Rabin – Den sista dagen

rabin1

Den här filmen har flera trådar som den knyter ihop till en trög tamp, och ett tag var jag övertygad om att den inte fungerade… men filmen, Rabin – Den sista dagen, var övertygad om det motsatta. Regissören Amos Gitai har gjort en film om mordet på Yitzhak Rabin, och han har gjort det fiffigare, och mer målmedvetet, än jag först anade. Plötsligt var den där tampen upplöst igen, lika metodiskt och säkert som den knutits, och filmen lämnar oss invaggade i en kuslig känsla av att inte leva i säkerhet.

Rabin börjar som en dokumentär. Som Israels mest omstridda premiärminister arbetade Yitzhak Rabin med relationen till Palestina som utgångspunkt, och han hade påbörjat Osloprocessen (som skulle ge Palestina avgörande röst i framtiden) när han mördades av en högerextrem ensam galning, som det ju så ofta kallas. Shimon Peres, som efterträdde Rabin, berättar att han tror att Israel-Palestina-konflikten hade nått avgörande framsteg om Rabin inte mördats.

Dokumentära bilder följer från ödeskvällen i november 1995, mediebevakningen, och vad som ser ut som en stor landssorg. Men sanningen var, förstås, att Rabin var hatad av många, sedd som landsförrädare, och nertyngd av konflikter som är än mer förgiftade idag. Och snart går Gitai in en labyrint av fakta och fiktion, autentiska bilder och konstruerade, hela tiden med avsikten att förklara vad det handlar om, dokumentera vad som hänt – som den aldrig pålitliga dokumentären, ja, men också som viktig fiktion.

Det är inte fängslande, spännande eller speciellt underhållande. Vad det är vet jag inte riktigt. En stor del av filmen handlar om utredningen, och vi får se förhör och utfrågningar av vittnen utförda av den så kallade Shamgarkomissionen. Poliser, säkerhetsvakter, vanliga människor – gradvis uppstår bilden av ett misslyckat säkerhetspådrag, en ouppmärksamhet och liknöjdhet inför de verkliga farorna som fanns rörande Rabins liv, och även en hel del märkliga omständigheter. Utfrågningarna och förhören är ”fiktiva”, tekniskt sett, men så dokumentära att de kan passera som autentiska inspelningar, inte minst eftersom Gitai är så noga med att bena ut mordets omständigheter, nästan sekund för sekund.

Gitai gör andra dokumentära nedslag i form av en lika ”iscensatt” skildring av polisarbetet efter mordet – störst svängar tar han när han ger plats åt mördaren Eyal Yigal Amir (Yogev Yefet) som vi får se förbereda sig, och rättfärdiga sin handling. Vi ser honom be till gud om att genomföra mordet, och vi inser hur hans tankegångar hittar svepskäl i religionen – det som ger grönt ljus, i hans huvud, är att Rabin utnämnts till ”rodef” (vilket innebär en slags judisk fatwah) av Avishai Raviv, agenten i den israeliska underrättelsetjänsten som flitigt nämns i konspirationsteorierna.

De är, i sin tur, ännu en låda som Gitai öppnar för att studera innehållet i. Vi får se ytterligare dödsförbannelser i ytterligare synagogor, utförda av andra rabbier som avskyr Rabin – Gitai föreslår ingenting explicit med dessa scener, men via ledaren för utredningen ifrågasätter han varför inte säkerheten kring Rabin var högre när dessa uppenbara hot var verkliga. Filmen avslutas med en gripande intervju med änkan Leah Rabin som talar om sin sorg och hur de höll huvudet högt när det begav sig, och utgick från att ett sådant här attentat vore otänkbart – men vi har redan hört Peres, som tidigt i filmen nämner hur atmosfären kring Rabin tillät mordet på honom.

rabin2

Den förutsägbara reaktionen är att filmen främst finns till för de som är insatta och kan en hel del om Rabin, mordet, och Mellanöstern överlag. Det är förmodligen helt sant. Men som film är det också ett ovanligt och originellt sätt att presentera en idé, snarare än att ”berätta en historia” eller att ”underhålla publiken”. Gital lägger upp ett skönt, och väldigt oväntat, exempel på sanningen att en film är vad den vill vara.

En film har förstås inget ”jobb” att göra, men rent praktiskt fyller Rabin samma funktion som en dokumentär – det vill säga, regissören vill berätta om en händelse och har, förstås, liksom alla berättare, en egen infallsvinkel. Filmen har en personlighet, liksom Gital har en personlighet. Problemet med många dokumentärer är att formen är falskt legitim – bara för att något faktiskt hänt, och för att människor berättar om det i en film, så gör det inte filmen ”sann”. Alla dokumentärer är gjorda av Michael Moore, som jag brukar säga.

Rabin löser det problemet genom att ersätta skepsisen med öppet fiktiva passager – vi kan studera sanningen, som Gital ser den, och vi kan samtidigt förstå att det är så Gital ser den. Det är ett spännande sätt att närma sig en händelse, och den gör oss varken mer eller mindre kloka än vad en vanlig dokumentär skulle. Däremot har den ett personligt uttryck, en avsändare som tydligt kan påverka vår upplevelse. Det är en film som vägrar lögnen om en film som ett objekt som någon anonym avsändare bara lämnat på en plats dit vi kan gå, lika anonyma, för att ta del av den. Se en film och du kommer att se människan som gjort den.

Gitals upplevelse är både skarp och lite grumlig. Det är tydligt att han fortfarande sörjer Rabin, och att han intresserar sig för varje aspekt av mordet, nästan som om han vill förstå det, bearbeta det, lika mycket som han vill redovisa för sakens skull. Men det är inte för inte. Det tar ett tag att komma igenom Gitals redovisning, och det kan kännas som hemläxa, men i det långa loppet är filmen också effektiv på ett smygande sätt. Oundvikligen lär vi oss, när allt är över, allt vi kan lära oss om den här händelsen; det är, till slut, väldigt tillfredsställande och, när den känslan väl avtar, hemsökande. Få kan nämligen påstå att Rabins död inte var något annat än förhöjningen av en mur, fördjupningen av en avgrund, förökningen av en uppförsbacke.

Gital har levt i självvald exil från Israel i flera år, och men nu har han återvänt som för att fråga sitt hemland: Är ni redo för Rabin än?

Fast jag tror han vet svaret. Han frågar för sakens skull. För att kampen ju måste fortsätta. För att Rabin, i och med filmer som dessa, fortfarande lever.

FREDRIK FYHR


rabin3

RABIN – DEN SISTA DAGEN

Originaltitel; land: Rabin, the Last Day; Israel, Frankrike.
Urpremiär: 7 september 2015 (Venedig).
Svensk premiär: 4 november 2016.
Speltid: 153 min. (2.33).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Yitzhak Hizkiya, Einat Weitzman, Yogev Yefet, Yaël Abecassis, Tomer Sisley, Ronen Keinan, Tomer Russo, Uri Gottlieb, Ruti Asarsai, Dalia Shimko, Mali Levi, Liron Levo.
Regi: Amos Gitai.
Manus: Amos Gitai, Marie-Jose Sanselme.
Producent: Cyril Colbeau-Justin, Francesco Di Silvio, Jean-Baptiste Dupont, Amos Gitai, David Kessler, Sylvie Pialat, Michael Tapuah, Laurent Truchot.
Foto: Eric Gautier.
Klippning: Yuval Or.
Musik: Amit Poznansky.
Scenografi: Miguel Markin.
Produktionsbolag: LGM Cinéma, Les Films du Worso, France 2 Cinéma, Orange Studio, Hamon Hafakot, AGAV Films, ass. Cinéfeel Prod, United King Films, delt. Canal+, France Télévisions, L’Aide aux Cinémas du Monde.
Svensk distributör: TriArt.
Finans; kategorier: Diverse produktionsbolag och självständiga privatföretag i samarbete med internationella finans/distributionsföretag o dyl; drama, dokumentär, pseudodokumentär, metafilm, biografi, historia, verklighetsbaserat, politik.


rsz_3starrating2-300x74
Betyg och omdöme: Bra film – originell, skickligt sammansatt skildring av mordet på Yitzhak Rabin, gjord som spelfilm och som dokumentär för att klargöra alla omständigheter; intelligent och skarp, om än väldigt smalt. 

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *