Outlet-Onsdag#20

ab2o

Cut to the Chase mini15star

Fallen mini1star

Gangsters, Gamblers, Geezers skullandcrossbones 

The Holly Kane Experiment mini15star

Lake Alice mini1star

Moontrap – Target Earth mini05starrating


Cut to the Chase är en väldigt ironisk titel på en film som verkligen hade kunnat välja att komma igång vid något tillfälle – istället använder den sin b-filmsform (inga pengar=många scener med folk som pratar) för att lura oss till att tro att vi tittar på en pulpig noir-thriller.

Eller lura och lura, kanske Blayne Weaver verkligen velat göra en pulpig noir-thriller här. Denne för mig okända auteur har inte bara regisserat filmen utan har skrivit manuset och har huvudrollen – han spelar en loosig kåkfarare vars duktiga syster försvinner (förmodligen kidnappad) varpå han måste ta sig ner i Louisianas undre värld.

Ja men det låter väl inte så pjåkigt? Nä, inte om man hade gjort filmen på någon slags budget och med någon som liknade ett proffs bakom kameran. Här får vi väldigt många överdrivna dialekter, välbekant skral scenografi som är uselt upplyst så att allt ser ut som en TV-såpa från 1993.

Visst, jag ger Weaver det att han kan genren. Det finns en hårdkokt stil i berättandet här, och den tillhör helt klart den klassiska noir-skolan… men än sen?

Lance Henriksen är med i några scener, det är förstås värt att nämna. Henriksen är lite grann som en gammal vän man träffar på gatan, säger hej men går förbi varandra eftersom man är för upptagen med sitt. Det är definitionen av både en solid närvaro och minskad avkastning.

Tyvärr – om det är rätt ord – är Cut to the Chase den bättre filmen i det här gänget. Mycket lite positivt finns att säga om Fallen, en Young Adult-film á la “hyllan vid kassan i Coop” om änglar och demoner (eller nåt sånt) och en givet blek tjej som börjar på en övernaturlig skola och måste välja mellan två mysko bad boys.

Har du sett Vampire Academy?

Jag frågar för att du antingen svarar nej, varpå du inte behöver veta något om den här filmen, eller så svarar du jajaja! Det var också en YA-film, men helt klart så dålig att den är rolig. Fallen är väldigt mycket som Vampire Academy, fast inte lika rolig.

Visserligen är den inte helt utan skratt – här finns sådan där härligt knasig “hela ansiktet är ett frågetecken”-skådespeleri och regi på mellanstadienivå. Intrigen utvecklar sig sömngångaraktigt genom övernaturliga nödlösningar till höger och vänster, överallt finns usla specialeffekter och även om den romantiska Twilight-intrigen är okomplicerad är filmen så dåligt berättad att man ibland inte fattar vad man tittar på. Inte minst är vår gamla b-filmsvän Det Blå Ljuset närvarande hela tiden.

Icke-spektaklet är förstås baserat på en bok. Läs hellre den, höll jag på att säga, men det är väl inte så troligt att den är bra heller.

Fallen är nästan så dålig att den är rolig – inte solklart, men nära nog – och man ska inte underskatta sådana saker.

Det finns ju filmer som Gangsters Gamblers, Geezers. Dödskallemärkt, noterar ni där uppe. Detta för att filmen har ett DVD-omslag som inte ser alldeles uselt ut – på sin höjd kan man ändå tänka att filmen är en Guy Ritchie-wannabe i mängden.

Oh boy, is it not.

Jag vet att det finns en humorduo som heter Harold och Kumar, men jag har aldrig sett något de gjort. Nu är jag dock förberedd för jag vet hur de amatörmässiga brittiska kopiorna ser ut.

Amatörmässig, säger jag, och jag menar det. Det här är en av de mest amatörmässiga filmer jag sett i hela mitt liv. Den måste ha spelats in på någons DV-kamera, för den ser riktigt – och jag menar riktigt – hemmagjord ut, och varenda ansikte vi tillfälligtvis ser i bild (ibland känns det som att filmen oavsiktligt är Found Footage) ser ut som en vanlig tjomme som låtsas skådespela.

Jag tänker inte gå in på vad filmen handlar om, förutom att duon i huvudrollen råkar ut för problem – skämten är islamofobiska och sexistiska på sparka-på-knäskål-nivå, när de inte bara går ut på att leta efter saker i en bajsfylld toalett, men till och med bajs, rasism och sexism får filmen att verka bättre än den är (vilket säger en hel del, för jag menar verkligen allvar).

Jag hoppas att jag aldrig ser en sämre film än det här.

The Holly Kane Experiment är inte bra heller, men den är åtminstone smart nog att vilja vara bra. Filmen är faktiskt rena rama celebrala labyrinten, och handlar om en kvinna som försöker programmera om sitt undermedvetna (hon är psykolog, och verkar tycka att det är en bra idé).

Vi introduceras för henne när hon är mitt uppe i den här processen, vilket gör filmen rätt så intrikat; inte minst eftersom experimentet sker via ett mysko företag som inte nödvändigtvis följer etiska spelregler. Hon dejtar en rik gammal gubbe, som vi anar utnyttjar henne via hypnos… och tja, hon ramlar ner i diverse drömsekvenser och flashbacks och hennes liv spårar ut och man fattar i stort sett ingenting, och det ska vara spännande.

Och som du kanske hör är filmen inte utan potential. Idén om en huvudperson som inte kan lita på sig själv är alltid en kreativ idé, och en skicklig filmskapare hade kunnat iscensätta en rafflig thriller här.

Gänget bakom den här filmen har dock inte tillräckligt med talang för att förstå det här. Det enda vi får – i sedvanligt kackiga miljöer, eftersom budgeten återigen ligger på noll pund – är scener där folk antingen stirrar eller förklarar saker för varandra. Det finns en jäkla massa intrig, och en jäkla massa idéer som kastas fram och tillbaka, men det finns ingen story och inga karaktärer, så det går inte att bry sig om något som händer.

Ytterligare exempel på bortslösade talanger återfinns i Lake Alice, en skräckfilm som tar Sam Peckinpahs gamla Straw Dogs-modell och gör den femhundrade tagningen eller så.

Om du inte vet vad jag menar så menar jag följande: Väluppfostrade medelklassmänniskor (i det här fallet en familj) åker till någon liten tätort på en utflykt (i det här fallet ska de fira jul i en stuga) men de får problem eftersom området kryllar av “obildade galningar” som hatar dem så mycket att de helt enkelt bara måste ha ihjäl dem.

Regissören heter Ben Milliken och han har förstått att man inte bara kan splattra loss på en gång; Lake Alice har en lång uppbyggnad, och yxorna börjar inte huggas förrän mot sista tredje/fjärdedelen. Skådespelarna suger inte… säger inte att de inte är bra… men de suger inte.

Det som däremot suger är finalen, där det avslöjas vilka mördarna är (vem bryr sig) varpå folk dör bara för att de är dumma, och en twist avslöjar något som egentligen inte avslöjas eftersom det inte är ett mysterium.

Jag kan ge Lake Alice det att den är så bra som Straw Dogs tagning 500 kan vara. Den är fantasilös, medioker eller under medel i alla avseenden, sadomasochistiskt sexualvåldsam och bara sebar för den som ser vilken film som helst som slutar med att 98% av alla karaktärer är döda.

Men det är en mycket dålig film.

Men inte lika dålig som Moontrap – Target Earth. Få filmer är lika dåliga som Moontrap – Target Earth. Den är långt ifrån ovärdig – ovärdiga filmer får dödskallar – och den är tacksamt nog mycket mer “så dålig att den är rolig” än en film som Fallen.

Moontrap Target Earth är tekniskt sett en uppföljare till en film från 1989 som heter – gissa vad – Moontrap. Den ska också vara rätt spexig, vad vet jag, och nu (av någon anledning) har regissören Robert Dyke beslutat sig för att återvända till sitt magnum opus.

Trots nollbudgeten har filmen en monumental story, om en uråldrig rymdfarkost som upptäcks på Jorden, varpå undersökningar görs som leder till telepatiska resor mellan tid och rum inuti människosinnet, samtidigt som en expedition far ut i rymden, som snart leder till diverse flummiga sekvenser som innefattar kosmisk visdom från en gudomlig civilisation maskiner som häckar ute i rymden. Tänk År 2001 möter Power Rangers möter Roger Corman anno 1981 möter Lillstrumpa och Syster Yster och det (typ) gamla Sommarlovsprogrammet “Vintergatan”.

Det händer ofta att man ser filmer som får en att skratta oavsiktligt, men jag kan inte minnas senaste gången jag fick torka tårarna av skratt av en ofrivilligt dålig film. Men här tjöt jag på riktigt. Det krävs en särskild form av “talang” för att göra en film som på något sätt ska vara så dålig att den är bra, och som ändå lyckas vara ofrivilligt rolig. Jag som trodde att Sharknado-filmerna tagit död på ironin. Moontrap ger mig på sätt och vis hopp.

Sa jag förresten att filmen har en skurk som spelas av Charles Shaughnessy? Honom har du inte sett på din TV sedan senaste gången du såg på “The Nanny”. Han är roligare här än han någonsin var där – jag förstod tidigt att det här skulle komma att bli en festlig upplevelse, när det visade sig att han är den typ av skurk som beordrar sina lakejer att ha ihjäl någon varpå han skäller ut dem för att inte respektera livets heliga värde.

Filmen har också en scen som bara går ut på att ett gäng färgglada ballonger blir ihjälskjutna. Du trodde inte ballonger kunde skjutas ihjäl? Det här är filmkonst på en helt annan metanivå ska du veta.

Nej, jag “rekommenderar” inte filmen. Men du vet. Om du vill gå dit få modiga själar vandrat förut så kan du se den. I skrivande stund har den 2.8 stolta poäng på IMDb, med generösa 328 röster. Det är ungefär vad den är värd.

FREDRIK FYHR

 

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *