Rupture

Rupture är en film som helt stämmer in på den legendariske filmkritikern Gene Siskels “lunchregel” – du vet att filmen är dålig när du hellre vill se en dokumentär om skådespelarna när de har lunch på inspelningen.

Här finns en svensk vinkel. Noomi Rapace har nämligen huvudrollen och skurken spelas av Peter Stormare. Jag vet inte om de känner varandra privat, men om de aldrig setts innan inspelningen av Rupture så kan jag tänka mig att de mötts som två släktingar, så medvetna om varandras begåvning att de lika gärna hade kunnat känna varandra hela livet.

Vad pratade de om mellan tagningarna? Inte mycket, antar jag. Men mitt behov av att höra regissören ropa “cut” och se dem slappna av växte sig orimligt stort ibland, i synnerhet eftersom Rapace och Stormare har flest scener tillsammans mot slutet av filmen och det är då den blir sämre och sämre och sämre.

I början är den inte så pjåkig, och ett tag är den till och med rätt bra. Rapace spelar en singelmorsa, och ger genuint liv och psykologisk styrka åt en figur som är rätt intetsägande på papperet – ett bra exempel på att ett manus inte behöver vara Booker Prize-litteratur för att fungera, så länge man har en bra skådespelare i huvudrollen.

Hursomhelst. Renee, som hon heter, lämnar sin son hos exet för en weekend där hon ska hoppa fallskärm – vi får också veta att hon är rädd för spindlar, och att tonårssonen har lite frustrationer. Det är information som vi registrerar utan att tänka för mycket på det, även om det ska visa sig vara grogrunden för filmens misslyckande.

Hooken – på väg till planet får hon Suspekt Motorstopp (se allmänna fordonsregler punkt 21.1.) och finner sig strax därefter kidnappad via kloroform, silvertejp, en skåpbil och en sjukhussäng. Hon vaknar upp och inser att hon blivit förd till något slags Gör Det Själv-laboratorium där hon är en av flera labbråttor där spooky vetenskapsmän för diverse tester för att…? Tja, det har något att göra med genmanipulation och övermänniskoideal förstås, och kidnapparna visar sig tillhöra en kult som (på ett ungefär) vill att mutanter ska ta över världen. Ish.

Jag är lite luddig med flit, eftersom det är luddighet som filmens “vetenskap” lämnar efter sig. Vi får en hel del allvarliga män och kvinnor som diskuterar en hel del biokemiska hypoteser, och det mesta är nog tänkt att gå över huvudet på oss – som om det på något sätt skulle bli mer obehagligt om det är obegripligt eller låter nästan-logiskt.

Lite lagom skräckfilmscreepy blir det dock, emellanåt; de där figurerna listar ut Renees spindelskräck, och gissa vad de gör medan hon är fastspänd och omringad av plaströr?

Här får man också nämna Rapace, som visserligen redan bevisade hur perfekt hon behärskade Ellen Ripley-hjältinnan i Prometheus (2012) men som nu får göra det igen. Filmen är rätt spännande vid det laget hon börjar lista ut vart hon är och lösa problemet hur hon ska ta sig därifrån.

Men tyvärr har filmen tänkt sig en annan väg. Sista tredjedelen ger filmen en genuint dålig vändning – dåligt genomtänkt, dåligt utförd. Tanken att Renee ska vara öppen för sina skurkars djävulsargument för att hon gillar att hoppa fallskärm är… vag. Och – spoiler alert – kan hon bli en bättre mamma genom att bli en slags neo-vampyr?

Däromkring har Peter Stormare dykt upp, som ledaren för de pod people-liknande jönsarna som vi förväntas tycka är läskiga, kanske, men lite vagt attraktiva, eller möjligen trovärdiga som auktoritära supervarelser. Typ.

Men det funkar inte, för att uttrycka det enkelt. Rupture är tillräckligt snygg och tajt, om än helt ospektakulär, för att bygga upp den typ av skräckfilmsunderhållning som genrefans säkert uppskattar. Men jag har faktiskt svårt att tänka mig att någon uppskattar slutet – det är ett sådant där spiken-i-kistan-slut som inte ens ger oss en absurd twist. Snarare är det bara som att någon trycker en nål in i en ballong och vi är kvar snopna, som på en dålig fest där man måste vänta en halvtimme till innan man kan gå.

FREDRIK FYHR


RUPTURE

Originaltitel; land: Rupture; USA, Kanada.
Urpremiär: 15 juli 2016 (Fantasia International Film Festival, Kanada).
Svensk premiär: 21 oktober 2016 (Monsters of Film, Stockholm) 20 februari 2017 (DVD/VOD).
Speltid: 102 min. (1.42).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Pro Res 4444/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Noomi Rapace, Peter Stormare, Kerry Bishé, Michael Chiklis, Lesley Manville, Ari Millen, Paul Popowich, Sergio Di Zio, Percy Hynes White, Joel Labelle, Jean Yoon, Morgan Kelly, Jonathan Potts, Brendan Jeffers.
Regi: Steven Shainberg.
Manus: Brian Nelson.
Producent: Monika Bacardi, Andrea Iervolino, Andrew Lazar, Steven Shainberg, Christina Weiss Lurie.
Foto: Karim Hussain.
Musik: Henry Jackman.
Scenografi
: Jeremy Reed.
Kostym: Linda Muir.
Produktionsbolag: Ambi Pictures, Tango Pictures, ass. BondIt.
Svensk distributör: Noble Entertainment.
Finans; kategorier: Mindre produktionsbolag i samarbete; skräck, science fiction, thriller.


rsz_2starrating-300x75
Betyg och omdöme: Medel – tekniskt snygg skräckfilm med bra skådespelare och en solid första akt; tappar fart och börjar trampa vatten mot slutet, innan den slutar i en direkt misslyckad final.

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *