Passengers

Kritiker får ofta höra gnäll om att genrefilmer inte behandlas lika bra som dramafilmer, mer ”konstnärliga” filmer eller ”kvalitetsfilm” (vad de orden nu innebär). Jag kan inte tala för alla, men personligen tycker jag att man kan ändra på perspektivet: Vem som helst kan försöka sig på att göra ”konst”, och därför är det lättare att uppskatta. Det är däremot mycket svårare att göra en bra genrefilm. En genre förutsätter en viss arkitektur, och en filmskapare som antingen vet hur det ska göras, eller inte.

Passengers är en sådan där film som inte vet. Det är en science fiction-film som gör det mesta fel. Alltifrån den påkostade och fläckfria scenografin – som sedan dagen Star Wars blev populär varit passé och fejk – ner till det paradoxala ”rädda jorden”-budskapet i yttre rymden, via en casting som anlitar tuffingar till mesroller och specialeffekter från en Alien-film som dränker romantiken som skulle vara en sidointrig i ”Star Trek” men som nu är vad Passengers handlar om. Kanske. Jo, jag tror det är vad den handlar om. Om romantiken är poängen med filmen, det vet jag däremot inte. Vad poängen är med filmen tycks vara en fråga som någon satt i en rymdkapsel och skjutit iväg till Pluto.

Jag såg inte filmen när den gick på bio (det var i juletider), så vid det här laget kan jag inte säga så mycket om den som inte redan rapporterats – det är årets kanske största Hollywood-flopp, och den har bemötts med tveksamma- till usla omdömen. Jag hade hoppats på att jag skulle tycka om filmen ändå – ibland går ju floppar till så att viskleken sprider förhastade felläsningar, och filmen visar sig vara missförstådd snarare än rättvist sågad – eller åtminstone hitta idéer i den som är mer intressanta än filmen i sig.

Istället är det en sådan där tågkrasch till film som har så många problem, och under de problemen så många fler grundläggande, att man skulle behöva en lista för att reda ut allt. Men nu har så pass få människor sett den här filmen, och så pass många kommer att lyckas styra undan från den, att det inte finns så mycket mer att säga. Jag antar att de som ser Passengers helt enkelt inte läser recensioner, så alla varningar jag har att ge skickas ut i svarta tomma rymden.

Men av filmens mest iögonfallande brister – tycker jag – är skådespelarna. Det är verkligen inget fel, i sig, på Chris Pratt och Jennifer Lawrence, som har huvudrollerna. Men de har två av Hollywoods kaxigaste och mest självsäkra uttryckssätt – varje gång de dyker upp i en film så vet man att de inte kommer att klänga sig fast vid andra, att de kommer att insistera på att klara sig själva, och att de inte kommer att visa sig rädda eller osäkra.

I Passengers har de den omöjliga uppgiften att vara snälla och vardagliga människor, rädda, ensamma, förtvivlade, till slut förälskade och efter det redo att riskera livet för att rädda de fem tusen liven ombord.

Men i vilken annan film som helst med Pratt och Lawrence skulle de vara redo att göra det i första scenen. Här måste de traggla igenom ett melodramatiskt förspel som ingen, allra minst de själva, egentligen verkar tro på.

Filmen utspelar sig på ett rymdskepp i framtiden där fem tusen människor färdas i hypersömn, för att kolonisera en planet – skeppet stöter på en komet, varpå den av slumpen drabbade Jim (Pratt) vaknar ur sin kapsel nittio år för tidigt. Han finner sig ensam på skeppet, oförmögen att ändra kursen eller komma tillbaka till hypersömnen. Hans enda sällskap är en munter robot-bartender (Michael Sheen) monterad till disken.

Han måste finna sig i att han ska leva ensam som en slags Robinson Cruose i resten av sitt liv. Teoretiskt sett ska han först vara skräckslagen, sedan ångestfylld, sedan leva loppan i Måndag hela veckan-stuk och sedan landa i någon slags uttråkad bitterhet – en bra film hade kunnat göra något med den storyn, antar jag, men Passengers har inte bestämt sig för en grundton. Liksom Jim, som är en så ”vanlig” kille att Pratt aldrig verkar veta vad som är ett naturligt sätt för honom att vara, är filmen så bred och sporadisk att vi aldrig riktigt vet om vi tittar på en high concept-komedi eller en idédriven sci-film.

Resten av filmen består av två vändningar i intrigen som filmen inte heller vet vad den ska göra av. Det första är Jims beslut – efter mycket om och men – att skaffa sig en partner. Han ältar det hela men beslutar sig för att väcka upp författaren Aurora (Lawrence) ur sin hypersömn, utan att berätta sina avsikter.

Återigen står filmen handfallen inför sin egen idé – eftersom vi ser scener när Chris Pratt ”grubblar” över huruvida han ska väcka Aurora till liv eller inte, verkar filmen tro att den uttrycker något om hans karaktär, eller att den visar upp någon slags tematik om etik och moral i ett hypotetiskt rymdscenario. I en film som hela tiden saknar en tydlig vision sitter vi fast som i en tvångströja i en film som aldrig landar i en tydlig känsla. Ett bra exempel är filmens totala centrala motsägelse, som består av faktumet att Jims handling är ett djupt moraliskt krux, samtidigt som det verkar helt självsagt att de ska bli kära i varandra; hade filmen varit mer seriös hade de haft en konflikt där deras kärlek är det minst relevanta, men nu har vi istället ett romkom-fönster att arbeta inom. Jim har ju inte sagt till Aurora att han väckt henne med flit. Alltså måste hon förr eller senare ta reda på det. En sådan tidslinje överensstämmer med en romantisk komedi… är det vad Passengers är?

Men vänta, vi har den andra vändningen också. Det är sista tredjedelen av filmen, när skeppets kapten (Laurence Fishburne) från ingenstans dyker upp och förklarar att filmen har en final… förlåt, att skeppet har ett problem. Va, vadå, varför? Nej, tänk inte för mycket här, det är en manuslösning på ungefär samma nivå som när mellanstadiebarn skriver sagor och slutar med ”och så var allt bara en dröm”.

Slött, slarvigt, förvirrat – ”mep, mep, mep, major malfunction” är känslan som filmen lämnar efter sig. Så säg nu inte att jag, eller någon annan, inte varnat dig.

FREDRIK FYHR


PASSENGERS

Originaltitel; land: Passengers; USA.
Urpremiär: 14 december 2016 (USA).
Svensk premiär: 21 december 2016.
Speltid
: 116 min. (1.56).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 6.5K, DI 4K/DCP, DCP-3D/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Jennifer Lawrence, Chris Pratt, Michael Sheen, Laurence Fishburne, Andy Garcia.
Regi: Morten Tyldum.
Manus: Jon Spaihts.
Producent: Stephen Hamel, Michael Maher, Ori Marmur, Neal H. Moritz.
Foto: Rodrigo Prieto.
Klippning: Maryann Brandon.
Musik: Thomas Newman.
Scenografi: Guy Hendrix Dyas.
Kostym: Jany Temime.
Produktionsbolag: Columbia Pictures, Original Film, Company Films, Start Motion Pictures, ass. LStar Capital, Village Roadshow, Wanda Pictures.
Svensk distributör:  UIP (DCP, 2016), Universal/Sony (DVD, BR); VOD (Google Play, ITunes, SF Anytime, Viaplay).
Finans; kategorier:  Storföretag ihop med diverse produktionsbolag, mediebolag o dyl; science fiction, romantik, melodram.


rsz_15starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Under medel – high concept-sci fi som inte bestämmer sig för en enhetlig ton och princip åt berättandet, varpå ingen tydlig känsla för filmen kan uppstå; ett slarvigt, till synes ofärdigt manus gör det hela omöjligt att acceptera också; ytterligare punktfel kryllar överallt.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *