Always Shine

Det kan bo en bra regissör i Sophia Takal, som har gjort den här filmen – Always Shine, hennes andra långfilm (efter en debut kallad Green, från 2011, som jag inte sett). Vem vet? Det är en slags vagt psykedelisk Persona-spinn med indie-Hitchcock-komplex, och den sätter två bra skådespelare mot varandra, och låter dem ladda upp och hugga till. Så länge det bara handlar om dem är filmen riktigt bra.

Anna (Mackenzie Davis) och Beth (Caitlin FitzGerald) är skådespelare, detta fåfänga släkte. De är också gamla vänner, och de åker iväg på en weekend i Big Sur för att återknyta sina vänskapsband efter en tid ifrån varandra. De är båda hårt kämpande aktriser, kring bottennivån av deras begynnande karaktärer, men Beth (som är mer tystlåten och introvert) har på sistone fått ett par roller i ett par filmer medan Anna (mer extrovert och burdus… eller är hon bara frustrerad?) verkar stå och stampa på en plats hon verkar ha stått och stampat på ett påtagligt tag.

Sedan är det ju så att man inte ska åka på weekend-resor ute i vildmarken, och de borde ha sett nog med filmer för att veta det. Stämningen mellan dem är redan från början ansträngd – de har känt varandra tillräckligt länge för att vara naturligt bekväma i varandras sällskap, men det förgiftade Hollywood-landskapets Darwinistiska konkurrenskultur (eller bara gammal hederlig avundsjuka och mänsklig överlevnadsinstinkt?) sipprar hela tiden igenom deras öppna springor. Tidigt förstår vi att Anna är rasande av avundsjuka för Beths blygsamma framgångar, och att Beths försök att vara flickigt blygsam och knepigt “pillra med luggen”-svårmodigt tystlåten om saken bara gör henne mer och mer upprörd.

De lyckas inte genomföra att samtal utan att Anna passiv-aggressivt ifrågasätter vad samtalet egentligen handlar om. “Jaså, har du träffat han-och-han?” “Men varför berättade du inte att du har fått ett manus?” Om Beth och Anna någonsin varit vänner på riktigt så var det länge sedan. Nu bor misstro i varje ord som Anna säger, och Beth spenderar hela resan med att försvara sig eller fly.

Dynamiken manifesteras perfekt i kroppsspråket som Davis och FitzGerald bär. Den ena är ängslig och undflyende, den andra är rak och chosefri. Anna upplever att Beth undanhåller information för henne, och det verkar mer och mer troligt att hon lider av direkta vanföreställningar. Om det nu inte är så, förstås, att Anna under den pretentiöst hjälplösa fasaden faktiskt är beräknande och egoistisk, och faktiskt använder sin spelade maktlöshet för att klättra i karriären.

Takal använder en enkel berättarstil, vare sig hon gör dialogscener eller riggar thriller-scenarion, och emellanåt sköljer hon sina scenbyten med Natural Born Killers-inspirerade montage, som på ett tillgjort men hyggligt effektivt sätt skapar subliminala, paranoida effekter som påminner om känslan man kan få ibland, känslan som kanske är helt inbillad, av att man befinner sig i ett sammanhang där något inte står alldeles rätt till, och att människor omkring en kanske egentligen tänker tankar om en som man själv inte skulle må bra av att få höra.

I slutändan är det dock svårt att inte se filmen som en glorifierad stilövning, och Takals visuella pretentioner är egentligen en bra ledtråd. Liksom många unga filmskapare vill hon lite för mycket, och tycks negligera värdet av det hon gör bra. Det finns naturlig sprängkraft i de tidiga scenerna mellan Beth och Anna – i synnerhet en knivig scen på en altan, där Anna tvingar Beth att läsa repliker ur sitt nya manus – och det är i denna raka, enkla, psykologiska duell som filmen egentligen lever.

Men det är väl inte tillräckligt snajdigt, antar jag. Takal kan inte låta bli att svänga ut i meta-manövrar, och låta Beth och Anna göra upp i en förutsägbar (och försvinnande kort) uppgörelse, som gör att filmen får ett hack och sedan måste börja om när den står inför tredje akten. Mer specifikt börjar Takal ta sina Persona-vibbar väldigt bokstavligt, figurerna går in i manuset de läser och vid en punkt tar den ena karaktären över den andras roll. Till någon mån ska det förstås figurativt, till någon mån tekniskt, men i vilket fall som helst fungerar det inte speciellt bra – filmen är till sin natur för tunn för att sådana pretentioner ska kunna överleva i den, och i alla lägen är inte Beth och Anna tillräckligt välskrivna karaktärer (även om skådespelarna är bra) för att vi ska veta vad som egentligen är skillnaden mellan dem till att börja med.

Effekten hade kanske inte varit så extra misslyckad om nu inte det visuella och meta-textuella står i sådan påtaglig kontrast till det dialogdrivna och realistiska. Det senare är konflikt och skådespeleri, inte en dygd i sig men elektriskt när det gäller. Det förstnämnda är sensoriskt och djuplodande, och kan framstå som pajigt och godtyckligt när det introduceras – som här – utan någon given poetisk kontext. Någonstans på vägen börjar Takal inte bara bryta fjärde väggen utan hålla upp klaffar framför kameran, vilket är ett ganska brutalt självmord på figurerna som vi fram tills den punkten lärt oss uppskatta.

Jag kan förstå frestelsen, på manusnivå, att göra en film som leker med faktumet att det är en film. Jag kan också förstå logiken i att genomföra det projekt man tänkt sig genomföra från början, rädd för att få andra tankar halvvägs. Alla kan ju inte ha samma självsäkerhet som en Woody Allen, till exempel, som spelade in Hannah och hennes systrar (1986) men blev så förfärad av resultatet att han samlade ihop alla skådespelare, för en helt ny inspelning från ruta noll.

Men jag kan ändå inte tänka mig att Takal fångat skådespeleriet hon fångat här och inte någonstans känt att det är ett misstag att spola ner det i toaletten till förmån för ett ospecifikt och självupptaget meta-jox. Hon måste ha anat, någonstans, att det hade funnits en poäng i att börja följa karaktärernas färd till slutet och sedan lämna oss där. Det är inte alltid tanken som räknas. Ibland får man helt enkelt följa kvalitén, och kvalitén i Always Shine verkar inte regissören ha velat notera. Det finns en anledning till att det bara finns en Godard. Bra skådespelare är dock bra att ha om man vill göra en thriller. Man kan inte göra både och.

FREDRIK FYHR


ALWAYS SHINE

Originaltitel; titel: Always Shine; USA.
Urpremiär: 15 april 2016 (Tribeca).
Svensk premiär:  22 maj 2017 (DVD, VOD).
Speltid: 85 min. (1.25).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Mackenzie Davis, Caitlin FitzGerald, Lawrence Michael Levine, Khan Baykal, Alexander Koch, Michael Lowry, Colleen Camp, Jane Adams, Julian Tolentino, Mason Foster, Stella Foster, Marisa Takal.
Regi: Sophia Takal.
Manus: Lawrence Michael Levine.
Producent: Lawrence Michael Levine, Sophia Takal, Pierce Varous.
Foto: Mark Schwartzbard.
Klippning: Zach Clark.
Musik: Michael Montes.
Scenografi: Lanie Faith Marie Overton.
Kostym: Lanie Faith Marie Overton.
Produktionsbolag: Little Teeth Pictures, Balaboosta Pictures, Nice Dissolve, Reality Pictures, Salem Street Entertainment, Visit Films.
Svensk distributör: Universal/Sony (DVD),  VOD (SF Anytime, ITunes, Viaplay).
Finans; kategorier:  Diverse produktionsbolag och mindre privata filmbolag; thriller, psykologi, meta, skräck.


rsz_2starrating-300x75
Betyg och omdöme: Medel – småskalig high concept-thriller som lever på välspelad spänning i en enkel konflikt, fram till en meta-vändning som inte har konstnärlig täckning av något som hänt fram till den punkten, och som dessutom ruinerar värdet av konflikten som byggts upp.

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *