Human

human1

Human är en ”ooh, aah”-dokumentär. Den upplevs garanterat bäst på bio – där den gått i en tretimmarsversion (dock ej i Sverige). Nu går den i en 133 minuter lång version på SVT Play och det är bättre än ingenting – jag är inte hundra procent begeistrad i filmen, men den går att rekommendera.

Filmen är det senaste ”humanistiska” mega-vykortet från filmaren och ekologen Yann Arthus-Bertrand, som tidigare gjort jordiska hyllningar som Earth from Above (1999) och Home (2009). Som om det är sista delen i en trilogi är Human Bertrands ”hyllning till mänskligheten och vår planet”. Filmen består dels av människor som talar in i kameran i planimetriskt perspektiv – de ser oss rakt i ögonen, det vill säga – och dels av spektakulärt drönarfoto som visar olika oerhörda eller direkt osannolika bilder från världen som får en att undra hur de kunnat filma det där.

Människorna som talar till oss berättar om sina liv och sina erfarenheter – vi hör inga frågor, så de kommer som från ingenstans, ibland utan sammanhang. Livsberättelserna handlar om kärlek och hat, livsförhållanden, fattiga och rika. Vi kan identifiera människorna, något problematiskt, genom deras hudfärg och språket och vi kan föreställa oss den ”kultur” som ligger till grund för dem. Vissa berättelser är fasansfulla, och handlar om krig och överfall, våldtäkter och fångenskap. Andra berättelser är vackra och handlar om hur en människa träffat en annan människa och kärlek uppstått. Vissa människor diskuterar saker, spekulerar, påstår, pratar om Gud och universum. En ung amerikansk man säger att han efter sin tjänstgöring i Afghanistan blivit beroende av ”rushen” i att döda, och att han nu lever med säkerhetsskydd för att han i hemlighet hoppas på att någon ska attackera honom.

Jag nämner den där sista saken för att det är anekdoten jag burit med mig sedan jag såg filmen. Många andra berättelser är hemska eller gripande, men vi har – rent krasst – hört dem förut. Likaså har många sådana här filmer gjorts förut – den allra mest imponerande kanske är Ron Frickes Baraka (1992) – och det krävs en särskild kreativ input för att den ska lyckas. Det räcker inte bara med att filma fina saker och låta människor prata. Baraka hittade mystiken som Human saknar, och framför allt framställer den människorna som heliga symboler när vi vet att de är vanliga människor som du och jag, i verkliga världen. Och verkliga världen har många vardagliga krux, många skuggor också på en solig dag. Människan är mer komplex än en ”hyllning” tillåter. När den där soldaten pratar så hör jag något ohyggligt, något som jag inte tänkt på förut, något som verkar kusligt träffsäkert och även något som är mänskligt. Våld inte som något som finns ”i världen” utan något som människor utövar.

Human känns otroligt fascinerande, inledningsvis, just eftersom den möter oss öga mot öga utan vidare förklaring. Men ju mer man funderar på filmen desto mer urvattnad börjar den kännas. Bertrand är knappast någon cyniker utan vill att filmen överlag ska vara en optimistisk och inspirerande upplevelse, vilket kräver att skygglappar läggs upp här och var – likaså att vi ignorerar dem. Det blir till slut en väldigt generell och övergripande människohyllning, som lika gärna kan skapa en känsla av avstånd till världen. Viljan att vara ”objektiv” är också tveeggad, och kommer helt på bekostnad av politik och ideologi (som också tillhör mänskligheten, men som inte verkar ingå i Bertrands ”hyllning”).

Det är en hyllning till mänskligheten som om vi bara kan sitta och titta på den, ett något deprimerande tecken på att även de mest grandiosa filmer på 2010-talet saknar ideologiska eller intellektuella impulser. Det är i synnerhet överraskande att Bertrand, ekologen, lämnar sin film vidöppen för tanken att det är okej att fortsätta konsumera, fokusera på missriktad positivism genom att stirra på den bländade skönheten i naturen, och på så sätt fortsätta förstöra världen så att vi kan göra feel-good-dokumentärer om problemet. Om det är cyniskt så är motsatsen (falsk altruism och rädslan för att visa att människor har åsikter, eller att konflikt är en del av människan) värre.

Men jag rekommenderar filmen. Som upplevelse och samtalsämne. När någon gör en film om, och för, hela mänskligheten är det svårt att inte, som människa, svara. Jag antar att alla har var sitt svar.

FREDRIK FYHR

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *