Made in France

mif2

Made in France, en tilltänkt rafflande thriller om en islamistisk terrorcell, gjordes redan 2014 men blev omöjlig att släppa i Frankrike efter Charlie Hebdo-dåden. På samma sätt som många amerikanska filmer stoppades och hamnade i ett limbo efter 9/11 fick Made in France ett uppskjutet premiärdatum: Hösten 2015. Då, naturligtvis, ytterligare en terrorattack i Paris gjorde filmen till ett omöjligt stycke underhållning.

Till slut hamnade filmen i det limbo som vissa filmer ibland hamnar i – först omöjliggjorda på grund av andra omständigheter, sedan förknippade med de omständigheterna. Att närma sig Made in France, som mer än något annat är en ganska vanlig dussinthriller, blir nu praktiskt taget omöjligt att göra utan en socio-politisk kontext. Vilket är rätt krångligt, med tanke på att filmen är medioker.

Istället kan man notera filmens produktionsmässiga överlevnadsinstikt: Efter att intäkterna blivit omöjliggjorda har filmens producenter blivit tvugna att marknadsföra filmen med hjälp av de verkliga terrordåden. Vid det laget filmen väl hade fransk premiär, i april i år, fanns väl inget annat val. På filmens IMDb-sida har någon PR-person skrivit att filmen är en ”undersökning” gjord ”efter terrordåden”, vilket är helt osant. Filmen är istället ett vanligt försök att göra underhållning, prekärt nog gjord innan terrordåden.

Huvudpersonen Sam (Malik Zidi) är en journalist som vi får veta arbetar på en ambitiös artikel där han går undercover i den islamistiska terrorcellen, ett spionage som grundar sig i faktumet att Sam själv är muslim. Vilken tidning han skriver för, och exakt vilket stort hot mot nationen som terrorcellen utgör, är inte saker vi får se mycket detaljer av, eftersom Made in France är en sådan där film som har för liten budget för att visa många detaljer. Den må handla om tusentals människors öde, men filmen har bara råd med ett havlt dussin skådespelare.

De är därmed sagt inte dåliga. Malik Zidi ger rätt mängd svettig utsatthet och moraliskt samvete åt sin rollfigur och ensemblen runt honom är också ambitiös. Som en praktiserande muslim som också är utbildad och beläst har Sam utöver sin religiösa tro kulturella och politiska intressen – och till skillnad från de unga männen i terrorcellen har han faktiskt läst Koranen.

De är sådana som Christophe (François Civil), en storögd ung man som uppenbarligen inte har så mycket mellan huvudet. Inför tanken på att sätta av en bomb på Champs-Élysées ler han som en tioåring som ska träffa sin idol. När Sam frågar varför han valt terrorcellen och en strikt islamistisk livsstil framför en vanlig västerländsk livsstil, och sina föräldrar i den trygga medelklassen, så svarar han ”Det var tråkigt”, utan att verka helt klar över vad frågan betyder.

Det är emellanåt svårt att tro att en ens en religiös krigare kan vara lika blåögd och dum som Christophe, men varför inte? I vilket fall som helst är hans personlighetsdrag dragna till sin spets, antagligen för tydlighetens skull – och det är samma sak med cellens ledare Ahmed (Malek Oudjail), en idealist i ordets sämsta bemärkelse, med den karismatiske ledarens löfte om gemenskap parerat med diktatorns svartögda förmåga att göra vad som helst mot vem som helst.

erderder

Liksom reglerna dikterar för undercover-filmer av det här slaget så måste Sam bli Ahmeds högra hand, personen han mest förlitar sig på och aldrig misstänker vara en råtta. Det finns många sådana klichéer i filmen – visst har Sam en förglömlig fru också, så att vi ska få en godtycklig orsak att bry oss om honom – och överhuvudtaget är omständigheterna är mer intressanta än de tekniska inslagen.

Kort sagt, Made in France är inte speciellt spännande eller medryckande som thriller, alldeles oavsett den komplicerade kontexten (som titeln avslöjar är poängen att islamistisk terror inte kommer utifrån utan redan gror inifrån landet, vilket vi naturligtvis nu vet alltför väl). Det är film som är mer intressant att spekulera om filosofiskt än betrakta som underhållning – vilket väl gör den till ett oväntat givande misslyckande.

Det är intressant, till exempel, att terroristerna är så dimmiga, okunniga och ideologiskt dyslektiska att polisen (som Sam samarbetar med) inte kan avgöra om de verkligen är ett hot eller inte. Det är intressant, också, att Sam använder sitt intellekt och sin genuina humanism för att hålla sig vän med terroristerna, som aldrig verkar slås av tanken att de förespråkar ett fundamentalt våld som Sam aldrig skulle förespråka. När Ahmed, som är en mycket stolt man, konstaterar att Sam ”är en bättre man” än honom – både i allmänhet, och som muslim – är det ganska ironiskt. Han tilltalar ju fienden, den korrupta västerlänningen, den förrädare som han själv anser sig ha gudagiven auktoritet över; liksom Josua ödelade Jeriko och Aj predikar Ahmed ett heligt krig mot Paris, ovetande om att han på många sätt är steget efter.

Eller, tja, efter ett tag måste ju maskerna falla och spänningen nå en kulmen. Och jag vet inte om det är trots, eller på grund av, filmens prekära kontext som jag fann den hyggligt spännande och intressant. Finalen av filmen kommer, till exempel, med pistolhot och gisslanklichéer och en massa saker som jag knappt skulle ha reagerat på i andra filmer. Men när skurkarna i den här filmen ska halshugga sina offer framför en kamera så är fiktionen inte direkt spännande, eftersom verkligheten den påminner om är för fasansfull, men den får en å andra sidan att verkligen haja till.

En annan stor poäng i filmen, även om filmen inte alltid belyser den så klart och koncist som den skulle behöva, är att den visar att terrorism inte är en följd av religion utan, som allt annat, ett val. Vem som helst kan under rätt förutsättningar lockas till vad som helst och vissa idéer sätter det egna omdömet ur spel, i synnerhet för yngre människor som inte lärt känna sin egen myndighet. Det är en film, därför, som sätter fingret på paranoian av globaliseringen, då rasisten (för att citera Peter Dalle i Yrrol) inte längre vet vem som är vem ”när schwartz-skallen är vit”.

I en globaliserad är vi alla inte bara Charlie. Vi är alla fransmän, svenskar och tyskar. Vi är alla muslimer, kristna, ateister och vetenskapsmän. Av alla de ofärdiga idéer som glider omkring i Made in France, och mellan lagren av alla förutsägbara spänningsscenarion, är det den idén som gör filmen givande, trots alla dessa tydliga brister. En sprucken film, trasig och omöjliggjord, men ibland är spillrorna mer intressanta än den färdiga, men tråkiga, bilden.

FREDRIK FYHR


mif3

MADE IN FRANCE

Originaltitel; land: Made in France; Frankrike.
Urpremiär: 4 oktober 2015 (Pusan International Film Festival, Sydkorea).
Svensk premiär: 12 maj 2016 (VOD), 30 maj 2016 (DVD, Blu-Ray).
Speltid: 89 min. (1.29).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ? (digital codex)/DCP/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Malik Zidi, François Civil, Nassim Si Ahmed, Ahmed Dramé, Nailia Harzoune, Nicolas Grandhomme, Assaad Bouab, Malek Oudjail, Laurent Alexandre, Franck Gastambide, Judith Davis, Emilie Parvillers, Dimitri Storoge.
Regi: Nicolas Boukhrief.
Manus: Éric Besnard, Nicolas Boukhrief.
Producent: Clément Miserez, Matthieu Warter.
Foto: Patrick Ghiringhelli.
Klippning: Lydia Decobert.
ScenografiArno Roth.
MusikRobin Coudert.
Kostym:Florence Saudaune.
Produktionsbolag: Radar Films. delt. Canal+, Ciné+. support. Procirep.
Svensk distributör: Njuta Films (DVD, Blu-Ray).


rsz_25starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Över medel – konventionell undercover-thriller med oklar logik och många klichéer, samt en låg budget som omöjliggör större effekter eller detaljer; berättelsens omständigheter har dock en del intressanta filosofiska effekter och poänger.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *