Tully

Tully är först och främst ett verk av solidaritet. Charlize Theron spelar Marlo, en kvinna i fyrtioårsåldern som föder sitt tredje barn och – hej hopp – livet fortsätter, det är bara att mamma på. Ingen ska få för sig att det är lätt att vara mamma, men att vara småbarnsmamma gånger tre, som Marlo är, är något att jämföra med D-dagsscenen i Rädda menige Ryan (1998), en kaotisk icke-vardag som angränsar till det direkt surrealistiska.

Åtminstone hos regissören Jason Reitman och manusförfattaren Diablo Cody – eller så är Marlo inte mer typisk än någon annan. Redan nu verkar jag (också) gå i fällan som är tanken att en film om en mamma måste representera all tänkbar mödraskap eller alla kvinnors upplevelse av mödraskap. Det spelar förstås ingen roll om filmen är representativ, så länge den är bra. Jag är helt fel person att fråga ändå.

Poängen är hursomhelst att det inte är lätt. Särskilt i filmens första halva verkar vi se på en film gjord som en reaktion på hur graviditet och mammaskap typiskt sett behandlas på film – ni vet, den hysteriskt skrikande kvinnan som rullas fram omringad av läkare, på väg mot en förlossning som är över på någon minut, typ som att beställa mat på en Drive In-lucka. Marlo har som sagt gjort det här förut. När hon och maken Drew (Ron Livingston) åker till akuten är det mest en fråga om att checka in.

Hela processen – den innan, och den som följer – är outsägligt skickligt kommenterad-och-samtidigt-berättad. Margos vardag – det vill säga, hennes barns vardag (inte minst den odefinierat ”quirky” sonen som har oöverkomliga tics och inte passar in i skolan) – är där som en ständigt malande köttkvarn av stress. Filmen tappar aldrig fokuset från det kroppsliga – sättet Marlos mammamage hela tiden måste smörjas in, känslan av bebisskriket mitt i natten varje natt, varje natt, varje natt, mjölkattrappen, legobiten som fastnar under foten. Det är klichéer vi känner igen, men Tully har en drabbande ton som gör att vi verkligen upplever det den här gången. Exemplariskt skickligt filmskapande – vad är med, vad är inte med, och hur är det klippt – är viktiga attribut här.

Ankaret är Charlize Theron, och filmen börjar på riktigt i förbifarten – några makalösa sekunder, bara, efter att hon fött barnet; hennes bror Craig (Mark Duplass) är på BB-besök och håller i barnet. Något i oss tänker intuitivt att det ska läggas i hennes famn, varpå hon ska ge det en betryggande kyss mot pannan. Men Marlo säger bara omelodiskt ”lägg tillbaka henne i lådan, är du snäll”. Repliken hade kunnat passera relativt okomplicerat. Margo är trött, visst.

Jo. Visst. Det är en sak att vara trött. Men något inuti Marlo har tagit slut, eller slocknat. Något i henne är kört. Hon ser ut som någon som är ute i öknen utan vatten, utan land i sikte, apatisk och precis över gränsen till hopplöshet. Det vi bevittnar – utan att filmen någonsin understryker det – är en depression, och en utmattning så total att den saknar adjektiv att göra den rättvisa.

Entré Tully (Mackenzie Davis), tjugonånting, en nätt, glad, manic pixie-dreambarnvakt som Marlo motvilligt anlitar för att ta hand om barnet på natten. Hon går lite som på vatten, uppfylld av flower power-floskler och en provocerande positiv syn på livet. Marlo är redan skeptisk inför tanken på att någon annan ska ta hand om hennes barn, men hon kan inte förneka att hon behöver tiden som blir över. Tully förklarar att hon tar hand om barnet, men egentligen är hon där för att ”ta hand om henne”. Detta eftersom barnet och mamman är samma person, på sätt och vis, eftersom deras DNA är identiskt. Det finns alltid en Wikipedia-artikel som Tully kan innantill. Vi lever i en cynisk tid där många människor omedelbart avskyr självuppfyllda personer som Tully.

Men hang on, som man säger. Det finns mer här än romantiska indieklichéer. Tully är helt klart en figur stöpt i Dickens-traditionen, egentligen mer av en övernaturlig figur som behövs för att filmens poäng ska kunna komma fram.  Ankaret förblir Theron, nämligen, och vi kan acceptera Tully för att Marlo gör det. Det är något i henne som bitterljuvt påminner henne om henne själv när hon var ung, och deras kvällssessioner utvecklar sig snart till en kompistradition. I det lilla gör Tully Marlos liv bättre, hon ljusnar, kan andas, återupptäcker sina intressen, återupptäcker sig själv. I början av filmen orkar hon bara titta på skräp-TV och äta chips. Efterhand orkar hon titta på film och baka cupcakes, och medan hon skrålar karaoke på ett barnkalas måste maken Drew (utmärkt och automatiskt spelad av Ron Livingstone i ett utmärkt och automatiskt Ron Livingstone-framträdande) konstatera att, well, förändringen är otrolig.

Filmen har ett slut, på tal om det, som ligger och lurar i filmens vass från första början. Många kan säkert se det komma, men en twist handlar inte om att den är överraskande – en bra twist förklarar snarare frågetecken du haft på vägen, eller bekräftar en aning du haft (en twist som är totalt omöjlig att gissa sig till på förhand är helt värdelös). Alla gillar inte Diablo Codys dialoger, men hon är väldigt bra på att skriva dem. Frågan är om hon är lika haj på att konstruera en narrativ – Tully slutar på en punkt som går i mål genom en lätt kaotisk mängd information och icke-information. Logikluckor är där, men kan förbises, beroende på vart man vill dra gränsen. Det fina är att vi kan tolka filmen på olika sätt i slutändan – har vi sett en ljusning, eller en ren tragedi? Vad ska egentligen hända nu? Det som sker med Tully är rimligt. Men vad innebär det egentligen att Margo träffat henne?

Jag dansar runt spoilers, förstås, men i vilket fall som helst kanske man gör klokt i att inte ställa för många frågor. I grund och botten är Tully en gammaldags melodram som berättar en slags modern saga, angelägen för att belysa frågor som angår människor idag och ge förlösning åt människor vars känslor inte representeras. Det är en bortglömd filmkonst, sagor för vuxna, som var populärare på stumfilmstiden. Ordet ”saga” behöver inte alls innebära ytlighet. Mer än något annat känns Tully som en mogen och sensibel uppföljare till Juno (2007), det första, bevingade samarbetet mellan Reitman och Cody.

Många misstolkade den filmen som en hyllning till hipster-ironi – i verkligheten skärskådade den just sådan cynism och avslöjade coolhet som desperata skyddsmekanismer. Många kommer säkert irritera sig på Tully också, av orsaker jag inte ens orkar föreställa mig. Det är en film som är ärlig mot sig själv och den vet vad den vill uttrycka – och ju mer man tänker på den, desto mer komplex blir dess syn på moderskap. Det är inte alls ett fördömande, eller en bitter ”anti-feel-good”. Inte heller är den entydigt konservativ eller progressiv. Den är bara uppriktig, och i dess melankoliska humor bor en tragedi. Kanske slutet är positivt. Det ser så ut. Men kanske det också vilar en hemsk sanning där under – att ingen är så ensam och utsatt som en mamma, även när hon ler och är glad och bakar bullar. Tully är den enda som sträcker ut en hand och säger ”jag ser dig” – och vi måste alla vara Tullies. Tar man bort Tully finns nämligen ingen där.

FREDRIK FYHR

PS.

Den avväpnande Mackenzie Davis är en doldis som jag gillat både i ditt och datt. Hoppas på ett break här!


TULLY

2018 USA färgfilm codex (Arri Alexa) 95 min. 1.85:1. Regi: Jason Reitman. Manus: Diablo Cody. Producent: Diablo Cody, A.J. Dix, Helen Estabrook, Aaron L. Gilbert, Beth Kono, Mason Novick, Jason Reitman, Charlize Theron. Huvudsakliga skådespelare: Charlize Theron, Mackenzie Davis, Mark Duplass, Ron Livingstone, Kitty Crystal, Elaine Tan, Emily Haine, Katie Hayashida, Asher Miles Fallica, Elfina Luk, Marceline Hugot, Lia Frankland, Maddie Dixon-Poirier, Michael Patrick Lane, Colleen Wheeler, Steven Roberts, Gameela Wright, Joshua Pak, Stormy Ent, Candus Churchill, Shade Rupe, Bella Star Choy. Foto: Eric Steelberg. Klippning: Stefan Grube. Musik: Rob Simonsen. Scenografi: Anastasia Masaro. Kostym: Aieisha Li. Produktionsbolag: Bron, Right Way Productions, Denver and Dalilah Productions, Creative Wealth Media Finance (association). Svensk distributör: Scanbox. Kategori: Amerikansk independent, samproduktion mellan företag. Genre: Drama, komedi, melodram, inslag av magisk realism; 3/5-aktstruktur. Stil: EMS. Premiär: 23 januari 2018 (Sundance). Svensk premiär: 18 maj 2018.

Omdöme: Modern melodram stöpt i en klassisk form och/men med ett koncentrerat fokus på en särskild tematik (moderskap och en typ av kvinnlig utsatthet) som fångas utmärkt, särskilt med hjälp av inspirerade och målmedvetna skådespelare. Förtas bara av manuset delvis osnygga formella struktur, synbar när man studerar hur sista akten formuleras (på plussidan skapar dessa brister å andra sidan en del intressanta effekter och tolkningsmöjligheter).

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *