Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

👁‍🗹 Det finns ingen twist!

”There is no Keizer Söze…!”

NĂ€men!

Det sÄg vi inte komma!

Vad kul. Eller?

Det Àr vÀl inte för inte som slutet i De misstÀnkta (1995) gÄtt till historien som en av filmhistoriens mest berömda twistar. Det slÀnger kastar verkligen hela filmen upp och ner.

Vad nu poÀngen Àr med det.

Den kĂ€ra gamla ”twisten” Ă€r ett begrepp som vi gĂ€rna fĂ„r för oss Ă€r rĂ€tt vanlig, men avslöjanden i De misstĂ€nkta-stil – alltsĂ„, twistar som bokstavligt talat kommer frĂ„n ingenstans och omkullkastar allt vi sett – Ă€r fortfarande vĂ€ldigt ovanliga pĂ„ film.

En övervÀldigande majoritet twistar har nÀmligen nÄgot att göra, inte inget att göra, med det vi fram till den punkten sett.

Det leder mig till följande tes: Det finns egentligen inga twistar. Hela idĂ©n om en twist Ă€r ett missförstĂ„nd. Jag vill pĂ„stĂ„ att inte ens slutet pÄ De misstĂ€nkta – dĂ€r avslöjandet verkligen kommer som en joker i leken för att imponera pĂ„ publiken sĂ„ till den milda grad att hela filmen framstĂ„r som ett skĂ€mt – Ă€r en twist.

Hade fler filmer gjort pÄ det sÀttet sÄ hade jag varit beredd att ge twisten sitt existensberÀttigande. Men nÀr nu De misstÀnkta Àr en avart, ett vÀldigt ovanligt exempel, sÄ behandlar jag den som det. Det finns ingen Keyzer Söze indeed. De misstÀnkta Àr bara en vÀldigt konstigt berÀttad film.

Jag ska komma till saken och förklara varför jag inte tror pĂ„ twisten som begrepp, men innan dess vill jag nĂ€mna vad jag tror Ă€r en grundlĂ€ggande anledning till varför vi fortfarande tĂ€nker i termer av twistar och ”chockslut”: Vi tror, pĂ„ nĂ„got konstigt sĂ€tt, att filmen berĂ€ttar sig sjĂ€lv medan den pĂ„gĂ„r.

Vi inser naturligtvis att nĂ„gon redan skrivit, filmat och klippt ihop det vi ser, men filmens illusion Ă€r för stark för att vi ska ha det i Ă„tanke. Filmen kommer till oss och vi möter den – den blir snart som en slags person. Om den sĂ€ger saker vi gillar Ă€lskar vi den. Om den hĂ€ver ur sig dumheter hatar vi den. Om den har ett överraskande slut vi inte gillar sĂ„ tror vi att den jĂ€veln försöker imponera pĂ„ oss.

Det hĂ€r lĂ„ter helt irrationellt men jag Ă€r övertygad om att de flesta upplever en film pĂ„ det sĂ€ttet. Även den mest trĂ€nade analytiker kan dras med i en film och genast glömma att en film faktiskt Ă€r skapad efter de strukturer den följer. Detsamma gĂ€ller om vi ogillar en film vi ser pĂ„. Jag skulle tro att det Ă€r dĂ€rför som mĂ„nga som inte stĂ„r ut med Terrence Malick, till exempel, ofta utgĂ„r ifrĂ„n att hans poetiska bildsprĂ„k inte följer nĂ„got enhetligt mönster utan bara Ă€r dĂ€r som nĂ„gra slags specialeffekter. Som om han bara kastar en massa bilder i ansiktet pĂ„ oss för att imponera pĂ„ oss.

Men trots att filmen alltid varit bunden till nöjesindustrin sĂ„ Ă€r vi ju inte pĂ„ cirkus. Vi tittar inte pĂ„ simpla attraktioner nĂ€r vi ser en film. Allt som hĂ€nder i filmen vi tittar pĂ„ – vad det Ă€n Ă€r – Ă€r dĂ€r av en anledning. Filmskaparna har lagt upp sitt projekt och de har gjort filmen pĂ„ det sĂ€tt de uppfattat varit nödvĂ€ndigt eller praktiskt. Allt vi ser hĂ€nger ihop.

Kort sagt: Vi upplever en twist, men nĂ„gon twist Ă€r egentligen inte dĂ€r. Vilken berĂ€ttelse som helst Ă€r organiserad sĂ„ att den avslöjar sig sjĂ€lv pö om pö. Varje intrig har intrigvĂ€ndningar. Det som populĂ€rt kallas för en ”twist” Ă€r bara det som uppstĂ„r nĂ€r en publik inte fĂ„r veta nĂ„got förrĂ€n sent i filmens handling. SjĂ€lva handlingen har egentligen inte förĂ€ndrats, för storyn Ă€r densamma nĂ€r den börjar som nĂ€r den slutar. Allt Ă€r en frĂ„ga om vem som vet vad nĂ€r.

LÄt sÀga att vi har en kÀrlekshistoria i Romeo och Julia-stil. En ung man och en ung kvinna Àr kÀra i varandra, men deras familjer Àr fiender. De kÀmpar för att fÄ ses, slÄss för sin kÀrlek, vill visa den för vÀrlden och i samma stund slÄ sig fria frÄn sina respektive familjer.

LĂ„t oss nu sĂ€ga att det finns nĂ„got det hĂ€r kĂ€rleksparet inte vet – de Ă€r i sjĂ€lva verket syskon! Mamman i den ena familjen har haft ihop det med pappan i den andra och det Ă€r anledningen till att de vill skilja dem Ă„t. Eftersom de inte stĂ„r ut med skandalen som en oĂ€kting skulle innebĂ€ra har de hĂ„llit saken hemligt, bara för att se hur deras hemlighet vĂ€xt sig Ă€nnu vĂ€rre nĂ€r de tvĂ„ halvsyskonen blir kĂ€ra i varandra.

Detta Àr vÄr berÀttelse. Det finns inget före eller efter. En film hittar inte pÄ sig sjÀlv medan den pÄgÄr. FrÄgan Àr bara nÀr vi i publiken fÄr veta vad. LÄt oss lÀgga upp ett par scenarion.

Filmen kan förklara frĂ„n början hur allt ligger till. Vi fĂ„r se hur barnen skiljs Ă„t och vĂ€xer upp och vi inser med fasa att syskonen kommer falla för varandra. Vi upplever inte att filmen har nĂ„gon ”twist”.

Filmen kan avslöja nĂ„gonstans i mitten hur allt ligger till. Vi har dĂ„ lĂ€rt kĂ€nna karaktĂ€rerna, förstĂ„r deras situation och fĂ„r nu dramats ytterligare pusselbit. Även om ny information avslöjas för oss sĂ„ upplever vi inte att det rör sig om en ”twist”.

Filmen kan vĂ€nta till sista akten med att avslöja sanningen om Ă€lskarna. Troligen berĂ€ttas dĂ„ filmen ur huvudpersonernas perspektiv – vi fĂ„r inte se nĂ„gon eller nĂ„got utan att de Ă€r med, och det Ă€r genom deras blick vi upplever dramat. Inte förrĂ€n de fĂ„r reda pĂ„ att de Ă€r syskon fĂ„r vi reda pĂ„ det. Det Ă€r inte förrĂ€n nu vi kallar det för en ”twist”.

Egentligen Ă€r ju detta lite konstigt, för berĂ€ttelsen Ă€r ju densamma hur vi Ă€n gör. Men vi relaterar begreppet ”twist” till en emotionell identifiering med karaktĂ€rerna. Jag tror att vi kĂ€nt samma sympati för Bruce Willis om vi hade vetat slutet pĂ„ SjĂ€tte sinnet frĂ„n början. Men nĂ€r vi inser sanningen samtidigt som han gör det delar vi hans kĂ€nsla av chock. Jag tror det Ă„tminstone Ă€r det ögonblick vi suktar efter nĂ€r vi sĂ€ger att vi vill uppleva en bra twist. Vi vill dela överraskningen med huvudpersonen. Om vi listar ut twisten pĂ„ förhand sĂ„ förtas ocksĂ„ detta ögonblick för oss, nĂ€r vi kommer sĂ„ nĂ€ra karaktĂ€ren att vi delar exakt samma kĂ€nslor inför exakt samma saker.

SjÀlv tycker jag detta Àr lite obscent, och ett lite för högt mÄl att sÀtta pÄ en film.

Det Ă€r ju trots allt ganska lĂ€tt att ”lista ut” en twist. Det rör sig ju trots allt bara om en bit information som sparas till slutet, och ju nĂ€rmare slutet vi kommer desto mer lĂ€r vi oss om allting i filmen utom just den biten.

LĂ„t oss ta vĂ„rt Romeo och Julia-exempel. Varför fĂ„r vi aldrig se familjemedlemmarna pĂ„ tu man hand? Vi kan lista ut att de mĂ„ste dölja nĂ„got. Vi har sett ett par filmer i vĂ„ra liv, sĂ„ vi vet att en överraskning kan ligga och lura i sista akten. Vi kan peka pĂ„ filmen och sĂ€ga ”de Ă€r syskon” och sedan nĂ€r avslöjandet kommer gnĂ€lla pĂ„ att det var för lĂ€tt att lista ut. Vi har ramlat ner i ovanan som alltför mĂ„nga filmtittare gör – vi har gett oss fan pĂ„ att ”besegra” filmen, istĂ€llet för att övervĂ€ga vad den har att sĂ€ga.

Hade det varit bÀttre dÄ, om slutet verkligen var totalt överraskande? Kanske det i slutet visar sig att Àlskarna inte Àr syskon utan i sjÀlva verket robotar, skapade i ett underjordiskt laboratorium av en mystisk, dödförklarad slÀkting? Kanske filmen utspelar sig pÄ medeltiden och egentligen handlar om att denna figur vill ta över kungariket genom att lÄta dessa tvÄ figurer gifta sig.

Det skulle vara otroligt otillfredsstÀllande för han skulle komma frÄn ingenstans, konflikten skulle inte ha nÄgot med vÄra karaktÀrer att göra och vi skulle inte förrÀn nu inse att filmen tillÄter byggandet av robotar pÄ medeltiden. Men vi hade helt klart inte sett det komma!

PoÀngen Àr att en twist inte finns för att överraska dig. Det handlar endast och enbart om vad som passar bÀst för berÀttelsen.

Vad vill vi Ästadkomma med vÄr Romeo och Julia-berÀttelse? Vill vi att den ska vara en tragedi? I sÄ fall kan det vara bra att berÀtta frÄn början att huvudpersonerna Àr syskon, varpÄ vi kan se hur illa allt gÄr i allt sitt elÀnde.

Vill vi att det ska vara en passionerad, romantisk film? DÄ följer vi huvudpersonerna och lÀr oss omstÀndigheterna ihop med dem, för dÄ kan vi (förhoppningsvis) skapa sÄ starka emotionella band till publiken som möjligt.

Vill vi att det ska vara en komedi? DÄ kan vi lÄta en utomstÄende figur ta reda pÄ sanningen innan kÀrleksparet, och lÄta denna figur försöka förklara för dem hur det ligger till, men utan att lyckas, alternativt jagad av familjen som försöker tysta honom; vi gör dÄ en komisk situation av dramat.

Vill vi ha en ordentlig twist? Det Àr en usel frÄga för berÀttare att stÀlla sig, eftersom den föreslÄr att allt bara handlar om att imponera pÄ ÄskÄdaren, strunt samma varför. Allt handlar om hur en viss berÀttelse bÀst ska berÀttas. Svaret pÄ den frÄgan hittar manusförfattare i nio fall av tio genom att följa karaktÀrernas begÀr.

För att ta ett hyggligt modernt exempel kan vi anvÀnda oss av Tully, en film om en utbrÀnd mamma som tar hjÀlp av en nanny, blir melankolisk eftersom nannyn pÄminner henne sÄ mycket om hennes egna unga jag.

Tully handlar alltsÄ om en kvinna som trÀffar sitt yngre jag.

Filmen har ocksĂ„ en ”twist”, om det nu Ă€r ordet vi anvĂ€nder oss av, sĂ„ hĂ€r kommer feta spoilers.

Har du inte sett filmen, var vÀnlig hoppa över de följande styckena.

FortsĂ€tt lĂ€s vid KUCKELIKU NU ÄR SPOILERN SLUT.

Here goes

Mycket riktigt trĂ€ffar kvinnan sitt yngre jag i Tully. Marlo, som hon heter, trĂ€ffar faktiskt bokstavligt talat sitt yngre jag – Tully, nannyn, Ă€r nĂ€mligen en fantasifigur, en slags hjĂ€lpande Ă€ngel som kommer frĂ„n Marlos undermedvetna, och bokstavligt talat en spegling av henne sjĂ€lv nĂ€r hon var ung.

SĂ„ poĂ€ngen Ă€r alltsĂ„ att Marlo Ă€r sĂ„ utarbetad att hon börjat hallucinera fram den hjĂ€lp som samhĂ€llet inte kan ge henne. Denna figur Ă€r henne sjĂ€lv, i stark form. Symboliken Ă€r fortfarande elĂ€ndig – Marlo mĂ„ste klara sig sjĂ€lv och hon har bokstavligt talat bara sig sjĂ€lv till hjĂ€lp. Eftersom Tully Ă€r en slags Ă€ngel, eller mental snuttefilt, har sjĂ€lva filmen ocksĂ„ en vagt sagolik karaktĂ€r, helt i linje med temat om moderskap – men nu Ă€r det den vuxna, inte barnet, som behöver en slags saga för att ta sig fram i livet. Vem tar hand om den utbrĂ€nda mamman? Svar: Ingen, mamman fĂ„r ta hand om sig sjĂ€lv.

Det hĂ€r inte vad Tully handlar om ”i slutet”. BerĂ€ttelser kan inte delas upp. De Ă€r vad de Ă€r. Tully handlar om det den handlar om frĂ„n första början. Vi hade nĂ€r som helst kunnat avslöja att Tully var en fantasifigur. Varför spar vi det till slutet?

Det Ă€r inte för att Jason Reitman vill imponera pĂ„ publiken eller wowa oss. Det Ă€r bara det bĂ€sta sĂ€ttet för just poĂ€ngen att gĂ„ fram. Hade vi redan frĂ„n börjat introducerat Tully som en fantasifigur hade vi plötsligt tittat pĂ„ en film om mental ohĂ€lsa, nĂ„got i Doktor Caligari-traditionen dĂ€r allt slutar pĂ„ mentalsjukhuset. Vi hade reagerat pĂ„ att Marlo inte Ă€r frisk. Filmen hade sagt till oss ”Titta nu, det hĂ€r handlar om en sjuk person som ser folk som inte Ă€r dĂ€r.”

Men det Ă€r inte filmen Tully vill vara. Det Ă€r en vuxen saga dĂ€r Tully sjĂ€lv Ă€r en huvudsakligen metaforisk figur. Hon behöver kort sagt inte vara pĂ„ riktigt. Detta Ă€r nĂ„got vi insett nĂ€r filmen gĂ„r mot sitt slut, sĂ„ nĂ€r den ”avslöjar” sanningen sĂ„ spelar det inte lĂ€ngre sĂ„ stor roll. Den som dĂ„ redan listat ut att Tully Ă€r fiktiv har alltsĂ„ bara fattat filmens poĂ€ng.

Hade Tully kunnat vara pÄ riktigt? Hade filmen kunnat sluta med att hon bara Äkte hem?

Nej, för det hade ocksÄ varit en annan film.

PoÀngen med Tully Àr att hon Àr en omöjlig figur, en som inte kan finnas i verkligheten, eftersom ingen kan vara sÄ kÀck och glad som hon och ÀndÄ leva den slitande mammans liv, den vars styrka Àr dömd att förbrukas. Hade Tully varit en verklig karaktÀr hade det inneburit att Marlo bara var en sopa som inte kunde klara av sitt liv. Nu Àr hon slutkörd, eftersom verkligheten ser ut sÄ för vem som helst som Àr i Marlos sits, och Tully Àr pÄ lÄtsas, den destruktiva idé om styrka som ingen kan leva upp till.

SĂ„ Tully Ă€r inte dĂ€r, kort sagt. Vi fattar det hĂ€r budskapet lĂ„ngt innan filmen berĂ€ttar att Tully faktiskt bokstavligt talat inte Ă€r dĂ€r. Men skillnaden Ă€r inte sĂ„ stor. Det Ă€r dĂ€rför vi kan ”lista ut” det. Men det Ă€r naturligtvis helt okej, det gör inte filmen sĂ€mre pĂ„ nĂ„got sĂ€tt och det har bara att göra med att filmen kommunicerar sitt budskap pĂ„ ett bra sĂ€tt.

KUCKELIKU NU ÄR SPOILERN SLUT.

Ska vi nu anvĂ€nda oss av begreppet twistar sĂ„ vill jag kalla ”twisten” i Tully för en ”aha-twist” – en twist dĂ€r vi kommer fram till nĂ„got vi egentligen redan vet. Ett slut som helt enkelt förklarar det sista pusselbiten. ”Aha” sĂ€ger vi, ”dÄ förstĂ„r jag”. Eller ”aha, tĂ€nkte vĂ€l!”

De flesta twistar Àr aha-twistar och de existerar bara genom uteslutningsmetoden; ett visst avslöjande kommer i sista akten, inte för att det ska vara coolt utan för att det helt enkelt funkar bÀst för storyn.

Motsatsen skulle kunna kallas ”nĂ€men-twisten”, dĂ„ nĂ„got hĂ€nder vi inte ser komma. ”NĂ€men!” sĂ€ger vi dĂ„, ”det lĂ„g till sĂ„!”

Jag kan bara komma pĂ„ ett enda tillfĂ€lle dĂ„ nĂ€men-slutet Ă€r bra och det Ă€r i deckare och whodunnits, dĂ„ filmen ju Ă€r bĂ€ttre ju svĂ„rare det Ă€r att lista ut vem mördaren Ă€r, eller vad det stora mysteriet Ă€r. Men ocksĂ„ det har mer att göra med vad som avslöjas nĂ€r, och hur mĂ„nga villospĂ„r det finns. Om ett ”nĂ€men-slut” slĂ€ngs in som nĂ„gon slags joker i leken, som i De misstĂ€nkta, dĂ„ blir allt bara meningslöst. Visst blir man överraskad, men det Ă€r precis samma sak som att sĂ€ga ”allt var bara en dröm”.

Avslutningsvis vÀdrar jag en alternativ tanke till allt det hÀr: Kanske vi inte ens behöver nÄgon twist?

NĂ€r allt kommer omkring existerar twisten bara pĂ„ grund av en enda punkt i intrigen, en enda scen, nĂ€mligen sjĂ€lva ”avslöjandescenen”. Tar man bort denna enda scen sĂ„ har man ju samma film kvar, bara mer öppen och ambivalent. Det Ă€r inte svĂ„rt att ana hur Tully kommer sluta, till exempel. Men tar man bort sjĂ€lva scenen dĂ€r ”twisten” ”avslöjas”, blir det egentligen inte en bĂ€ttre film dĂ„? Och gĂ€ller inte det hĂ€r för praktiskt taget alla filmer som förĂ€ras en ”twist”?

Ja inte De misstÀnkta sÄklart. Utan sista scenen i den filmen hade den ju inte kunnat lÀmna oss med sin punch line, stunden dÄ vi inser att vi bara suttit och blivit grundlurade. Men för de filmer som faktiskt försöker vara bra sÄ kan det vara nÄgot att tÀnka pÄ.

FREDRIK FYHR

LĂ€mna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *