Outlet-Onsdag#15

ab2oooo

Dark Secrets mini1star

The Lesson mini15star

The Other Side of the Door mini25star

The Pack mini3star 

Sacrifice mini15star

Satanic mini2star


Minns ni den där scenen i Mulholland Drive (2001) när Naomi Watts går på audition och ger järnet i en skräpig såpascen med en slemmig gråhårig gubbe? Hur gick den dialogen…? Var det inte något i stil med…

”How did you find me?”
”You left your phone… I get it. I understand, you’re surprised to see me. Maybe if we can get a chance to talk about it…”
”No. No! I have nothing to say to you! Michael will be here any minute…”
”Michael? Michael, your fiancé…? You haven’t told him about us yet, have you?”
”I’m sorry if I misled you. But I wanna make this perfectly clear. There is nothing between us.”
”You don’t believe that… I love you.”
”Oh shit! You have to get out of here right now!”
”Not until you talk to me!”
”You say you love me? That you wouldn’t hurt me? Then just leave…!”

Det är märkligt att dessa filmer faktiskt existerar. Dark Secrets – en generisk titel på en film som egentligen heter det minst lika generiska Broken Vows – är så torftig och ointressant att man får utslag av att titta på den. Wes Bentley – en gång i tiden berömd som plastpåskillen från American Beauty (1999) – spelar det där (o)hederliga gamla stalker-psychot som plågar nyförlovad ung kvinna (Jamie Alexander) som måste rädda sitt kommande äktenskap eftersom hon vänstrat med killen, som nu förstås ger henne Glenn Close-metoden. Fast utan kanin i kastrullen. Därför att ingenting som händer i filmen är spännande. Allt ser otroligt fult ut. Dialogerna är usla. Det är allt någon kan ha att säga om den.

ooles

The Lesson är till viss del motsatsen, en film har både en story och ett utförande som är effektivt nog för att göra en intresserad. Första halvan imiterar ett bildspråk från Terrence Malick, rentav, när den skildrar två brittiska snorungar som springer runt och är jävliga (finns det några andra brittiska ungar på film?) – man kan redan se att något spökar här, för skådespelarna är inte speciellt bra; om de inte spelar över så är de bara dåliga, och om de inte är dåliga så är de urusla. Just när det ser ut som att någon ska dö i en överdos eller hamna i fängelse så kommer ungarnas lärare och slår dem i huvudet med ett hårt objekt.

De vaknar upp i vad som verkar vara ett skjul av något slag (brukar det inte alltid vara så?), fastbundna vid ett bord. Deras slitna lärare (Robert Hands) har tydligen blivit skvatt galen på deras svinaktiga sätt och har bestämt sig för att kidnappa dem och ge dem en ”läxa” (eller ”lektion”, mer bokstavligt talat). Nu tvingar han dem att slå i lexikon och definiera olika substantiv och adjektiv, annars borrar han fast deras händer, skjuter dem med spikpistoler, etc. Däremellan håller han långa haranger, i totalt galenpanne-mode, om slumpmässiga brottsstycken ur en grundkurs i engelsk litteratur. Ämnen som gås igenom är sådant som ”Paradise Lost”, ”Animal Farm” och totalitarism – det sistnämnda en lysande metafor för stämningen i hans klass, tydligen.

Det låter som konceptet till en sådan där ”rolig” skräckfilm – lärare lackar ur och kidnappar sina elever för att tortera ihjäl dem, det är ju lite kul ändå – men The Lesson är tyvärr obönhörligt pretentiös, vilket verkligen sätter käppar i hjulet för den. Egentligen vill den nog bara vara en torture porn-film, men den maskerar det här med ett koncept som den liksom skryter med fastän den egentligen inte förstår något av det. Scenerna med den maniska läraren blir snart mer än lovligt tjatiga, inte minst när han oavbrutet rabblar kunskaper som känns misstänksamt lika de första styckena i Wikipedia-artiklar. Hade det inte varit bättre om läraren faktiskt visste något, eller hade det krävt ett för beläst manus? Och det finns förresten en skillnad på Malick-foto och en kamera som riktas mot en skymningshimmel vid en landsväg. Det betyder inte att det här är en ”arthouse”-film, vilket jag läst här och var.

Om filmen hade haft någon poäng med sin story så hade det inte varit ett problem. Nu får man bara konstatera att vi lever i bra dumma tider när lärare kan vara monster i skräckfilmer.

Och, just det, skådespeleriet. En dålig skådespelare i en film kan vara OK, till och med två. Lite överspel är oundvikligt i en sådan här film. Men dåliga skådespelare, ruttna skådespelare och okontrollerat överspel är verkligen outhärdligt. Jag hatar när tortyr blir tortyr av helt fel orsaker.

oopack

Tacka vet jag filmer som The Pack. Det är faktiskt något så ovanligt (under den här spalten) som en helt och hållet bra film. Åtminstone en helt och hållet bra skräckfilm. Vad den handlar om? Åh, en familj ute på landet som kämpar med pengarna och bor i ett hus som de försöker behålla – plötsligt, på tal om ingenting, får de problem med ett gäng aggressiva vildhundar som gett sig sjutton på att hugga ihjäl allt som rör sig i bygden. Slut på story. That’s it. Vi snackar territorium, med betoning på terr…or. Eller terr…ier?

The Pack faller under vad vi skulle kunna kalla en ”outback”-subgenre. Tänk Critters-filmerna, Bad Taste (1987), Hotet från underjorden (1990), Black Sheep (2006). Det finns inte mycket att tillägga på en storynivå, mer än att skådespelarna är så pass bra att de faktiskt anstränger sig för att kötta upp sina tämligen tomma karaktärer. Därutöver anstränger sig regissören Nick Robertson för att skapa lite riktig stämning – det tar ungefär tio minuter i början av filmen innan någon faktiskt säger något, eftersom naturen till någon mån har huvudrollen – och han förstår de primala instinkterna när folk börjar hångla efter att de överlevt (ej menat som ett skämt, utan snarare lite poetiskt). Allt som behövs efter det är en känsla för rytm och bra ljussättning (så att specialeffekterna döljs på ett bra sätt) och vi har en hygglig liten rysare för den som behöver programmera lite huggtänder i sitt Halloween-maraton.

oooth

The Other Side of the Door är en annan ovanligt bra film för att landa här – den når inte hela vägen, men den har ett par kvalitéer. Den passerar testet jag brukar ha för vissa skräckfilmer: Påminner de mig om pojkåren, när jag låg vaken om kvällarna i sängen och läste Edgar Allan Poe tills det oförklarligen började kittlas under fötterna?

Den här filmen må vara en anti-originell och ganska rörig blandning av olika skräck-klichéer – den utspelar sig i Indien, av någon anledning, och handlar om en kvinna som förlorar sin son men får höra att hon kan återse honom i något Jurtjyrkogården-aktigt tempel (naturligtvis släpper hon lös hans onda ande!). Det mynnar ut i en demonisk besatthetsfilm, en spökhistoria, en ”svart blubb”-skräckfilm och lite besvärlig ”postkolonial indisk mysticism-skräck”. Mycket av det som är spännande i början – stämningen, spökhistoriens melankoli, alla klassiska förtecken – faller av på vägen och mot slutet har det mesta mynnat ut i ”finalus patetikus”, syndromet när alla springer omkring och försöker överleva och musiken dånar och man själv inte direkt bryr sig alls. Bland annat eftersom barnskådespelarna ser ut att vara väldigt omedvetna om att de ska vara onda. Och för att b-filmer och CGI inte alltid går ihop så bra. Men innan det går åt skogen är det inte så pjåkigt.

oosac

För att fortsätta prata om filmer som inte är bra, men som åtminstone tagit in på avfarten mot ”hygglig”, så kan vi avsluta med Sacrifice och Satanic. Två filmer som är ungefär så originella som man kan tänka sig, med tanke på att man inte kan hålla isär dem, med tanke på de generiska titlarna, som i sin tur finns på grund av dess generiska innehåll – Och Så Vidare. Jag vet inte vad som är minst originellt. En film om satanism som heter Satanic eller en film om kulter som heter Sacrifice. Det är bra jämnt skägg där.

Om man är en sådan som bara ser filmer som verkar vara bra så är Sacrifice förmodligen en film man ser som väldigt, väldigt dålig. Men om man, som jag, jämför det bästa med det sämsta och studerar hela spektrumet av medelmåttighet däremellan (det är åtminstone tanken) så är Sacrifice nästan okej. Den underskattade Radha Mitchell spelar kirurg som åker till en ö i Skottland med sin fästman, där hon ganska genast ramlar in i ett mordmysterium. Det hela luktar Wicker Man och Rosemary’s Baby på långt håll och en åskådare med en normal uppfattning om hur världen fungerar kommer att behöva ge intrigen otroligt mycket utrymme i form av logiska luckor. Tänk dig själv att du hittar en död häst vid en landsvägen, tänker att du skulle vilja begrava den på plats, bara råkar hitta en ödelagd arbetsplats där intill. Där finns dessutom en färdiggrävd grop, och i den finns en nergrävd kropp. Det som bara såg ut som en vanlig onsdag i morse!

Liksom många filmer som bygger på ingenting särskilt – vem är huvudpersonen, varför ska vi bry oss, vad tittar vi ens på? – så faller allt ihop mot slutet i olika dinglande bitar av dysfunktionellt nonsens – enorma nödlösningar, uppenbara avslöjanden, ologiska vändningar, rubbet. Men filmen ser åtminstone rätt bra ut, och den har den rätta, funky mysterievibben ett tag. Det är definitivt en film man skulle kunna titta på medan man stryker skjortor.

Det är samma sak med Satanic, en riktigt billig b-film med idel o- eller halvbegåvade ungdomar. Filmen kan streamas för tre kronor och har betyget 3.7 på IMDb, och det tycks vetenskapligt omöjligt att den här filmen kan vara annat än urusel. Så vill man att det här ska vara en urusel film så kan man göra den det, för den är generisk, billig och skräpig.

oosat

Men man kan vara schysst. Filmen handlar om den vanliga uppsättningen ynglingar, på väg till en festival (Coachella, no less), och de är inte alldeles jättekorkade. Storyn visar någon slags respekt för vad som är rimligt. Filmen ser väldigt billig och sjabbig ut, så det är lätt att få för sig att innehållet skulle vara lika vårdslöst. Så är alltså inte fallet… Visst, det är väl inte helt jättetroligt att de skulle stöta på en satanistkult, eller att de skulle få anledning att börja nosa runt i den, eller att de skulle plocka upp en av kultens anhängare som ger dem en förbannelse varpå de sedvanliga märkligheterna börjar inträffa… men det går att vara schysst. Skådespeleriet är inte alltid bra men det är konstant ambitiöst. Även de skådespelare som är dåliga vill tydligt vara bra.

Jag har sett sämre botten-av-backen-filmer. Allt filmen saknar är karaktär och originalitet, någon anledning att överhuvudtaget vilja se den. Slutet är ett sådant där kaos-artat crescendo där allt är upp och ner och saker bara snurrar runt, och det har inte så mycket stil som det skulle behöva ha, men några scener på vägen funkar rätt bra. En tjej kissar på sig vid ett tillfälle, och det är ganska oroväckande.

Äsch, jag har inget bra försvar att ge den här filmen. Jag är som en advokat som vet att fallet inte håller. Men min poäng är att boken ej skola dömas på omslaget, åtminstone inte hela vägen. Om alla dåliga filmer var precis så dåliga som man fick för sig att de skulle vara så skulle det inte finnas några grader i helvetet. De flesta filmer har faktiskt någon kvalité här och var, och man kan nästan alltid se att någon haft fina avsikter. Alla dessa filmer ger prov på det – jag tycker inte de flesta av dem är speciellt bra, men jag kan respektera hur (och inte bara att) de försökt.

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *