Moonlight

Det är en tystlåten feel-good, lika intelligent gjord som romantiskt förnimmad.

Det beundransvärda med Moonlight är hur mycket vi upplever händer i den, men hur lite som vi faktiskt får se hända i den. Den kommer på vågen av moderna indie- eller halvindiefilmer – med tanke på de kritiska rosorna kanske man kan säga att den rentav står på toppen av den vågen – som jag ofta anklagar för att gömma sig i antydningar och vara rädda för att faktiskt berätta något. Men kan man så går det. Regissören och manusförfattaren Barry Jenkins vet hur man skulpterar fram mening ur minimalism, och han laddar bilderna med så mycket ambivalent spänning att Moonlight blir något ännu mer sällsynt: En film av det här slaget som faktiskt också är underhållande, i ren bokstavlig mening.

Den blir det till stor del på grund av saker som takt, stil och ton. Tar man bort montage, upprepningar, utdragna tystnader och långa tagningar där kameran följer folk som går från en punkt till en annan eller sitter bakom ratten på en bil, så finns egentligen inte så mycket kvar (rent konkret) av berättelsen om Chiron, ibland kallad “little”, ibland “Black”, en kille ur Miamis slum som lever med en crackrökande mamma, mobbas för att det sägs att han är gay (vilket han är), och vars enda riktiga vuxenförebild är knarklangaren som visar sig langa just till hans egen mamma.

När man förklarar det sådär så låter det som att det här är en socialrealistisk deppfilm, men den är tvärtom väldigt romantisk. Orsaken är just för att vi får se så lite av berättelsen – ja, det är starkt att ens tala om en berättelse här. Betydelsen finns egentligen i ellipserna, de stora hopp i tiden vi gör. Filmen är uppdelad i tre delar som visar oss Chirons liv i tre olika åldrar – i den första delen är han ett tystlåtet barn, ett offer för sina omständigheter; i den andra delen är han en tonåring som lär sig, kanske, att stå upp för sin sak oavsett om det är på destruktiva manér; i den tredje delen är han vuxen, har blivit langare liksom protegén, och letar upp skolgårdskompisen som gav honom sin första fysiska kärlekshandling men svek honom brutalt, av orsaker som ändå inte var personliga.

Tematiskt känns Jenkins berättande mer hämtat ur modernistiska novellklassiker än ur ren cinematisk logik. Vi får inte se speciellt mycket av Chirons liv, det är sant, men vi kan ta det vi ser och lista ut genom slutledningsförmågan vad filmen “försöker säga”, som det brukar heta. Kontentan är ungefär att Chiron är ett offer för sina sociala omständigheter, rundgången av misär har snärjt såväl hans mor som hans fadersfigur och han tar på sig de roller som omvärlden erbjuder honom – det är som dialogen 2Pac målade: “Sellin’ crack to the kids/’I gotta get paid’/Well hey, that’s the way it is”.

En annan tematisk twist är att Chiron är gay, vilket blir ett faktum han lär sig leva med samtidigt som han lär sig dölja det, under en tystlåten macho-fasad som är regel vad gäller maskulin kodning: Ni vet, killar “kan inte prata om sina känslor”. Boys don’t cry. Inslutenhet, våld och machismo är de enda medel som Chiron har. Vi förstår att Chiron till sist börjar langa knark för att det varit det enda “yrke” som han haft i sin närhet – det hade varit det eller kåken för mord; som langare kan han balansera sina känslor och spegla sig själv i omvärlden med någon slags självrespekt. Det är det närmaste en vuxen identitet han kan äga.

Men en film är förstås inte bra för att den ger en psykoanalytisk rapport – och den som vet ett och annat om så kallad “svart” amerikansk film vet att de här syndromen är ganska typiska. Moonlight är mest av allt en film med mycket mer lågmälda emotionella effekter, en film som genom hudnära impressionism skapar känslan av hur det känns att vara Chiron; genom att svepa igenom partier av storyn visuellt, och genom att hoppa i storyn, hjälper Jenkins oss fram till hans hjärta; ingen minns ju sitt liv i kronologisk ordning – ett liv är ett par höjdpunkter, sammanvävda av glömda vardagar.

En annan avgörande orsak till att filmen blir så stark är att Jenkins har mestadels fulländade skådespelare när han gör sina nedslag i Chirons liv. Alla som spelar honom – Alex Hibbert, Trevante Rhodes, Asthon Sanders – är utmärkta skådespelare och Mahershala Ali är särskilt bra som Juan, den där langaren jag nämnde, en sävlig och till synes rofylld man som i en annan miljö lika gärna hade kunnat passa in i en vit kontorsjobbmiljö. Vi befinner oss hela tiden i en okomplicerad verklighet – inte stiliserad för att vara extra mörk eller förjävlig, utan även vacker och romantisk ibland; som när Juan lär lille Chiron att simma eller förklarar för honom att det är okej att vara gay.

Bara Naomie Harris – som Chirons knarkberoende mamma – kan anklagas för att fiska Oscars, men även där håller Jenkins perspektivet osminkat och osmickrande. Paula, som hon heter, är gör lika lite och mycket som alla andra som befinner sig i den här sociala skuggsidan. Filmen är en studie i empati, den tillåter oss inte att döma någon, och vi är hela tiden medvetna om att en människa inte är bättre än vad hennes omgivning tillåter henne att vara, eftersom hon också speglar sig i den omvärlden, blir en del av den. I gettot blir man en gettobo, man säljer eller tar knark, man håller sig macho och pratar aldrig om att man inte gillar bitches & ho’s.

Att filmen är monumentalt hyllad är inte svårt att förstå, eftersom den följer de mönster som kulturjournalistiska samtal bildar. Liksom alla filmer som någonsin gjorts är den ett svar på sin egen samtid, men just eftersom Jenkins håller sitt berättande öppet och sparsmakat kan man pricka in vad som blir väldigt stora måltavlor: En röst ges åt förtryckta fattiga svarta människor i USA, en bild målas av den heteronormativa maktordningen. Det är inte första gången en sådan film gjorts, men eftersom nu är nu så är det speciellt just nu.

Jag vet inte om jag tycker att Moonlight är speciellt lyckad som politisk film – den smeker rätt publik medhårs, utmanar inte sina egna idéer och är i grunden oprovocerande. Däremot är det en väldigt bra film, bara som film betraktat – den skapar en bild av ett liv, glider genom de mystiska luckorna, sätter fingret på den utsatthet som karaktärerna lider av, men fångar deras mänsklighet. Det är en tystlåten feel-good, lika intelligent gjord som romantiskt förnimmad.

FREDRIK FYHR


MOONLIGHT

Originaltitel; land: Moonlight; USA.
Urpremiär: 2 september 2016 (Telluride).
Svensk premiär: 1 februari 2017 (GIFF) 10 februari 2017).
Speltid: 111 min. (1.51).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: SxS ProRes 4:4:4, DI 2K/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare:  Alex R. Hibbert, Trevante Rhodes, Ashton Sanders, Mahershala Ali, Naomie Harris, Janelle Monáe, André Holland, Stephen Bron, Shariff Earp, Duan Sanderson, Jaden Piner, Jharrel Jerome, Herveline Moncion, Patrick Decile, Edson Jean.
Regi: Barry Jenkins.
Manus: Barry Jenkins.
Producent: Dede Gardner, Jeremy Kleiner, Adele Romanski.
Foto: James Laxton.
Klippning: Joi McMillon, Nat Sanders.
Musik: Nicholas Britell.
Scenografi: Hannah Beachler.
Kostym: 
Caroline Eselin.
Produktionsbolag: A24, Plan B Entertainment.
Svensk distributör: Lucky Dogs.
Finans; kategorier: Mindre produktionsbolag; drama, familjerelationer, socialrealism.


rsz_35starrating2-300x72
Betyg och omdöme: Mycket bra film – skickligt genomförd karaktärsstudie i tre akter som väger en knapphändig narrativ mot händelseförloppens innebörder och subtila, emotionella effekter; skarp regi, elegant estetik och perfekt skådespeleri bidrar till filmens lågmälda, koncentrerade stil som ger ett starkt empatiskt fokus.

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *