om den något fyrkantiga och onödigt melodramatiska stilen sviker de inneboende kraven på realism och nyans. 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *