Lion

Lion är en snygg och till någon mån välgjord film – det är den typ av film man kan luta sig tillbaka och titta på, nöjd i vetskapen om att allt som sker i filmen kommer att ske utan problem; ellipser och montage, först händer det och sedan händer det. Tänk inte nu, titta bara på dessa oförklarligt okomplicerade händelser. Filmen är ”based on a true story” och alltså har det som hänt redan hänt, vi ska bara se det repeteras, på tryggt avstånd; det är en lätt bedövad resa, på väg mot ett obligatoriskt lyckligt slut.

Man kan inledningsvis göra misstaget att tro att filmen är mer ambitiös, eller åtminstone handlar om något specifikt – som en pytteliten pojke är Saroo (Sunny Pawar) fascinerande att följa, när han av misstag och slump kommer bort från sin familj, hamnar på ett godståg och slutar hemlös i Calcutta, hundratals mil hemifrån. I en nätlös analog värld där ingen är uppkopplad, året är 1986, så är han ensam och sårbar som ett löv som svävar i luften, världen liksom slukar honom hel och han försvinner ut i den. Tanken på ett barn som försvinner – så simpelt och obönhörligt – är mardrömslik.

Inte för att jag riktigt köper det – senare ska Saroo hitta tillbaka till sin hemby via Google Earth, så se där hur långt vi kommit… även om hemlösa barn förstås fortfarande finns (ack, inget skaver som Hollywood-sagor när de inte förmår blockera verkligheten) – men den första tredjedelen av filmen är åtminstone effektiv. Långfilmsdebutanten Garth Davis skapar en rusig atmosfär till Saroos eskapader, och även en märkligt realistisk närvaro i fotot; betänk Saroo på det där godståget, sättet hans bror lämnat honom oövervakad en ”liten stund” och försvunnit in i skuggorna. Godståget börjar åka och Saroo kommer inte ut. En solnedgång blir en soluppgång, som blir en till solnedgång; vi ser hans skugga slå mot tågväggen, som om vi ser med hans ögon. Även om Saroo – eller rättare sagt filmen – är på väg mot ingenstans, så är det berusande filmskapande – och det är denna emotionella hook som resten av filmen lever på, trots att den praktiskt taget tar denna söta pojke, Sunny Pawar, som gisslan. Bry dig om vad som händer i resten av filmen, annars bryr du dig inte om honom!

Resten av filmen är smått förbryllande. Saroo blir adopterad av ett australiensiskt par – Nicole Kidman och David Wenham – och tjugo-ish år senare spelas han av Dev Patel, en student som (får vi anta) har har en hel del identitetsproblem. Tanken på sina föräldrar och sin hemby – som han inte vet namnet på – driver honom till sömnlösa nätter, varpå hans flickvän (Rooney Mara) måste ge obligatoriska klappar på axeln och förklara att han inte ”kan hålla på så här längre”. Saroo använder Google Earth för att leta sig fram till sin by – en ganska intressant idé, och om du själv använt Google Earth för att hitta något kan du föreställa dig den enorma tillfredsställelsen av att faktiskt hitta det. Det finns en scen när Saroo minns platser och landskap från sitt hem, och jämför det med sakerna han ser på kartan, och även om det dras lite för långt så är det rätt spännande berättat, det har en slags ”kognitiv” effekt där vi faktiskt förstår precis vad Saroo upplever.

Så det finns teknikaliteter att uppskatta i Lion också senare i filmen… men jag tycker att det, överlag, är en mycket suspekt film. Det mest uppenbara problemet med filmen är dess kombinerade självcensur och egocentrering. Lion är en ”sann” berättelse, så till vida att den kommer från verklighetens Saroo Brierley som skrev en bok om sin upplevelse (vilken nu blivit film), men det är också en ”falsk” berättelse just av den anledningen. En enskild persons livsberättelse är inte nödvändigtvis ett starkt drama, som vågar komplicera sin intrig, och till någon mån besudla sina karaktärer. Istället visas Brierley omöjlig integritet (om han inte ger den till sig själv) och ingenting sticker ut som oväntat eller överraskande. Det går att fråga sig vad i den här berättelsen som egentligen är intressant, förutom att den bara hände.

Jag är övertygad om att en utomstående person, som bara hört talas om Brierleys öde och sedan gjort en egen film om det, också hade gjort en mycket mer vettig film. Lion är en film tydligt gjord av någon som försöker berätta sin egen berättelse utan att själv råka illa ut – vi får så mycket som möjligt av harmlösa detaljer (Rooney Maras totalt menlösa flickvän, det könlösa Google Earth, montage som visar att Saroo ”mår dåligt”, vilket egentligen inte säger oss något särskilt) och allt som skulle kunna vara knivigt på riktigt göms undan. En bättre film hade städat undan diffusa detaljer – som att Saroo har ett hum om namnet på sin by, vilket gör att man undrar varför han inte använder Wikipedia-lista över byar i Indien vilket gjort processen kortare (svaret är förmodligen för att Brierley upplevde detta – men det gör inte berättelsen bättre) – och Rooney Mara hade kunnat plockas bort ur filmen helt utan att något skulle förändras.

Nicole Kidmans adoptivmor är det avgörande exemplet. I en bättre film hade hon haft en mycket mer dynamisk roll – inte minst hade hon behövt stå till svars moraliskt, i en postkolonialt perspektiv, som den som faktiskt rövade bort Saroo från sitt hemland. Istället får hon praktiskt taget bara en scen där hon förklarar sina motiv för att ha adopterat Saroo – det visar sig vara en religiös ”vision” där hon såg ett ”brunt barn” och visste att det var meningen att hon skulle adoptera Saroo.

Min spontana reaktion är… örk! Det är ju faktiskt helt makabert! Jag antar att Brierley själv måste visa sin ”mamma” respekt, men han kan omöjligen berätta den här berättelsen när det blir hans instinkt att försvara och aldrig utmana så uppenbart ambivalenta figurer. På något konstigt sätt blir Lion för ”privat”, inte på det sättet man typiskt sett menar (för kladdigt, för intimt, för bortkopplat från ”konsten” – jag menar, den idén känns väl mer eller mindre passé nuförtiden) utan snarare privat i en mer patologisk mening; filmen är självcensurerad, livrädd för att lämna sina egna domäner och våga spela på bortaplan. Jag har full förståelse för att Brierley inte kunnat köra sin mamma under bussen, men just därför hade någon annan behövt berätta hans berättelse. Åtminstone om det nu nödvändigtvis skulle bli en bok, eller en film.

På samma sätt slutar Lion i en återvändsgränd, där det blir tydligt att filmen inte har någon annan funktion, ingen tydlig idé, förutom att vara en ”tro’t om du vill”-story berättad av personen som nu berättat den. Det är enkelt att tolka alltihop som en pro-kolonialistisk film där Saroos biologiska mor, och hennes by, objektifieras till att bli en identitetslösa varelser som i ett primitivt, nästan djurliknande tillstånd bara väntar på förlorade son. Som att Saroo, när han återvänder till platsen han kom ifrån, egentligen bara matar djuret han kommer från – vi får aldrig en känsla av att Indien är något annat än helt meningslöst för honom, och den lilla pojken (som vi älskar i början) har faktiskt gått förlorad. Ändå ska vi låtsas som att det regnar och se det här som en livsbejakande snyftare.

Så kan man försöka ta en meningslös tragedi, upplevd av en familj i Indien, och göra det till en personlig berättelse om en ung västerländsk mans identitetssökeri. Till någon mån funkar det, som sagt, för ett lager av god vilja ligger ju över ytan och vissa skådespelare är ju bra, och tekniskt är det då och då imponerande. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag grät, eller var ens lycklig, i slutet. Snarare satt jag deprimerad med en grimas inför en film jag inte kunde låta bli att tänka för mycket över, och en film jag därför inte vill tänka mer på.

FREDRIK FYHR


Originaltitel; land: Lion; Australien, USA, Storbritannien.
Urpremiär: 10 september 2016 (TIFF) .
Svensk premiär: 11 november 2016 (SIFF), 25 december 2016.
Speltid: 118 min. (1.58).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: codex (Arri Alexa, delv. Red Dragon)/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelar: Dev Patel, Sunny Pawar, Abhishek Bharate, Priyanka Bose, Nicole Kidman, David Wenham, Rooney Mara, Divian Ladwa, Khushi Solanki, Shankar Nisode, Rohini Kargaiya, Shankar Nisode, Tannishtha Chatterjee, Nawazuddin Siddiqui, Deepti Naval.
Regi: Garth Davis.
Manus: Luke Davies, efter boken ”A Long Way Home” av Saroo Brierley.
Producent: Iain Canning, Angie Fielder, Emile Sherman.
Foto: Greig Fraser.
Klippning: Alexandre de Franceschi.
Musik: Volker Bertelmann, Dustin O’Halloran.
Scenografi: Chris Kennedy.
Kostym: Cappi Ireland.
Produktionsbolag: The Weinstein Company, See-Saw Films, Screen Australia, Aquarius Films, Sunstar Entertainment.
Svensk distributör: Scanbox.
Finans; kategorier: Privat oberoende produktionsbolag ihop med dito studio och ytterligare film- och mediebolag o etc; drama, verklighetsbaserat.


rsz_25starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Över medel – välmenande och tekniskt duglig berättelse byggd på självbiografisk berättelse av ”human interest”-karaktär; berättarperspektivet är dock korrupt, så tillvida att behovet av att förklara upplevelsen tycks ha gått före behovet av att skapa en rimlig berättelse; tematiken är ofärdig och bristen på tydlig idé gör filmen grumlig och godtycklig, möjlig att tolka på mycket ofördelaktiga sätt.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *