The Bye Bye Man

Don’t say it.

Don’t think it.

Don’t watch it.

På samma sätt som det kommer åtminstone en hypad skräckfilm om året – i år är det Get Out – så kommer det en given kalkon i genren. Tidigt i år stod det klart att årets skräck-kalkon är The Bye Bye Man, en skräckfilm som fick en utskrattad trailer, som blev en skrattande publik, och sedan kritiker som släppte ner den i ett svart hål av omedelbar glömska.

Som många skrattretande filmer är Bye Bye Man inte lika bottenlöst usel som den är omöjlig att ta på allvar. Orsaken är inte bara för att filmen är ofrivilligt komisk – vilket den egentligen bara är ibland – utan kanske till större grad för att den inte ger sig själv några regler att följa. Filmen den fick mig att tänka på var Oculus, en skräckfilm med bättre anseende men som jag tycker är precis lika dålig.

Båda filmerna faller nämligen under en subgenre jag skulle vilja kalla för “anything goes-skräckfilmen”, där karaktärerna råkar ut för övernaturliga saker som kan betyda och fungera vad och hur som helst. En skräckfilm kan vara läskig av olika saker – kanske vi inte vet vad som händer men att något förmodligen är på gång (som i Rosemary’s Baby), vi kanske ser verkligheten och sedan ser hur den förändras av ett förvirrat i psyke (som i Repulsion, en annan Polanski-klassiker) eller så kanske bara någon ropar “hello” ut till mörkret och vi vet att en mördare (eller en katt) väntar på att hoppa fram.

Poängen är att skräcken kommer på grund av en kontrast av något slag, och en kontrast kan inte komma utan en grundläggande verklighet som fungerar på ett visst sätt.

I “anything goes”-skräckfilmen så finns inga som helst lagar och regler, och det övernaturliga fenomen som karaktärerna råkar ut för är bara något slags magiskt flum.  Vi kan vara säkra på att konstiga saker kommer hända dem, alltså är det ingen överraskning när de konstiga sakerna händer. Vi vet inte hur de konstiga sakerna fungerar, alltså kan vad som helst hända. Det finns ingen ände på möjligheterna, men om vi inte vet vad som sätts ur spel i förhållande till vad, så finns det heller ingenting som är läskigt.

Slasher-premissen börjar utan vidare komplikationer: Tre college-kompisar flyttar in i ett ruckel, för det är ju pikant. Gissa tre gånger om det finns någon mystisk pryl i källaren som visar sig innehålla en förbannelse av något slag? Dessutom har de en kompis som är synsk och iscensätter – vad om inte – en seans. Någon får skäl att säga repliken “You don’t seriously believe this shit?” medan ytterligare varningar kommer och går i ett par scener som eskalerar i skumhet. Mest skum är morgonrocken som hänger på väggen vid sänggaveln. Ser det inte ut som en gubbe när ljuset släcks?

Allt det där är som det ska vara, visst, men det är när filmens titelmonster avslöjas som “anything goes”-skräckfilmen kickar in. Det visar sig att “The Bye Bye Man” är någon slags varelse som växer sig starkare ju mer man tänker på, och liksom “manifesterar”, honom. Det här kanske du minns som något läskigt i Candyman (1992), då det var omgärdat av mystik och fasan som kom i hela situationens omöjlighet, men i The Bye Bye Man förklaras det ihjäl (fastän det egentligen inte kan förklaras), inte minst med en ramsa som upprepas så mycket att det fort blir parodiskt. Du kommer skickas till akuten om du går med på ett dryckesspel som går ut på att ta ett järn varje gång någon säger: “Don’t say it! Don’t think it! Don’t say it! Don’t think it!”

Det enda som egentligen händer i filmen är att karaktärerna upplever mängder av godtyckliga hallucinationer. Någon har maskar i håret, som sedan är borta i nästa klipp. Någon ser något som inte finns. Folk luras till att ha ihjäl sig själva på grund av perfekta fantasier som dyker upp på tal om ingenting. Och vem är Bye Bye Man? Något slags interdimensionellt väsen, ett spöke, eller bara en väldigt hårt tänkt tanke?

Det är frågor att ställa en bättre film. Jag skulle jämföra honom som Darth Sidious i Star Wars-filmerna eller Voldemort, men han ser så generisk ut att jag inte kan välja (och ja, jag antar att beniga gubbar i huvor är läskiga). Ett annat sätt att förklara filmen är att säga att det är den typ av film där Carrie Anne Moss dyker upp i några scener som polis – tanken är att hon ska vara förundrad över de mystiska dödsfallen och ana oråd, etc – och det ser ut som att filmskaparna kidnappat henne, hållit en pistol mot hennes huvud och tvingat henne att läsa replikerna. Det finns också en stackars Faye Dunaway här, och hon påminner om tanten som förvandlas i en orm i det sista Harry Potter-äventyret. Ju mindre vi säger desto bättre.

Ett annat typiskt problem med “anything goes”-skräckfilmen är att den – trots, eller på grund av att den kan fungera hur som helst – är besatt av att upprepa samma exposition. Filmens huvudperson är förstås en kille som gradvis luskar ut “mysteriet” om Bye Bye Man, men det betyder inte att det mysteriet blir tydligare för att han tar reda på att det finns. Filmens enda sätt att försöka förklara vad den egentligen handlar om är att förklara och förklara och förklara Exakt Samma Sak om och om igen – ja, vi fattar! Bye Bye Man lever i ditt huvud! Han kommer närmare! Ju mer du tänker på honom desto mer kraft får han! Det är svårt för hur kan man inte tänka på något! Aaah, don’t say it, don’t think it, jaaaa viiii förståååår.

En annan märklig sak är skådespeleriet som lyckas med konststycket att gå från bra till dåligt. De tre skådespelarna som har huvudrollerna – Douglas Smith, Cressida Bonas, Lucien Laviscount – verkar ganska naturliga i början av filmen, där de levererar sina aningslösa repliker med en slags hängivelse som måste beundras. Sedan måste de gå igenom alla de där hallucinationerna, och börja bråka med varandra på grund av alltmer obegripliga anledningar, och till slut måste de sväva i odefinierad fara och ramla runt och ropa varandras namn i oändlighet – Alice! Sasha! Sasha! Virgil! John! Sasha! Alice! ALICE! ALICE! – tills man bara vill citera Smokie.

Jag vet inte om de är bra egentligen, men här framstår de som förlöjligade av uselt material, dum regi, förvirrad takt, ett amatörmässigt hantverk så sjabbigt att karaktärer förlorar familjemedlemmar i en scen och sedan i nästa ler medan de kör iväg från olyckan som om de varit och campat.

Jag ska åtminstone ge dem “the benefit of the doubt”. Det är inte lätt att vara med i vad som blir känt som årets sämsta film. Det är en påminnelse om att regissörer och manusförfattare kan springa och gömma sig om filmen blir dålig, men skådespelarna är de som måste stå där med rumpan bar.

FREDRIK FYHR


THE BYE BYE MAN

Originaltitel; land: The Bye Bye Man; USA.
Urpremiär: 6 januari 2017 (Taiwan).
Svensk premiär: 27 januari 2017.
Speltid: 97 min. (1.37), unrated-vers. 101 min (1.41).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex (Arri Amira)/DCP/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Douglas Smith, Lucien Laviscount, Cressida Bonas, Michael Trucco, Jenna Kanell, Erica Tremblay, Marisa Echeverria, Cleo King, Faye Dunaway, Carrie-Anne Moss, Leigh Whannell, Keelin Woodell, Lara Knox, Jonathan Penner, Nicholas Sadler, Martha Hackett, Ava Penner, Andrew Gorell, Will F. Moore, Doug Jones.
Regi: Stacy Title.
Manus:
Jonathan Penner, efter boken “The Bridge to Body Island” av Robert Damon Schneck.
Producent:
Peter Safran.
Foto: James Kniest.
Klippning: Ken Blackwell.
Musik: The Newton Brothers.
Scenografi: Jennifer Spence.
Kostym: Leah Butler.
Produktionsbolag: Intrepid Pictures, STX Productions, LAMF.
Svensk distributör: SF Studios (DCP, 2017), SF (DVD, BR) VOD (SF Anytime, Viaplay, Google Play, ITunes, Plejmo).
Finans; kategorier: Samproduktion mellan diverse mindre produktionsbolag samt mediefonder o dyl; skräck.


rsz_1starrating-300x75
Betyg och omdöme: Dålig film – konturlös, slentrianmässig skräckfilm med dåligt underbyggd premiss, en godtycklig och osammanhängande konflikt, ett amatörmässigt och repetitivt manus, opersonlig regi, etc.

 

 

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *