We Don’t Belong Here

We Don’t Belong Here är, till slut, när det kommer till kritan, om jag ska vara ärlig, trots allt, tråkigt nog och tyvärr, inte en speciellt lyckad film. Men ni ser hur jag försöker vara ursäktande! Det svider lite grann att behöva konstatera det.

Det är inte bara det att det är en av de sista filmer som Anton Yelchin gjorde innan han dog – och han spelar dessutom en ung man som lider av depression och går i självmordstankar – utan det är också så att den debuterande manusförfattaren och regissören Peer Pedersen är ett smått jehu av kreativitet. We Don’t Belong Here är inget om inte en film som håller en sysselsatt. Inget, och inte mycket mer heller.

Jag tror tanken med filmen är att göra en film om mental ohälsa som delar sina karaktärers okonventionella uttryck. Vi börjar och slutar med en och samma bild på familjen Green, till någon mån ledd av matriarken Nancy (Catherine Keener), en kvinna som tycks börja känna av tyngden av livslång prestationsångest – hon vet inte om hon varit överbeskyddande mot sina (nu vuxna) barn, eller om hon gjort något annat av hundra tänkbara fel, men tydligt är att melankolin som drabbat henne också drabbat dem.

Vi har hennes äldsta dotter, den organiserade och ansvarstagande Madeline (Annie Starke), som till viss del tagit över modersrollen som Nancy kanske till viss del saknat. Vi har den yngsta dottern Lily (Kaitlyn Dever), som försöker närma sig sin egen sexualtiet samt faktumet att hon kanske lider av bipolär sjukdom (detta avslöjar hennes väldigt märkliga terapeut, spelad av Molly Shannon). Mellandottern har Nancy inte träffat på många år – Elisa (Riley Keough) har rymt hemifrån för ett liv som popstjärna (vilket hon faktiskt lyckats bli) – och detsamma gäller för hennes enda son, den homosexuelle Maxwell (Yelchin) som hon oroar sig för. Jag menar, hon har alltid oroat sig för honom, men nu får hon inte tag på honom. Hon vet inte att han kastat sig ut genom ett fönster, och nu befinner sig på en tvångsvårdsanstalt.

När jag skriver ner de här figurerna – påminns om deras namn, drar mig till minnes skådespelarna – så ömmar jag för filmen, som i enskilda ögonblick bär på en finkänslig smärta som känns äkta och självupplevd. Alla skådespelare verkar förstå att deras rollfigurer har minst två sidor – å ena sidan är de privilegierade medelklassvarelser, präglade av såväl kulturellt som monetärt kapital, å andra sidan är deras känslor och problem lika verkliga som för vem som helst, och faktumet att de själva måste ta hand om sina problem – de kan inte skylla på systemet, eller på att de har oddsen mot sin sida, världen tillhör dem – och ändå inte kan, det skapar en fin bild av hur det är att leva med mental ohälsa.

Det är synd att Pedersen inte litar på känningarna han har, och materialet han får fram av skådespelarna. Han har en fantastisk liten film här, egentligen, om ett par människor som bär sina problem och konflikter i sina personligheter. Han hade inte behövt mycket till drama för att få den att fungera.

Jag kan inte riktigt förklara vad han gör istället, för jag tror att kanske han själv är den enda som helt vet. Jag sa att filmen börjar och slutar, ungefär, med samma bild. Jag sa att den där terapeuten var lite märklig. Jag nämnde att två av barnen flyttat hemifrån. Jag har inte nämnt att det kommer en twist en bit efter mittenstrecket, och du hade nog inte trott mig om jag lyckats förklara vad den twisten går ut på. De innefattar hursomhelst en ”lång drömsekvens”, och jag säger inte att Allt Bara Var En Dröm… men… ja, det blir väldigt krångligt att förhålla sig till.

I synnerhet eftersom filmen redan har så många karaktärer, och var och en har tillräckligt många problem för att kunna bära en hel långfilm. Det är liksom nog matigt att växla mellan den självmordsbenägne unge mannen, den äldre kvinnan som lever genom sina barn, den självupptagna popartisten och den självrannsakande unga kvinnan – ja förresten så har vi en sexualförbrytare (Cary Elwes) på ett hörn, och Maya Rudolph har en icke obetydlig biroll som Nancys väninna, en kvinna ur hennes förflutna som Pedersen antyder… ja… vad han antyder med.

Förvirring och ambiguitet tycks vara filmens heliga ko – vilket uppenbarligen kan dras till sin spets. Ingen av karaktärerna kan förklara varför de känner som de gör – problemen de har är rått emotionella, och tycks härstamma ur en dimmig känsla av att ingenting riktigt går att bli klok på, och deras instinkt är att klandra sig själva.

Det är inte osympatiska idéer, och jag önskar att Pedersen inte ansträngt sig så för att göra dem otillgängliga. Han insisterar på att klippa omkring filmens kontinuitet för att bilda en slags narrativt halsband, där vi är lite oklara över vad som är då och nu medan vi hela tiden själva måste bli kloka över hur filmens form ska te sig.

I slutet kan vi ha en känsla av att några saker klargjorts, och att andra saker förblivit mysterier – men det är omöjligt att säga vilket som är vilket. Jag kan inte klandra Pedersen för att vilja göra en minnesvärd film – och han kan, för den delen, skapa såväl idiosynkratiska stämningar som han kan få fram prestationer från sina skådespelare. Jag kan till och med säga att det finns något uppfriskande med en överkreativ film. Det är åtminstone annorlunda. Inte speciellt lyckat, och inget jag kan rekommendera, men annorlunda.

FREDRIK FYHR


WE DON’T BELONG HERE

Originaltitel; land: We Don’t Belong Here; USA.
Urpremiär: 4 april 2017 (VOD/DVD) (USA, Kanada).
Svensk premiär:  8 maj 2017 (DVD), 9 maj 2017 (VOD).
Speltid: 94 min. (1.34).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex (?)/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Catherine Keener, Anton Yelchin, Kaitlyn Dever, Riley Keough, Annie Starke, Molly Shannon, Justin Chatwin, Austin Abrams, Debra Mooney, Maya Rudolph, Cary Elwes, Michelle Hurd, Sarah Ramos, Mary Quick, Mark Famiglietti, Adrian Enscoe.
Regi: Peer Pedersen.
Manus: Peer Pedersen.
Producent: Annelise Dekker, Adam Gibbs, Michael Kristoff, Roger Joseph Pugliese.
Foto: Doug Emmett.
Klippning: Jake Pushinsky, Suzanne Spangler.
Musik: Michael Yezerski.
Scenografi: Kay Lee.
Kostym: Beth Pasternak.
Produktionsbolag: Premiere Entertainment Group, Sony Pictures Home Entertainment.
Svensk distributör: Universal (Sony) (DVD), VOD (SF Anytime, Viaplay, ITunes).
Finans; kategorier:  Filmbolag i samarbete med storföretag (direkt på video); drama, indie, komedi, mental ohälsa.


rsz_2starrating-300x75
Betyg och omdöme: Medel – välspelad och egensinnigt drama om diverse figurer och deras mentala ohälsa; tyvärr överbelastad med för mycket ältande, för många intriger, som spelar på för många intryck, med för många karaktärer; framför allt dock överkreativt organiserat i klippningen, till förvirringens gräns, och utan tydlig poäng.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *