Oasis: Supersonic

supersonic

En dokumentär om Oasis? Ingen dum idé. Men måste den vara producerad av… Liam och Noel Gallagher? Det finns väl ingen som inte vet hur de vill framställa sig själva.

Men på sätt och vis är Supersonic, av The Road to Guantanamo-regissören Mat Whitecross, en uppriktig film. Den är som Oasis’ musik: Självälskande, högljudd och färgstark. Filmen är designad för att ses av salongsberusade fans.

Problemet är att berättelsen om Oasis inte skiljer sig så speciellt mycket från berättelsen om andra band. Enda skillnaden är väl att få andra band, inga i modern tid, har nått samma popularitet. Det är sant, som Noel säger, att det låter lika osannolikt som det är häpnadsväckande (i synnerhet i vår medialt urvattnade tid) att se det med sina egna ögon: Ett publikhav på en kvarts miljon, Maine Road 1996 – är man bara ett sporadiskt fan så har man hört det tjatet tills öronen trillat av.

Men ändå.

Som det hade kunnat se ut i en gammal Per Bjurman-recension från Aftonbladet Puls. Sådär med en ny rad.

Men ändå. Det är stort.

Ett annat problem med Supersonic-filmen är att Liam och Noel inte har mycket att säga om sig själva eller sin tid – inte någon annan i eller runt bandet heller, för den delen (vad kan man vänta sig av någon som heter Bonehead?). De är ökänt opretentiösa, i onödan har jag alltid känt, och det leder också till en film som rent innehållsmässigt inte kan ge mer än något gammalt ”Behind the Music”-avsnitt på VH1. Whitecross ger förstås filmen en snyggare look, och ett mer professionellt berättande; i synnerhet i början av filmen kan man verkligen få en känsla av hur det var för de här vanliga blokesen att växa upp ”on the dole” i Manchester, och på ett bananskal (eller, om man vill, ”ödet”) nå plötslig och monumental framgång.

Men det är mycket snömos runt alltihop, vilket det förstås måste vara när gossar med känsliga egon ska tala om sina egna bravader. Whitecross kapslar in allting i en bubbla som börjar och slutar 1996; vi hör människor prata, men vi får inte se dem; mycket i filmen består av arkivmaterial; ingenting finns här som påminner oss om det bittra, kranka nuet. Det är som att poppa ett pill och slumra tillbaka tjugo år i tiden, och det är förstås den oundvikliga meningen.

Det irriterande är att det finns en berättelse här, oavsett hur mycket Liam och Noel vill självcensurera sig själva. I synnerhet finns den gömd i arbetarklassuppväxten i Thatcherland, den våldsamma fadern som alla vill ignorera bort fastän han förmodligen är grunden till bandets existens. Av olika anledningar.

För, det andra, Oasis är en klass-saga. Syskonrivalitet och busbeteende, visst, men vad dödade det här bandet om inte medelklassen. Politiskt inkorrekta, obildade och ovårdade män ur arbetarklassen får inte tjäna pengar och framgång på det här sättet, så här fort. Det sker enligt den lagliga regelboken men bryter den sociala. Det är grunden till den massmediala jordbävning som Gallagherbrödernas eskapader ledde till, och även till den obscent småsinta popjournalistiken som älskade att se ett par no-brainers från höga höjder misslyckas med att skapa de pretentioner, den ”finess”, de fått för sig att popmusik måste ha.

Ingenting av det där mer än antyds, om ens det, i den här filmen. Såklart slutar allt bara i en storm av adjektiv och gloriösa påståenden – ”It was mad, epic, supersonic” – som om refrängen aldrig kan bli tillräckligt hög och som 90-talet kan fastna i en loop, en man alltid kan återvända till, via någon slags kosmisk jukebox i medvetandet.

FREDRIK FYHR

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *