Den lille prinsen

den lille prinsen 1

Den lille prinsen är en vacker men märkligt meningslös film som lämnade mig kallsinnig och uttråkad. Man kan tala om att filmen är ett stycke skicklig problemlösning… men vad är egentligen problemet? Boken som filmen bygger på, på ett ungefär, behöver ingen närmare presentation. Däremot behöver filmen en förklaring.

Jag har visserligen aldrig läst Antoine de Saint-Exupérys barnbok från början till slut, men jag är förvånad över att det ska vara ett sådant problem att filmatisera den. Det är världens fjärde mest översatta bok, den har blivit framröstad till 1900-talets franska bok och jag vet ingen annan bok jag själv köpt fler gånger utan att läsa den (det är nämligen en utmärkt present).

Det är möjligt att man inte vågat göra en definitiv filmversion i den här fransk-kanadensiska produktionen, men saken har inte blivit bättre av att man krånglat till det på det här viset. Här är boken… boken. En berättelse i en berättelse.

Egentligen är filmen en typ av europeiserad Pixar-film om en liten tjej som lever i en överstiliserad, grå värld befolkad av karikatyrer som vill att hon ska bli vuxen och leva sitt vuxenliv enligt alla de rätta protokollen – inte minst har hon en mamma som ivrigt curlar henne som en coach, så att hon ska komma in på universitet och ”bli en utmärkt vuxen”.

Allt är naturligtvis gjort i en väldigt övertydligt satirisk stil, för tanken är (väl) att filmen ska vara enkel nog att tilltala barn. Vi känner igen den obligatoriska intrigutvecklingen när hon lär känna den knasige gamla farbrorn som bor i huset intill – han visar sig vara piloten i de Saint-Exupérys bok. Om du kan den vet du vem jag menar. Om du inte kan den så borde jag kanske förklara… men om jag inte riktigt bryr mig själv så vet jag inte om du skulle göra det heller.

Det här är alltså en slags uppföljare till boken. Eller möjligen en prequel. Piloten har sin berättelse klar för sig, men sidorna han skrivit och ritat ner är i oordning. Nästan som att det är den lilla tjejen som ska klistra ihop dem. Kanske mot slutet. Ni vet, den där tilltänkta aha-effekten, det vi idag kan kalla väpnad intertextualitet, det där som ska ge en förklaring ingen bett om.

Medan den lilla tjejens vedermödor i den tråkiga vuxna världen pågår får vi via gubbens berättelse barnboken i flashbacks, gjorda i en mer papier mache-liknande stil som föreslår att boken är någon slags fantasi medan tjejens liv är någon slags verklighet. Någonstans på vägen är de två världarna dömda att gå ihop, och ni kan lita på att knuten knyts via en generisk skurk som tagen från Disneys löpband.

den lille prinsen 15

Ingenting av det vi ser är dåligt i sin egen rätt. Filmen är fint animerad, oerhört vacker rentav, och den bär på en säregen melankolisk ton signerad regissören Mark Osborne (som inte regisserat en långfilm sedan den första Kung Fu Panda för åtta år sedan). Men hur noggrann stilen än är så kan den inte komma ifrån att manuset i grunden är lika generiskt som i en trist DreamWorks-uppföljare – gammal vanlig amerikansk sentimentalitet blir inte mindre sentimental för att man sopar in den under en trikolor-färgad matta.

Jag försökte verkligen hitta meningen i den här filmen, för att inte tala om glädjen eller lusten. Den är vacker, men varje infall som lutar mot en fransk-feel-good i Amelie-traditionen (det finns en hel del) känns kalkylerad och automatisk – hela filmen känns syntetisk, och om det finns något genuint att beundra under den glansiga ytan har jag ingen aning om vad det är.

Jag tror att det mest suspekta med filmen är dess obegripliga kamikaze-strategi i utförandet. I och med den centrala ramberättelsen leds vi bort från originalberättelsen, den så att säga av-aktiveras och blir en berättelse-i-berättelsen, en symbol, en fantasi, något vi inte behöver tänka på. Samtidigt är den kontrasterande ramberättelsen helt stereotyp och gjord enligt alla gamla vanliga formler (trots, ni vet, en ”fin stämning”) vilket inte spelar så stor roll eftersom det är berättelsen om den lille prinsen som står för det äkta och magiska. Men den berättelsen ska vi alltså inte tänka för mycket på.

Slutsatsen man kan dra är att de två berättelserna fungerar hyggligt för att vara vad de är – men vad vi bör fråga oss är varför man inte bara filmatiserat boken. Varför det måste ha varit en för stor utmaning. Varför man istället forcerat fram denna långsökta dubbel-intrig som konstaterar att ett minus ett är noll; som en cinematisk version av gammalt hederligt ordbajsande i en uppsats är Den lille prinsen ett oerhört snyggt paket med ett innehåll som är påtagligt plottrigt, och strävar efter att dölja en fundamental innehållslöshet.

Kanske är det här ett exempel på var maxgränsen går för hur mycket artistisk pretention en marknadsidé kan innehålla – tanken är nog fortfarande att uppehålla publiken, få oss att förväxla en hägring med någon slags storhet. Men jag vet inte hur många barn som egentligen kommer att roas av det här statiska och ytliga dock-liknande berättandet. Och hur många vuxna kommer verkligen att tycka om den, och hur många kommer blott acceptera den?

FREDRIK FYHR


den lille prinsen 2

DEN LILLE PRINSEN

Originaltitel; land: The Little Prince; Frankrike, Kanada.
Urpremiär: 22 maj 2015 (Cannes).
Svensk premiär: 10 juni 2016.
Speltid: 133 min. (2.13).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: digital animation/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare (röster):  Mackenzie Foy, Jeff Bridges, Rachel McAdams, Paul Rudd, Marion Cotillard, James Franco, Benicio Del Toro, Ricky Gervais, Bud Cort, Paul Giamatti, Riley Osborne, Albert Brooks.
Regi: Mark Osborne.
Manus: Irena Brignull, Bob Persichetti efter boken av Antoine de Saint-Exupéry.
Producent: Dimitri Rassam, Aton Soumache, Alexis Vonarb.
Foto: Kris Kapp.
Klippning: Carole Kravetz, Aykanian Matt Landon.
Musik: Richard Harvey, Hans Zimmer.
Scenografi: Celine Desrumaux, Lou Romano.
Produktionsbolag: Paramount Animation, Onyx Films, Orange Studio, ON Animation Studios, On Entertainment, TouTenKartoon, samprod. LPPTV, M6 Films.
Svensk distributör: Scanbox.


rsz_2starrating-300x75
Betyg och omdöme: Medel – vackert animerad familjefilm utan större överraskningar eller originella grepp, men byggd på en iögonfallande källa som den skapar en mycket krånglig variant av utan att vare sig kommunicera innehållet eller ge den en meningsfull ny form.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *