Min pappa Toni Erdmann

toni-erdmann4

Det tar ett tag innan man förstår vart den här filmen är på väg, men den kopplar helt rätt när den börjar skena iväg. Allt är väldigt skumt, men egentligen inte. Egentligen är det bara ”väldigt komplicerat”, som Toni Erdmann (Peter Simonischek) säger. Det tar sin tid, det är metodiskt och långsamt, men också det långsamma kan vara vansinnigt roligt. Min pappa Toni Erdmann är en festlig jättesnigel till film, en knasig arga leken-stirrtävling mellan Michael Haneke och Lasse Åberg. Och ja, det är en mästerlig film som är ute och cyklar här.

Det börjar inte fullt så komplicerat, även om vi redan från början märker att Toni inte är helt… tja. Han kallas för en ”spelevink” men jag vet inte riktigt om det är rätt ord. Han tycker om att ha på sig riktigt fula peruker och löständer, men jag vet inte om han försöker vara rolig. Snarare irrar han omkring i sina rum, ensam eller bland folk, som om han letar efter ett annat rum, en annan tillställning, som om han hela tiden kommit fel, som om han tappat bort sig själv; som om han hela tiden egentligen är någon annan, någon annan som finns bakom nästa hörn, han ska bara försvinna en stund först.

En av filmens många frågor: Hur framträder vi som människor? Är vi de vi tror att vi är när vi är med andra? Är vi de vi vill vara när vi är personen vi utger oss för att vara – vet vi vem den personen är, och hur ska vi göra med de vi verkligen tycker att vi är? Vilka är det? Och vad är det vi utgår ifrån implicit, hur ser reglerna ut? Hur reagerar vi när någon inte riktigt passar in? Tänk er en clown på en begravning, eller en obstinat dammsugarförsäljare på ett barnkalas. Liksom dessa figurer är Toni en käpp i många sociala hjul, men han är det på ett mindre självklart sätt. Han bara dyker upp. Saker blir genast konstiga. Det undras ”Okej, vem är han…?”

Filmen är två timmar och fyrtiotvå minuter och liksom alla bra filmer förvaltar den sin speltid väl (det är fortfarande snäppet kortare än den senaste Transformers-filmen, som kändes som det dubbla). Det finns en metodik hos manusförfattaren och regissören Maren Ade som fungerar oerhört väl. Toni Erdmann har fantastiskt många höjdpunkter, fantastiskt många fantastiska stunder, men det är svårt att försöka förklara dem eller recitera dem. Det låter lite platt, taget ut sitt sammanhang. Man måste se filmen själv, förstå hur den ena scenen blir en grund för den andra, hur filmen hela tiden bygger sig fram tills vi har en otroligt djup känsla för filmens figurer.

toni-erdmann5

Eller Toni, rättare sagt, och Ines (Sandra Hüller), hans dotter. Herregud vad det tar tid att komma henne nära inpå livet. Hon är som sin far, ogenomtränglig, diffus och på något sätt hjälplöst förlorad i en blandning av förvirring, envishet och järnhård integritet. De älskar varandra som far och dotter – det tror jag – även om deras känslor verkligen bor många mil ifrån varandra. Ta bara en sådan sak som att hon jobbar i Bukarest, som en del i ett iskallt business-kugghjul; hon kallas för ”vilddjuret” av sin chef, eftersom hon genomför radikala idéer med pokerface när hennes företag ska in i förhandlingar med allierade och motståndare. De är alla delar av samma stora oljeföretag, och vi behöver inte vara samhällsvetenskapliga genier för att inse att deras mål och metoder är minst sagt tvivelaktiga. Ines kan rent ut sagt säga att hennes jobb är att varsla folk, människor som inte har råd att förlora sina jobb, men hon talar helst om det i parenteser. Låt oss kalla det ”moderniseringar”. Och, som hon säger, ”hur ska vi kunna modernisera utan att låta folk gå?”

Filmen handlar om Ines och Toni mycket mer än vad den handlar om vad den handlar om. Alltså, vad de gör tillsammans. Vad som händer under filmens gång. Det är så subtila saker att jag måste överlåta det till åskådaren. Jag har bara sett filmen en gång, och befinner mig i en rätt omöjlig sits om jag ska försöka förklara varför den är så bra. Men vi kan föreställa oss en tämligen obligatorisk amerikansk remake – ja, jag äter min hatt om de inte gör en; den kommer att göra saken enkel att förklara.

I den amerikanska remaken kommer det att vara Jessica Chastain och Robert De Niro som har huvudrollerna, och Chastain kommer att vara en tapper men lite kärlekslös och utbränd business-kvinna som saknar familj och barn (utan att erkänna det för sig själv). Hon kommer att vara rotlös och hemlös i sitt stimulerande men något kalla business-jobb i, låt säga Paris eller Tokyo eller Beijing. De Niro anländer på en överraskningsvisit – åh nej! – och ställer till med problem i hennes vardag. Hon måste introducera sin ovårdade far för sina sterila business-vänner och de måste bli ett omaka par i ett främmande land medan hon försöker göra jobbet hon inte borde göra; gradvis kommer de närmare varandra igen, de knyter an släktbanden, diverse tal blir hållna och i slutet dör De Niros figur. Så, alldeles precis så, kommer filmen se ut, och den kommer inte innehålla så mycket mer än bilderna som en synopsis ger dig.

toni-erdmann3 toni-erdmann2

Skillnaden är att Min pappa Toni Erdmann inte avslöjar vad den handlar om, så vi vet inte vad som ska hända och hur det ska gå. Vi vet inte heller hur den vill att vi ska se på den. Den smyger igång och rör sig från det ena till det andra, och allt den kräver är att vi ska betrakta. Visst, Toni åker till Bukarest (efter att hans hund dött) för att ”i förbifarten” hälsa på Ines. Hon avvisar honom, men han hänger kvar; tar på sig den där peruken och de där löständerna, börjar infiltrera hennes vardag som Toni Erdmann, ett slags alter-ego med samma namn, och efter ett tag ”löser” Ines problemet genom att helt enkelt låta honom vara låtsas-personen Toni, ibland Englands ambassadör, ibland en tennispartner till någon berömd affärsman, ibland en ”coach”. Ingen tar honom direkt på allvar, för han är tämligen bisarr, men ingen förutsätter heller att Toni skulle vara Ines’ pappa. Faktum är att man (med betoning på man) ofta utgår ifrån att Toni är begåvningen medan Ines är någon slags perifer sekreterare.

Som i vanliga komedier finns här förväxlingar och oväntade situationer, knasiga upptåg och plötsliga infall, men de sker inte på de förväntade sätten och inte av de förväntade orsakerna. Mycket har att göra med tempot och den subtila berättarstilen – det finns scener i den här filmen som är vansinnigt roliga, men de kommer mot slutet och är uppbyggda av en tung och lite klaustrofobisk djungel av social ångest, emotionell ambivalens och själslig oro. Ju längre filmen pågår desto mer myllrande blir tematiken. Det är en film om hur vi är som människor, hur vi beter oss mot främlingar och hur vi beter oss mot våra nära och kära, vad det innebär att vara sig själv (eller ”stå naken”) och vad det innebär att ha en fasad. Vad det innebär att kämpa för något, fokuserat och målmedvetet, och vad det innebär att vara nöjd i sig själv och sin personlighet. Vem som kan vara det ena eller det andra, och av vilken orsak. Och varför. Vad meningen är. Med livet, tillvaron, alltihop. Och hur svårt det är att hålla fast i nuet, ta vara på det man vill ta vara på – ja, Min pappa, Toni Erdmann växer sig till en förbluffande stor film, bara genom att lugnt och försiktigt måla vackra bilder och sedan metodiskt vända blad.

Det är en totalt disciplinerad film, men också vacker och rolig och djupt mänsklig. Den har ett så mångfasetterat djup under den säregna ytan att jag inte kan göra det rättvisa i en text. På så sätt är filmen en förlängning av sina figurer – Ines och Toni; förvirrade varelser som försöker ha en rigid yta, så att de kan trycka ner den stora längtan som driver dem. Ibland framåt, ibland bakåt, ibland i cirklar. De kan aldrig riktigt bli de där personerna de skulle vilja bli, och de kan aldrig nå fram till varandra riktigt på det sätt de skulle vilja. Och ibland vet de inte vad de vill. Och ibland händer bara saker. Och så är livet, vad det nu är, och tiden går vidare och vi hinner inte stanna upp, och, och, och… bwah! Det här är en fantastisk film.

FREDRIK FYHR


toni-erdmann1

MIN PAPPA TONI ERDMANN

Originaltitel; land: Toni Erdmann; Tyskland, Österrike.
Urpremiär: 14 maj 2016 (Cannes).
Svensk premiär: 30 september 2016.
Speltid: 162 min. (2.42).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: digital codex (Arri Alexa); DI/DCP/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Peter Simonischek, Sandra Hüller, Michael Wittenborn, Thomas Loibl, Trystan Pütter, Hadewych Minis, Lucy Russell, Ingrid Bisu, Vlad Ivanov, Victoria Cocias, Radu Banzaru, Anna Maria Bergold, Ingrid Burkhard, Manuela Ciucur, Cezara Dafinescu, Julischka Eichel, Klara Höfels, Tadeusz Januszweski, John Keogh, Sava Lolov, Hans Löw, Jürg Löw, Victoria Malektorovych, Mihai Manolache, Lennart Moho, Ozama Oancea, Alexandra Papadopol, Ruth Reinecke, Ursula Renecke, Irene Rindje, Miriam Rizea, Hartmut Stanke.
Regi: Maren Ade.
Manus: Maren Ade.
Producent: Maren Ade, Jonas Dornbach, Janine Jackowski, Michel Merkt.
Foto:Patrick Orth.
Klippning: Heike Parplies.
Scenografi: Silke Fischer.
Kostym: Gitti Fuchs.
Produktionsbolag: Komplizen Film, samt Coop99 Filmproduktion, KNM, Mising Link (MonkeyBoy), Südwestrundfunk, Westdeutscher Rundfunk, Arte.
Svensk distributör: TriArt.
Finans; kategorier: Indie – samverkande indieföretag i samarbete med mediebolag (TV/radio); drama, komedi, arthouse, auteurfilm, öppet perspektiv, kryptik, symbolism, socialrealism, absurdism.


rsz_4starrating-300x75
Betyg och omdöme: Mästerverk – självsäkert genomfört och berättat drama om älskvärda karaktärer (utomordentligt välspelade); berättelsen rör sig gradvis genom olika områden där den med isbergsteknik utforskar karaktärer och tematiska samband som bildar stark spänning på ytan och mångsidig tematik därunder; blir en stark, ovanlig, mycket rolig film med en myriad av idéer; en film om kärlek, familj, meningen med livet, sociala spel, samhällsstrukturer, skam och skuld, strävan, självförverkligande, värdighet; filmen lyckas behandla mycket om lite i en sublim helhet; en mycket säregen, autonom, i det närmaste vattentät film som är rolig och dramatisk utan att riktigt likna något annat.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *