Fences

Konventionell visdom säger att Fences inte borde fungera speciellt bra – filmen är byggd på en pjäs av August Wilson, en pjäs som i sin tur del av en dekad kallad ”The Pittsburgh Cycle”, en hundra år lång krönika om en afroamerikansk familj. Man kan säga att pjäsen därför har liksom en inneboende otillräcklighet, kanske en trasighet, som om den bara är del av en större berättelse, som om dess gängor gapar öppna i början och slutet. I synnerhet om man gör ”Fences” till en film, medan man låter de andra delarna vara. Dessutom är det ju allmänt känt att filmatiseringar av pjäser alltid blir tradiga – ja, det är ju bara människor som står och pratar.

Jag tycker att den här kritiken är överskattad, ett tänk som blivit så vanligt för kritiker att det spridit sig som en allmän sanning – är filmen dialogtung och byggd på en pjäs? Ja, då måste det vara en brist. Vi har egentligen slutat fråga varför. (Förresten, varför gillade alla Lars von Triers Dogville?)

Fences är ett särskilt intressant exempel. Till det yttre ser det ut som ett klassiskt exempel på den vedertagna ”pjäsfilmen” – Denzel Washington och Viola Davis har huvudrollerna, vilka de repriserar från scenens värld där de båda fick en Tony från framträdandet; de följer det manus som Wilson hann skriva innan sin död 2005, och Washington regisserar eftersom Wilson inte ville att någon som inte var afroamerikan skulle regissera filmen. Allt annat lika så kan man säga att filmen helt klart graviterar mot pjäsen, och dess författare, så hårt att Fences borde bli en film som begår otrohetsbrott mot sitt filmformat.

Det är sant att den inte är så lysande som den hade kunnat vara, och det har med pjäsens form att göra – inte minst saknar filmen en protagonist, varpå vi hela tiden måste betrakta det vi ser som om vi vore en teaterpublik; stora hopp i tiden, vilka kommer vid ett par viktiga tillfällen i berättelsen, känns också skeva, ungefär som att pjäsen ”sipprar in” i det cinematiska medvetande vi har när vi ser på en film.

Men Fences är därmed inte sagt dålig – tvärtom är den fascinerande, fängslande, och inte minst på ett oväntat sätt cinematisk. Denzel Washington är en stor filmstjärna, och därför är det inte alla som vet hur mycket teater han gör, eller vilken seriös person han är överlag; han verkar också ha insikter om vad som gäller på scen och på film. De största skillnaderna mellan film och teater är egentligen inte mängden prat, eller mängden platser, utan rytmen och uttrycket. En föreställning går inte att klippa i, och vi får inga närbilder på skådespelarnas ansikten. I en pjäs finns tystnader och ekon, människor går från en sida av scenen till den andra. Skådespelarna måste prata högt och tydligt, inte speciellt realistiskt, för att nå ut till publiken.

Jag är övertygad om att Washington och Davis gjorde det här helt annorlunda på scen. Ljudet, det mest avgörande på en scen, sker här med hjälp av studiomixade pålägg. De kan ta det lugnt. Filmen handlar så mycket mer om deras ansikten, deras kroppar, hur de rör sig, vad de uttrycker medan de pratar, mellan orden, och genom det språk som en människa har i sitt själva varande.

Sättet Troy Maxson (Washington) ler när han är på pickalurven, som om han lett sådär i hela sitt liv, som om han gjort det till ett verktyg att fly med. Sättet hans fru Rose (Davis) lägger undan sina invändningar och sättet sonen Lyons (Russell Hornsby) håller sin ilska i balans – de uttrycker det ibland i Wilsons text, naturligtvis, men så mycket sägs i blickar och tonlägen, betoningar och miner. Jag fann mig själv stänga av orden ibland – hur hädiskt det än må låta – för jag hade svårt att sluta koncentrera mig på dessa skådespelares själva framträdande. Det är inte ett framträdande som på scen, där människor framträder som figurer i den nakna luften, utan vi tittar in i filmens periskop och där i mörkret kommer de till oss. Berättelsen blir inte återberättad, representerad, som på scen; den kommer till oss i ett flöde av bilder och energier, och vi förs med i det.

Min poäng här är att skådespeleri och dialog inte är saker som i sig är bundna till teatern. Det finns, också, cinematisk dialog och cinematiskt skådespeleri, och dessa fenomen är inte kategoriska utan hänger helt på hur dialogen och spelet framförs. Det är därför dialogen i Shakespeares ”Hamlet” känns så otroligt cinematisk i Kenenth Branaghs fyra timmar långa film från 1996, medan dialogen i ”Romeo och Julia” känns hopplöst teatral i Baz Luhrmanns långsökt ”moderna” Romeo + Julia från samma år. Du kan inte ta teatern och lägga in den i filmen, du måste göra den till film.

Det är samma sak med rytmen, som dikteras av en films klippning – tar man sig en noggrannare titt på Fences så kan man se att den är klippt på ett lite rastlöst sätt; inte så att det märks, men så att det verkar. Vi får ytterst få helbilder, eller övertydliga bildkompositioner, vilka omedelbart hade signalerat en teaterscen – istället får vi närbilder på ansikten, gärna medan de pratar, och Washington klipper även medan en replik pågår, som att oavsett hur snabba replikerna är så är vårt perspektiv hela tiden snabbare; det finns också gott om ”halva”, eller liksom ”spontana”, bildkompositioner, kameraperspektiv lite lätt underifrån, eller lite svävande kring midjan; det klipps till vinklar som hela tiden är nya, vilket i sin tur förnyar energin i det vi ser. Det är ruggigt tätt mellan varven, och fastän filmen är två timmar och tjugo minuter far den förbi i ett rasande tempo – hela tiden med mekanismer som är så subtila att de aldrig tydligt märks.

Det är också Washingtons något otacksamma arbete – det finns trots allt så mycket cinematisk begåvning här som gått många förbi – som gör att filmen blir mer än summan av sina dialoger. Vill vi ha en berättelse från Fences så finner vi den i dialogerna – för det är i dialogerna som karaktärerna beskriver sin historia, vad de varit med om och hur det format dem, och det är genom dialoger de förklarar vad de gjort mer nyligen, vad som i en ”vanlig” film hade skildrats i scener; vi befinner oss i och kring det hus som pjäsen utspelar sig i. Vad Troy gör hos, och med, andra… det är vad filmen handlar om, rent krasst, och vi får det i dialoger.

Men det gripande är inte vad som sägs, utan trovärdigheten med vilket det sägs av just dessa människor. Washington lyckas skrapa bort den tråkiga hypotes som en pjäs ofta har, och i filmen uppstår också den här familjens värld via Wilsons text. Det är egentligen inte mer annorlunda än i en fantasyfilm – vad som händer är i sig bara halvintressant; andra halvan består av vart det händer.

Jag nämnde sättet Troy ler. Det är också sättet han lunkar ner på baksidan av huset med en flaska gin och skrövlar med bästa kompisen Bono (Stephen Henderson) som ler tillmötesgående mot honom och lyfter lite på händerna ibland som att Troy’s the man. Bono beter sig lite grann som en hyrd skådespelare som får betalt för att göra Troy sällskap. De är vänner för att de jobbar tillsammans, och vi förstår att det bara råkar vara så att det är just Bono som hänger med Troy. Det är inte vänskap så mycket som det är en tendens.

Troy är besatt av sig själv och sina egna skrönor – ungefär som om han pratar för att överrösta sina svagheter och sin ångest – och Rose kan som på kommando hyssja honom när hans berättelser blir för tokiga, med ett socialt leende som om…. ja, Troy’s the man bara. Detta kan Troy svara på genom att sexualisera henne – ”vänta bara tills jag får dig i sovrummet” et cetera – och ja, ”tsk-tsk” kan hon väl svara.

Det oerhörda i den här scenen är inte bara allt som döljer sig under ytan, utan överhuvudtaget att den här världen uppstår så bra till att börja med. Utan att det på något sätt känns forcerat kan vi känna hur den här rutinen – när Troy kommer hem från jobbet och börjar dricka – pågår dag ut och dag in.

För Troy är inte ”the man”, han är ”the garbage man” – Troy har jobbat hela livet som sopgubbe. Det hela utspelar sig 1957, vilket gör att Troy växt upp som svart man i ett mer öppet rasistiskt samhälle än det som långsamt börjar utmanas under den här tiden – hans son vill bli baseballspelare, och i några av filmens mest angelägna scener applicerar Mason sig själv på honom; övertygad om att sonen aldrig kan lyckas som en icke-vit (när det är hans egen börda han tänker på) och förolämpad över att han lånar pengar (när det är hans egen knegarsits han sörjer) gör han sonen till en antagonist; eftersom han hatar sig själv, måste han också hata sin son.

Enligt liknande logik behandlar han Rose ansvarslöst och ovärdigt – hur ska jag inte avslöja, eftersom det är vad som blir dramats huvudsakliga tråd, men återigen är det inte figurernas handlingar som är så gripande, utan dess innebörder, faktumet att de kan ske, varför de sker. Filmen är omöjlig att se frånskild från idéer om klass, psykoanalys, ras, kön och anknytning. Den som anser att vi lever i den bästa av världar, ett strukturlöst öppet fält där alla har samma möjligheter, kommer nog finna en ganska märklig film i Fences.

Men de människorna kan bokstavligt talat inte se vad de inte kan se, vad som för dem inte finns där, och detta vet Wilson, liksom figurerna i hans berättelse – de vars liv är så präglat av deras erfarenheter, och deras erfarenheter så präglade av strukturerna runt deras identitet, att så mycket finns att säga och så lite finns att förklara. Jag har inte gått in så mycket på vad Fences handlar om, eller vad figurerna pratar om rättare sagt, och vad vi kan förstå genom vad de säger, och det är för att jag inte har lust att föra andras talan på det sättet. Det finns en självklar intimitet och känslighet i vad som läggs upp på bordet här, och även om jag oftast skriver mer än jag kanske behöver så räcker det inte här.

FREDRIK FYHR


FENCES

Originaltitel; land: Fences; USA.
Urpremiär: 16 december 2016 (USA, begränsad).
Svensk premiär: 2 maj 2017 (DVD, BR, VOD).
Speltid: 139 min. (2.19).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: 35mm, DI 2K/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Denzel Washington, Viola Davis, Stephen Henderson, Jovan Adepo, Russell Hornsby, Mykelti Williamson, Saniyya Sidney, Christopher Mele, Lesley Boone, Jason Silvis.
Regi: Denzel Washington.
Manus: August Wilson efter hans pjäs med samma namn.
Producent: Scott Rudin, Denzel Washington.
Foto: Charlotte Bruus Christensen.
Klippning: Hughes Winborne.
Musik: Marcelo Zarvos.
Scenografi: David Gropman.
Kostym: Sharen Davis.
Produktionsbolag: Paramount Pictures, Bron Creative, Escape Artists, MACRO, Scott Rudin Productions.
Svensk distributör: Paramount (DVD/BR).
Finans; kategorier: Privat produktionsbolag i samarbete med film- och medieresursbolag och storföretag; drama, pjäs, black cinema, ras, patriarkat, klass, familjerelationer, psykologiskt drama.


rsz_3starrating2-300x74
Betyg och omdöme: Bra film – en rik, mångfasetterad pjäs som genom sina dialoger berättar en gripande historia om figurer med en stark koppling till sin historia, sina erfarenheter och sin politiska och sociala kontext, samt deras förödande konflikter med varandra i förhållande till deras sociala och personliga kontrakt; i överföringen till film finns en formell grovhuggenhet mot slutet, som inkluderar ett hopp i tiden och avslöjar ett inneboende problem i perspektivet, men genom subtil klippning/rytm och dynamiskt skådespel uppstår också den organiska känsla av värld som gör filmen lyckad och fascinerande.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *