Den ryska spionen

Jag har aldrig riktigt gillat klyschan om att ”boken var bättre” – jag tycker alltid det låter som att man berömmer det ena äpplet över det andra päronet. I förlängningen förutsätter man också att äpplen överlag är bättre än päron rent principiellt. Men jag kommer säga det till den dag jag dör: Alla medier, trots överlappande drag, är kategoriskt olika och den som inte tar film på allvar underskattar konstformen och mediet, just de saker som gör film till film.

Någon som gör sig skyldig till det underskattandet är Shamim Sarif, som från egen maskin skrivit böcker som hon sedan gjort film av. En intressant och, finner jag, fantastiskt arrogant syssla, så omöjlig att lyckas med att till och med Orson Welles hade höjt på händerna och sagt ”better not try it”.

Det här är tydligen Sharifs tredje försök – jag är öppen för att hennes två tidigare försök är bättre; internet informerar mig om att åtminstone debutfilmen I Can’t Think Straight (2008) är halvt självbiografisk och handlar om ”race, gender and sexuality”. Där har vi åtminstone något att leka med.

Den ryska spionen är dock en film som samlar damm från början, en torftig skröna som utspelar sig i dagens Ryssland när den inte hoppar tillbaka till stalinismen och använder den röda terrorn som underlag för kitschig romantik. Rebecca Ferguson spelar Katya, en hemlig agent i Kalla Kriget vars föräldrar dödades av Stalins trupper, och som nu övervakar en byråkrat med kodnamn Sasha (Sam Reid). Men Ferguson spelar också Lauren, årtionden senare Katyas dotter och Sashas ”systerdotter” (Sasha spelas i åldrad form av Charles Dance). Mot hans protester reser hon till Moskva för att ta reda på vad som hände med sin mor, och filmen klipper mellan – eller, jag ska säga zick-zackar – mellan den stereotypa romantiska intrigen på 60-talet och det bleka mysteriet i ”nutid” (tidigt 90-tal, faktiskt).

Jag förutsätter slentrianmässigt att Sharifs bok är bättre, men det luktar ju verkligen flygplatspocket om alltihop – hade detta varit en bok (vilket det alltså varit från början) skulle jag köpt den på taxfreen men bara kanske läst ut den under flygresans gång. Tänker jag mig. Inte ens i bokform orkar jag med dialoger som:

”Russia is dangerous!”

”For you maybe! But communism is over!”

Och att tvinga stackars skådespelare att säga dessa repliker högt? De fick säkerligen inte nog i lön.

Men jag ska inte klaga för mycket på berättelsen i sig, som åtminstone är genomtänkt nog att kunna fungera (som sagt, kanske) i en bok; jo, visst, Katya föll för sitt spionobjekt Misha, och sveks av sin pojkvän Sasha (Oliver Jackson-Cohen/Anthony Head) och om det ska vara något slags mysterium så vet jag inte hur de tänkte, för det är uppenbart vad som hänt redan från början; Lauren (som alltså också spelas av Ferguson, fast nu har hon en annan frisyr så vi förstår att det inte är samma person) är på väg att nysta upp garn med så breda trådar att det är en barnlek. Jag förväntade mig faktiskt att filmen skulle ha någon slags överraskning på lut, men Sharif verkar hoppas att du filmen igenom aldrig tänker en tanke på det som förmodligen är det första du tänker på. Vi tänker oss att vi ska få reda på ett hur, men vi förväntas nöja oss bara med att.

Synden som Sarif begår är högmod, då hon utgår ifrån att det inte är någon konst att göra film – sant är att hennes vision verkar konventionell, för skådespelarna är regisserade åt samma melodramatiska TV-såpahåll, men lika sant är att en film (i synnerhet romantiska filmer, och thrillers, och detta är båda) är helt en fråga om hantverk.

Och Den ryska spionen är i det här fallet en död film, i såväl tekniska som praktiska avseenden blind och döv. Tyvärr kan jag inte i ord beskriva hur filmen inte fungerar – den saknar stämning, den saknar rytm, den saknar puls, den saknar de elementära sakerna som ingår i ett thrillerberättande; där en filmskapare med begåvning kan förstå hur en scen kan vara långsam, medan en annan snabb, hur man kan använda närbilder eller långa tagningar beroende på det visuella förhållandet man vill skapa till karaktärerna, överhuvudtaget hur man skapar liv och rörelse och någon slags åtminstone tillfällig trovärdighet åt det vi ser, så är Den ryska spionen en fyrkantig sammanställning av scener där folk spelar teater utan riktning eller mål; bara titeln är urtråkig, en desarmering av den hopplöst pretentiösa och ostiliga originaltiteln Despite the Falling Snow.

Jo, i ett avseende har filmen karaktär. Laurens del av storyn utspelar sig ju i tidigt 90-tal, och det syns verkligen alltför bra: Filmens kostymer är nämligen komiskt överambitiösa. Fergusen får ha på sig ”casual” outfits som gör att hon ser ungefär lika diskret ut som en Bollibompa-programledare anno 1992. När Lauren gräver upp sanningen om sitt mors förflutna, ett jobb som till stor del verkar ske omkring ett och samma museum, kunde jag bara undra hur hon tänkte när hon lämnade hotellet på morgonen. Vem kör ett lager extra kajal, drar på sig Dick Tracy-trenchen och en homburghatt, ser sig i spegeln och tänker: ”Hello there, miss Inkognito!”

Men så är också detta en film utan karaktärer med riktiga personligheter, som skulle behöva riktiga mänskliga impulser att styra sina tankar och beslut med, till exempel personlighet nog att ha en garderob som inte ser ut som logen för ABF:s dramaklass. Det är bara taffligt utförd romantik, den värsta typen av kitsch – den långtråkiga.

FREDRIK FYHR


DEN RYSKA SPIONEN

Originaltitel; land: Despite the Falling Snow; Storbritannien, Kanada.
Urpremiär: 29 januari 2016 (Spanien).
Svensk premiär:  21 augusti 2017 (DVD).
Speltid: 93 min. (1.33).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex (?)/DCP/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Rebecca Ferguson, Charles Dance, Oliver Jackson-Cohen, Antje Traue, Sam Reid, Anthony Head, Thure Lindhardt, Amy Nuttall, Ben Batt, Anne Kidd, Jelena Gavrilovic, Milos Timotijevic, Tamara Krunovic, Ana Sofrenovic, Branislav Tomasevic, Imogen Daines, Slavisa Ivanovic, Mark Jax, Marko Janjic.
Regi: Shamim Sarif.
Manus: Shamim Sarif.
Producent: Hanan Kattan.
Foto: David Johnson.
Klippning: Masahiro Hirakubo.
Musik: Rachel Portman.
Scenografi
: Mina Buric.
Kostym: Momirka Bailovic.
Produktionsbolag: Falling Snow, Enlightenment Productions, SK Enlightenment.
Svensk distributör: Studio S (DVD).
Finans; kategorier: Privata produktionsbolag i samarbete (oberoende/halvindie); politisk thriller, drama, romantik, melodrama, modern historia (andra världskriget); treaktstruktur, upptrappande mysteriestory uppdelad i parallell-intrig med peripeti som final.


rsz_15starrating1-300x72
Betyg och omdömeUnder medel – icke-originell romantisk melodram oinspirerat förlagt till modern historia, en menlöst applicerad dubbelintrig och ett allmänt obegåvat hantverk; berättelsen förblir hypotetisk, latent mellan lagren på denna film som är fotad och klippt utan vision eller synbar talang.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *