War Room

war room videosöndag 1

De senaste åren har den kristna propagandafilmen blomstrat i USA – vi har tack och lov skonats från det mesta av det, men här har vi en kristen relationsfilm med den sävliga, vända andra kinden till-klingande titeln WAR ROOM.

När jag tänker tanken att jag vill se kristen propaganda, av ren akademisk nyfikenhet, är det alltid en film som War Room jag tänker på. De flesta filmer av det här slag jag sett har varit för tekniskt dugliga för att vara något annat än långtråkiga, och för mjäkiga och humorbefriade för att vara så dåliga att de är bra.

Men War Room är en sådan där helhjärtat tillfredsställande broiler-kalkon av absurditet – en film så urbota löjlig att den bara kan ha gjorts av blint religiösa människor.

Det är en festlig upplevelse på alla tänkbara sätt, och de flesta har nog varit otänkta av filmens skapare. Döv och blind är man om man missar budskapet – War Room är en uttalad rekryteringsfilm som vill samla soldater i Jesus namn, väcka Amerikas unga ur sin oengagerade slummer och gå ut i krig mot sekularism och skapa en ny våg av kristendom i samhället.

Det är alltså, förstås, en skrämmande film om man trycker på paus och börjar tänka några steg längre. Men jag tänker inte ge den här filmen det nöjet – istället tänker jag bara skriva om handlingen och intrigen, så kan en intelligent läsare kan roas av filmen utan att själv behöva se den.

De flesta feel-good-filmer där kvinnor hunsas i hemmet brukar ju sluta med att de ställer sig upp och säger att de inte längre ska tro på sin man, på sin karriär eller vad andra säger, utan att de ska tro på sig själva och se till sina egna behov för en gångs skull – i War Room tror man nästan att det ska var slutklämmen när Elizabeth (Priscilla C. Shirer) ställer sig upp och håller sitt brandtal: Man, jobb, barn, de är blott sekundära! Hädanefter, skriker hon, ska hon tro… på Jesus!

Och att tro på Jesus, mina syndarvänner, det är ingen one way-ticket. Religion är en svartvit sak – den som relativiserar sin tro är en fisljummen vekling och den som intresserar sig för sitt eget liv och sina egna intressen, istället för att engagera sig för det heliga äktenskapet, är Satans springpojke. Elizabeths man Tony (T.C. Stallings), må vara en vedervärdig Wall Street-wannabe som behandlar henne som skit han spolar ner i toaletten varje dag… men det är bara för att han har djävulen i sina egna tarmar. Med en bön så kan Jesus sätta sig i hans mage och han kan kräkas ut djävulen som om han ätit något dåligt. (Ni tror jag skämtar!)

dad

Elizabeth och Tony är alltså ett modernt, sekulariserat par – det är helt rimligt att de lever en själlös tillvaro, med tanke på att de har själlösa jobb som bara går ut på att säkra tillväxt till det socio-kapitalistiska företaget som deras familj är (hon är mäklare); de pratar inte längre med varandra, när inte Tony skäller ut Elizabeth för att hon öppnar munnen. Jag skulle tänka mig att en skilsmässa vore på plats. En spirituell eller religiös utväg hade, i en sansad eller på något sätt intelligent film, inte varit orimlig.

Men herrens ord ska icke användas som verktyg för egen vinning, förstås! Herrens ord ska bara förstås med underkastelse. Filmens fundamentalistiska budskap fräses ut av en arg tant vid namn Miss Clara (Karen Abercrombie) som bor i grannskapet. Elizabeth börjar umgås med Clara när hon finner sig alltmer förtvivlad över sin situation – och, som en riktig djävul, övertalar Clara henne till att bli ett Jesus Freak, kasta ut alla sina kläder ur garderoben (syndarkvinnans heligaste plats) och göra om den till ett bönrum. På så sätt kan hon be till Gud genom detta ”war room” och lägga om en ny strategi – för hennes bråk med Tony är ju ”strider” som hon följer fel strategi i för att lyckas. Hela livet är ett krig, antar jag, och så länge vi kan utplåna de icke-troende så bör vi fortsätta med det. I ett hejdlöst ”twist-slut” visar det sig att Clara faktiskt från början siktat in sig på att omvända Elizabeth och att hela hennes liv är en mission för att rädda Amerikas stackars syndigt sekulariserade värdelösa icke-troende eller icke-tillräckligt-troende.

Jag brukar ge dödsskallar till filmer som propagerar för ondska och bara vill lura åskådaren – men jag tror på människan än, åtmistone så mycket att hon kan skratta åt en film vars intrig blint följer en bibelviftande logik som gör att allt blir härligt absurt. Det var längesedan jag skrattade så mycket som när Tony, alldeles innan han beslutar sig för att vara otrogen, räddas av den helige anden i hans magsäck. Ty just när han ska följa med sin hemliga middagsdejt hem så ber Elizabeth om att Jesus ska rädda deras äktenskap – och Tony måste ursäkta sig, gå till restaurangens toalett och kräka ut Satan ur sin kropp. När han återvänder hem till Elizabeth vill han inte ha någon mat, men han har han en märklig lust att be.

Det är en ful film rent visuellt också, med billiga effekter och kackig regi – skådespelarna är till någon mån habila, men de tvingas ta så mycket nonsens på allvar att filmen svämmar över av ögonblick där alla bara står och ser dumma ut; bäst av alla smälter Karen Abercrombie in i bilden, hon är antingen en väldigt bra skådespelare eller ett skrämmande äkta bibliskt jehu – kanske både och, med tanke på att få skulle gissa att hon egentligen är flera årtionden yngre än sin rollfigur.

Om vi ska tolka Bibeln bokstavligt och ta den kristna missionen som en krigshandling, som den här filmen utan nyans eller relativism vill, så finns det flera regler att förhålla sig till i Gamla testamentet som jag förutsätter att vi ska ta bokstavligt också. Inte minst borde man sätta stor vikt på den ständigt återkommande uppmaningen att ”utrota det onda ur folket”, och förstå att kvinnor som inte är oskulder förtjänar att stenas till döds och att Gud avskyr alla transvestiter (vilket förklaras, utan vidare definition, i Femte Mosebok 22:5).

Och så vidare. Men större än allt är inte Gud, för gud är bara ett ord. Större än det ordet är ord som skratt, glädje, kärlek, agnosti, filosofi, intelligens, självrespekt, demokrati, samhälle, gemenskap, solidaritet, livet självt, människan och allt som kan ge henne ett gott skratt. Till exempel den här filmen.

FREDRIK FYHR


war room videosöndag 2

WAR ROOM

Originaltitel; land: War Room; USA.
Urpremiär: 28 augusti 2015 (USA).
Svensk premiär: 11 april 2016 (DVD, Blu-Ray, VOD).
Speltid: 120 min. (2.00).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Redcode RAW (5K); DI 4K/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Karen Abercrombie, Priscilla C. Shirer, T.C. Stallings, Tenae Downing, Alena Pitts, Michael Jr, Jadin Harris, Alex Kendrick, Dave Blamy, Thomas Ford..
Regi: Alex Kendrick.
Manus: Alex Kendrick, Stephen Kendrick.
Producent: Stephen Kendrick.
Foto: Bob Scott.
Klippning: Steve Hullfish.
Musik: Paul Mills.
Scenografi: Katherine Tucker.
Kostym:Troy Nicely, Catie Wilson.
Produktionsbolag: TriStar Pictures, FaithStep Films, Affirm Films, Red Sky Studios.
Svensk distributör: Universal Sony.


rsz_1starrating-300x75
Betyg och omdöme: Dålig film – absurd ”krigsevangelistisk” propaganda utbasunerad genom en skräpig melodramatisk narrativ; tekniskt undermålig, om än inte bokstavligt talat talanglös.

Latest Comments
  1. Maggan
  2. Fredrik (admin)
  3. Ines Bylund

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *