Bonobo

bonobo

En bonobo är en utrotningshotad apa, vars främsta kännetecken är dess ovanligt stora och fantasifulla sexdrift. Tycker du att det verkar som ett otroligt roligt fenomen? En stor kåt apa…! Vad är det här för en film, tänker du när du ser tanten på affischen betrakta ett manskön, någon slags gladporr?

Det är frågor som är tråkiga att man ska behöva ställa. Överhuvudtaget vet jag inte riktigt hur de tänkte med den här brittiska filmen. Det känns lite grann som att manusförfattaren och regissören Matthew Hammett Knott börjat med en film, landat i en annan och sedan inte kommit på tanken att ta bort den första.

Den ena filmen handlar om kollektivet Bonobo. Det ligger ute på den brittiska landsbygden och de unga människor som är där lever under en hippie-matriark (Josie Lawrence) som lär dem att bli av med sin aggressioner genom meditation, positivism och sex. Det uppstår en riktig kulturkrock när den medelålders kvinnan Judith (Tessa Peake-Jones) anländer, på jakt efter sin dotter Lily (Eleanor Wyld), som flytt till från hennes tråkiga händer. Judith förutsätter att Lily ska bli jurist, och följa alla tänkbara vuxenprotokoll, och denna pillemariska plats, där nakenfisar gör yoga på gräsmattan varje dag, är en riktig chock för henne.

Den andra filmen är Judiths egen. Den börjar med henne, och går ut på en resa som hon gör. Det är ingen speciellt överraskande resa, men den är fin och Tessea Peake-Jones (en brittisk veteran känd från bland annat ”Doctor Who”) gör den oklanderligt. Hon har egentligen ingen anledning att vara så himla rädd för sex och alternativa livsstilar, hon är inte ens rädd för det egentligen, men hon har levt så länge i de vuxna konventionernas land att hon glömt den varelse hon var från början, den där personen som var nyfiken och tog för sig och var sig själv. Och när hon kommer till Bonobo väcks det förstås, sakta men säkert till liv; hon får en chans att faktiskt prata med sin dotter, lära känna henne, och vem vet? Kanske det finns en nyckel till en riktigt fin vänskap i matriarken Anita, en kvinna i hennes egen ålder men en som valt en annan väg och landat någonstans halvvägs mellan Py Bäckman och Yoko Ono.

Jag tycker mer om den andra filmen än den första. Den första begriper jag mig inte riktigt på. Vad är det som ska vara så roligt med denna ”apsexkult”, som den beskrivs som? Är det ens menat att det ska vara roligt? Ska vi istället ta det seriöst och engagera oss för de som bor på gården – en ung herre stjäl i synnerhet uppmärksamhet när han går runt och smider en diffus plan bakom ryggen på de andra, medan all yoga i världen inte verkar kunna råda bot på ett klassiskt skitstövelbeteende.

Och vad är det med det kroppsliga, och det new age-pacifistiska, som stör Judith? Hon känns ganska tillmötesgående från början, inte direkt som en tjockskallig UKIP-röstare, så det känns inte direkt så långsökt att hon ska ”förändra inställning” när hon blir inbjuden till att bo med sex-hippisarna en helg. Manuset har svårt att låta Judith visa agget hon borde, och det nöjer sig med döda repliker som ”So you’re all about peace, love and understanding, eh?”

Det är som att hela upplägget för filmen är i vägen för sig själv – det är istället när vi väl kommer nära karaktärerna, och får lite lugn och ro, som de blommar upp för oss. Vi förstår redan att Judith kommer att acceptera sexkulten, och dras med lite grann i dess vanor, och vi förstår att Lily kommer att närma sig sin mor – det där står liksom skrivet i stjärnorna – men skådespelarna är så pass bra att filmen får lite glöd, lite verklig närhet, stunder mellan mor och dotter som känns verkliga och känsliga. Det är i de stunderna som filmen är som bäst (i synnerhet, nödgas jag lägga till, i en så mansdominerad filmvärld).

Det är väl någon slags brittisk urmark vi är på här, där den stroppiga borgerligheten får trippelhaka inför tanken på nakenhet och sex… jag tänker på John Cleese i En fisk som heter Wanda (1989)… sedan tänker jag att, but really, det var ju nästan trettio år sedan! Och idén att medelklassen curlar sina barn för att bli läkare och komma in på Oxford känns väl mer slentrianamerikansk?

Filmen fungerar dåligt om de ska försöka hänvisa till någon slags mytisk landsidentitet, eftersom myter inte kan leda till specifika egenskaper, eftersom de är myter, de existerar bara som vaga föreställningar i enskilda stackars huvuden. Är den typiska britten en pryd, ordningsam sexofob? Säger du ja? Jaha, jag säger nej. Slut.

Människor har fler dimensioner än så, och det är samhällets vågor som nöter ner våra stenar i det långa loppet, och det är när Bonobo hittar sätt att sätta fingret på de stunderna som jag tyckte om den, lyssnade på den med behag och studerade det fina spelet mellan de ibland automatiska dialogerna. Jag kände att Judith var en riktig människa, en med länge odlad osäkerhet, och en änka skuggad av en ensamhet som folk i min ringa ålder nog inte kan förstå. Jag var glad att hon kunde kommunicera det med Lily, och jag fann Anita sympatisk också.

Dock. Ingen av dem tycker att det är något konstigt med nakna människor, så jag vet inte varför de befinner sig i en film full av dem. Det är väl som det är med lågbudgetfilmer, man får slänga av sig kläderna och hoppas på att fler kommer och ser. Att Bonobo är en debutfilm för regissören Knott (och medmanusförfattaren Joanna Benecke) är på något sätt gulligt. Den vinglar i sin egen knoppande osäkerhet, men den har några mogna frukter att ge, och de smakar bra.

FREDRIK FYHR


b22

BONOBO

Originaltitel; land: Bonobo; Storbritannien.
Urpremiär: 28 september 2014 (Reykjavík International Film Festival).
Svensk premiär: 13 juni 2016 (VOD).
Speltid: 83 min. (1.23).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: codex (?); DI/DCP/1.85:1
Huvudsakliga skådespelare: Tessa Peake-Jones, Eleanor Wyld, Josie Lawrence, James Norton, Will Tudor, Carolyn Pickles, Orlando Seale, Patricia Potter, Harriet Kemsley, Milton Lopes.
Regi: Matthew Hammett Knott.
Manus: Joanna Benecke, Matthew Hammett Knott.
Producent: Farhana Bhula.
Foto: James Aspinall.
Klippning: Sean Barton.
Musik: Eugene Feygelson.
Scenografi: Katie Ann MacGregor.
Kostym:Sally Cairney.
Produktionsbolag: Fable Films.
Svensk distributör: (VOD).


rsz_25starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Över medel – välspelad och godkänt skriven mor och dotter-melodram, men också förtusägbar, och förlitar sig på fantasilös sexskräckshumor.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *