Halloween – en långnovell (1-2/10)

h1

Det första “verk” undertecknad någonsin sammanställde, från början till slut, var en litterär version av John Carpenters klassiska rysare Halloween (1978). Jag fann “manuset” i en byrålåda (läs: en mapp i en gammal hårddisk) och har ingen aning om varför jag känner mig manad att publicera det på sidan, annat än att det är oktober och ett par Halloween-texter ligger i tankepoolen. Jag har knappt läst igenom det själv, ty jag var enbart tolv år när jag skrev det. Så, till vem som nu kan ha glädje av det, här följer Halloween som “mitt livs novell”-prosa. Resterande delar publiceras löpande fram till den 31:a.

h2

P R O L O G

HADDONFIELD, ILLINOIS

31 OKTOBER, 1963


Klockan var nio och vinden låg stilla. I Judith Myers var allting lugnt. Hennes föräldrar var ute och hon och hennes lillebror Michael hade huset för sig själva. Men hon tänkte ju inte så mycket på sin yngre bror vid ett sådant tillfälle. Nej hennes egentliga tanke var ju hennes pojkvän som just ringde på dörren. Ett mer perfekt tillfälle för han att komma fanns inte.

Hon öppnade dörren och fick se pojkvännen i en blå overall med ett upphetsat leende. De hälsade på varandra och Judith fortsatte.

’’ Mina föräldrar kommer inte hem förrän klockan tio.’’

’’ Säkert? Vi är ensamma här eller hur ?’’

’’ Michael gömmer sig någonstans’’

Plötsligt drog han på sig en clownmask och sträckte sig våldsamt mot Judith. Han började kyssa henne.

’’ Ta av dig den där ’’

Pojkvännen såg upp emot trappen som ledde till övervåningen.

’’Kom så går vi’’

’’ Okej.’’

Men i buskarna utanför smyger en mystisk person omkring. Han hade hört och sett allting de pratat om. Figuren väntade säkert någon timme innan han reste sig. Han smög runt huset och öppnade den olåsta köksdörren. Han steg in i köket. Det var ett vanligt kök med stekpannor hängandes i taket. Figuren såg sig om och hans blick fastnade på diskbänken. På knivhållarna. Han drar upp familjens vassaste kniv. Han avbryts i sina tankar av pojkvännens röst på väg ner för trappen.

“Det börjar bli väldigt sent. Jag måste gå.’’

’’ Ringer du mig i morgon?’’

Pojkvännen gick ner för trappen och svarade samtidigt. ’’ Ja visst’’

’’ Lovar du?’’

’’ Heder och samvete ’’.

Pojkvännen gick ut ur huset och lämnade Judith fnittrandes i hennes rum. Figuren ser ner på golvet och hittar pojkvännens mask. Han tog på sig den och smög upp för trappen. Han slog upp dörren och bevittnade Judith Myers sitta och kamma håret. Hon skrek till först men vart sedan arg.

’’ Michael! ’’

Michael Myers stog länge och såg på henne innan han drog fram kniven.

’’Michael vart fick du den ifrån’’

Hon inser inte faran utan hinner inte reagera när Michael drar in kniven i hennes rygg. Hon började skrika hest, och hon vände sig om liggandes på stolen. Han högg henne i magen, igen, och igen, och igen.

Stud

Stud

Stud

Michael gick sakta ut ur huset med en zobeliknande gång och med en stel blick i ögonen. Han stannade med sin blodiga kniv när föräldrarna kom. Fadern började.

’’ Michael?’’

De stirrade på sexåringen som just brutalt mördat sin äldre syster.

0

K A P I T E L 1

SMITH’S GROVE, ILLINOIS

1 MAJ, 1964


2

Sju månader senare på Smith’s Groves sanatorium läste en man upp ett brev för dr. Sam Loomis. Loomis var en psykiatriker som var mycket skicklig på sitt arbete. Men de senaste sju månaderna hade han fått mycket på halsen då han börjat arbeta med en liten pojke som mördat sin syster. Och han hade snart insett att pojken var ett ondskans barn som skulle mörda fler om han kom ut. Nu läste den ena mannen upp ett beslut från domare Walter Ward som gällde den lilla pojken.

’’ Jag läser nu… ‘Jag har inget annat val än att hålla kvar Michael Aubry Myers i Smith’s Groves Warren Country sanitarium, där han ska få hjälp av en regelbunden psykiatriker som ska raportera om honom inte mindre än två gånger om året. Vidare skall Michael A Myers hamna i domstol då han fyller 21, där han ska bli dömd som vuxen för mordet på sin syster Judith Margaret Myers.’’’

Den andra mannen såg på dr. Loomis.

’’ Dr. Loomis ? ’’

Doktorn grymtade till.

’’ Michael Myers måste bli bortflyttad härifrån omedelbart. Jag skulle föredra det maximalt bevakade säkerhets gården ’’

’’Dr. Loomis, beslutet är fastställt.’’

’’ Men det här är ett minimalt bevakat område. Personalen här är inte tillräckligt beredda.’’

Mannen som läst brevet hajade till.

’’ Beredda på vad? Pojken är ju helt borta. Han har ett stillastående beteende. Det enda han gör är att sitta på den där stolen. Han varken pratar eller rör sig. I det tillståndet är han ofarlig!’’

Loomis suckade.

’’ Ofarlig? Har ni läst min rapport?’’

’’ Ja det har vi gjort, doktorn.’’

’’ Varför ville de inte lyssna?’’

’’ Domaren föreslog Dr. Fosters analys.’’

’’ Jag har spenderat fyra timmar om dagen! Fyra timmar om dagen med den här pojken varje dag i sex månader! Mycket längre än någon annan psykiatriker någonsin gjort!’’

Den ene mannen försökte lugna ner doktorn.

’’ Dr. Loomis…’’

’’ Michael Myers är den mest farliga patient jag någonsin skådat.’’

’’ Det finns inga bevis på att han skulle vara livsfarlig.’’

’’ Han lurar er! Att han sitter stilla är en fas. Det finns en stark kraft i honom. Han väntar.’’

’’ På vad? ’’

’’ Jag vet inte.’’

’’ Vi kan försöka att tala med domaren och försöka flytta Myers. Men jag kan fortfarande inte förstå varför vi inte kan ha kvar honom här. Vi har speciella celler för sådana som Myers.’’

’’ Det finns inte tillräckligt med säkerhet här. Han kan rymma enkelt. Jag ber er snälla, tänk över ert beslut.’’

’’ Dr. Loomis, kanske det skulle vara bäst om du inte skulle ha honom som patient. Vi kan hitta någon annan som kan se efter honom.’’

’’ Jag stannar med honom’’

’’ Något annat Dr. Loomis?’’

Loomis fick en irriterad blick i ögonen och gick ned för en korridor och smällde igen dörren efter sig. Han går ner emot Michael Myers cell.

Han öppnade dörren och fann Michael Myers sittandes på en stol stirrandes ut genom ett fönster.

Loomis andades hårt. ’’ Du har lyckats lura dem eller hur Micahel? Hrmph…men du kan inte lura mig… inte mig.’’

yu

K A P I T E L 2

SMITH’S GROVE, ILLONOIS

30 OKTOBER, 1978


Klockan var halv elva på kvällen och regnet forsade ner. På landsvägen kom det en brun Volvo körandes. Föraren var sjuksyster Marion Chambers. Och brevid henne satt Dr. Sam Loomis. De var på väg att hämta Michael Myers för att dagen efter sätta honom i domstol. Loomis var inte så nervös som förr i tiden men han var jämt skarp. Det var han tvungen till. Han fick aldrig glömma vem han hade att göra med. Michael Myers var livsfarlig. Loomis såg på Marion Chambers som såg helt oberörd ut. Hon hade mindre aning om vad som pågick.

’’ Så har du gjort något sånt här förut ? ’’

’’ Bara minimalt bevakade ställen ’’.

Loomis nickade för sig själv.

’’ Jag förstår ’’.

Han mindes själv sin första dag. Han hade varit lika oberörd som hon var nu. Men med tiden hade han lärt sig.

’’ Stigen upp är några hundra meter upp till höger.’’

’’ Det enda jag ogillar med såna där är deras pladder. När de börjar yra om och om igen.’’

’’ Jag vet vad du menar men du behöver inte oroa dig. Michael Myers har inte sagt ett ord på femton år.’’

’’ Några speciella instruktioner ?’’

’’ Försök bara förstå vad jag pladdrar om där inne.’’

’’ Underskatta honom inte.’’

’’ Vad ger jag honom framför domaren? ’’

’’ Thorazen.’’

’’ Han kommer knappt kunna sitta ner. ’’

’’ Det är det som är ideen. ’’

’’ Du är allvarlig om det här eller hur ? ’’

’’ Mmmh. ’’ han lät oroad.

’’ Du menar att du aldrig skulle kunna släppa ut honom?’’

’’ Aldrig, aldrig…’’

Han suckade

’’Aldrig’’.

’’ Varför tar vi upp honom till Harden County om vi bara ska…’’

’’ Sån är lagen. Här är vi.’’

’’ Kör upp till entreen.’’

’’ Borde vi inte ’’

’’ Fortsätt, fort ! ’’

Loomis gnuggade ögonen. Såg jag rätt? Det får inte vara sant.

’’ Stanna här’’.

’’ Borde vi inte åka upp till sjukhuset och…’’

’’ VÄNTA! ’’

Loomis steg ut ur bilen och närmade sig grinden. Väl där såg han sig omkring. Han kunde svurit på att han sett något.

Samtidigt i bilen började Marion bli oroad. Vad höll Loomis. Hon skulle just stiga ut när en kropp slungades på rutan. Hon började skrika. Hons såg inte vem det var på fönsterrutan eller om figuren levde eller var död.

Figuren krossade rutan.

Hon fick panik och slängde sig ut ur bilen.

Hon reste sig på sina axlar och bevittnade figuren åka iväg.

Loomis rusade emot henne.

’’ Är du oskadd? Är du oskadd?!’’

Hon andades tungt. ’’Ja jag mår bra. ’’

Loomis stirrade emot bilen.

’’ Han är borta! Borta härifrån! Ondskan är lös! Ondskan är lös! ’’

tyg

Visa / dölj kommentarer (1)

En tanke om “Halloween – en långnovell (1-2/10)

  1. Pingback: Halloween – en långnovell (3-4/10) | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *