Raw

Den femte februari i år kunde man se rubrikerna:

”Kannibalfilmen ’Raw’ fick publiken att spy!”  (Aftonbladet)

”Flera svimmade och spydde på bion” (SVT)

”Biobesökare svimmade och spydde – ’Värsta jag varit med om’” (GP)

Man kan inte köpa sådan publicitet! När fransk-belgisk-italienska arthouse-skräckfilmen Raw visades på Göteborgs filmfestival i vintras så var det alltså människor som stapplade ut ur biografen innan filmen var klar, förlorade medvetandet och kastade upp sin middag.

I mina tonår var jag något av en skräckfilmsnörd och som före detta horror-junkie är jag lika besviken nu som jag var nyfiken då. Det här med att folk svimmar på biovisningen är ju ett klassiskt gammalt PR-trick som dyker upp med jämna mellanrum när skräckfilmer distribueras, men här verkade det märkligt nog vara så att folk på riktigt svimmat; det hade inte bara påståtts att publiken spytt, det hade skett. Vad kan det vara för film??

Om du också undrar, och kanske är en erfaren skräckfilmsfanatiker, måste jag tyvärr säga att svaret är: Äsch. Glöm det hela. Det var inget.

Jag undrar vilka de där människorna var, som svimmade och spydde. Utan att raljera tror jag inte de sett något blodigare på bio än Psycho (1960). Raw har ett par scener med folk som mumsar på människokött, make-up-effekterna ser bra ut, men allt är minutiöst välplacerat i bild; ett (1) till hälften uppätet ben uppfläkt på en brits. ”This is what happens” som Richard Dreyfuss säger i Hajen (1975) när människohuden ger vika för ett par tänder. Vissa skräckfilmer har aptit på kött – och Raw är en film som, bland annat, handlar om den aptiten. En och annan kroppsdel förtäras, en och annan munsbit gulpas ner – en hel del låtsasblod är utsmetat på en hel del likställda, proppmätta kannibalansikten.

Men om man placerar filmen i sin genre så är den faktiskt nästan helt och hållet harmlös – det ska till oerfarenhet för att chockas av filmen, och det är också att fara i blindo om man föreställer sig att Raw på något sätt skulle vara en typisk skräckfilm.

Ironiskt nog är det faktiskt en sushi-film.

Sushi-film är en sådan där praktisk term jag hittat på själv för att försöka sammanfatta några problem som många moderna filmer gör. Det är en mer konkret definition av ”Kevin-syndromet” (efter Vi måste tala om Kevin) vars symptom var ”pretentiösa, visuellt snygga filmer som hänvisar till samtalsämnen den själv inte gör något med”. Sushi-filmen (konstaterad efter It Comes at Night) är snäppet mindre ambitiös – sushi-filmen har inte ens samtalsämnen. Det är bara snygga bilder som kommer med en och annan ledtråd, som skulle kunna föreslå att filmen handlar om något särskilt, som inte leder till något som helst motiv eller mönster. Det är ett perfekt sammelsurium av olika attraktiva intigheter, och de missförstår gärna sitt tröga trams som ”ambiguitet” eller något slags sofistikerat ”språk”.

Egentligen är det bara en inställd film, några ofullständiga idéer införlivade i bild, ett tåg som aldrig kommer till stationen, en sketch, och det visar ett något deprimerade prov på att filmer inte alls vill ”spegla sin samtid”, eller ”kommentera” någon aktuell angelägenhet – snarare vill de inte spegla sin samtid, de vill inte kommentera något alls, de vågar nämligen inte formulera ståndpunkter och idéer. Att fly in i den gråa massan, att åtminstone inte vara en näthatare eller någon slags jobbig ”radikal” utan en tyst och inordnad avatar, en aldrig kommenterande osynlig fläck, och sedan skylla på att allt är relativt, att konsten är fri eller att ”ambiguitet” är ”sofistikerat”, det är en mer attraktiv räkbaguette, snarare än den råa identitetens oundvikliga knäckebröd.

Ambiguitet konstateras av publiken, inte filmskaparen. Du kan inte skapa något utifrån en luddig gråzon; du kan bara skapa, och lagt kort ligger; en filmskapare blandar leken. Den som har något att säga, uttrycka, visa, gör det bara. Definitionen av ett pretto, skulle jag säga, är någon som låtsas ha något att visa, bara för att det vore så himla coolt att ha något på hjärtat.

Vad filmen handlar om, nu då, innan du helt undrar vad jag är ute och cyklar om. Jag nämner gärna intrigen, för min poäng är att en film (liksom en text) ska vara självbärande. Alltså handlar inte Raw om något mer än Justine (Garance Marillier) som börjar college, mer specifikt går hon veterinärlinje. I början av filmen utsätts hon, och andra nykomlingar, för diverse psykiskt förnedrande och inte minst fysiskt jobbiga nollningar. Bland annat tvingas hon äta en rå kaninnjure fastän hon är vegetarian (hela hennes familj är faktiskt vegetarianer, vilket visar sig vara en ganska forcerad plot point senare).

Utan förklaring utvecklar hon därefter en hunger för människokött. Hon börjar därefter äta människor. Delvis sker det här genom blackouts, delvis sker det inte alls (eller, vi får veta, typ, att hon tuggat människa, men på många sätt pågår filmen som vanligt, som om vi tittar på en vanlig men sällsynt underberättad varulvsfilm). Det kommer inte direkt som en överraskning för hennes syster Alexia (Ella Rumpf) som också bor på skolan – ja för hon är väl människoätare hon också, eller så. Alexia beter sig som om hon inte vet, eller som att hon vet, som att hon också är kannibal eller som att hon ändå kanske inte är det; om hela familjen är vegetarianer kan det vara tal om att de blir kannibaler om de äter kött, som att det är ärftligt, fast kanske inte – hela premissen för filmen är att den inte ska berätta vad den kanske handlar om, och därmed berätta att den inte berättar vad den berättar och samtidigt inte berättar.

I det här filosofiska och narrativa stilleståndet kan mycket lite hända. Intrigen som följer är arketypisk för vilken annan skräckfilm som helst – Justines resa från att bli ”smittad” till att bli fullfjädrad övernaturlig varelse är en manual, snarare än en berättelse, och liksom många sushi-filmer verkar Raw vara ängslig för att bygga något på den mallen; hellre lunka tillbaka i blyg icke-vilja än att våga skapa något originellt. Det är tecken på en kuvad och svag generation filmskapare som gömmer sig bakom snygga bilder i hopp om att så mycket ska komma ut av så lite som möjligt.

Men filmen fungerar, förstås, till någon mån. Den kan ju inte misslyckas helt. Det är en film som maskar och segar och gömmer sig och hittar sätt att fuska inom regelverket – den vet själv att den kommer funka för den gör allt utom att inte funka. Den är som sagt snygg – om än inte speciellt atmosfärisk eller stämningsfull – på det där ”många montage med långsam elektronisk musik”-sättet, och till den mån Marillier och Rumpf får göra någonting så är de bra som de två underspelande, eller ibland överspelande, systrarna. I brist på motivation och drama i manuset måste de antyda känslor till höger och vänster och om man tycker om skådespeleri mer än film så är det kanske fascinerande. De liksom ligger och brummar genom hela filmen, ihop med soundtrackets basgångar och det utdragna tempot.

Fastän filmen inte handlar om mer än vad vi får se hända i filmen – vilket alltså inte är mycket alls – så har den också en tung och dyster ton, en slags grundton, som åtminstone tillhör regissören Julia Ducournau, som visar upp ett tekniskt hantverk som är tillräckligt imponerande för att manuset ska vara en sådan besvikelse.

Raw är inte äcklig, inte läskig, inte tematiskt utvecklad, inte dramatiskt ambitiös, den handlar inte om något särskilt och saknar betydelse som något annat än visuell muzak; den är snygg, välspelad, rör sig i sitt eget tempo, och går nästan att rekommendera till de som vill ha en lite annorlunda skräckfilm att vila ögonen på. Men en del av mig hade önskat att Ducournau gjort en kalkon istället, så hon får misstag att lära sig av. Hon behöver dem.

FREDRIK FYHR


RAW

Originaltitel; land: Raw; Frankrike, Belgien, Italien.
Urpremiär: 14 maj 2016 (Cannes).
Svensk premiär:  27 januari 2017 (GIFF), 11 september 2017 (DVD/BR/VOD)
Speltid: 99 min. (1.39).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex (Arri Alexa Mini)/DCP/2.35:1 (ej anamorfisk).
Huvudsakliga skådespelare: Garance Marillier, Ella Rumpf, Rabah Nait Oufella, Laurent Lucas, Joana Preiss, Bouli Lanners, Marion Vernoux, Thomas Mustin, Marouan Iddoub, Jean-Louis Sbille, Benjamin Boutboul, Virgil Leclaire, Anna Solomin.
Regi: Julia Ducournau.
Manus: Julia Ducournau.
Producent: Jean des Forêts.
Foto: Ruben Impens.
Klippning: Jean-Christophe Bouzy.
Musik: Jim Williams.
Scenografi
: Laurie Colson.
Kostym: Elise Ancion.
Produktionsbolag: Petit Film, Rouge International, Frakas Productions, Wild Bunch, Canal+, Ciné+, CNC, Le Tax Shelter du Gouvernement Fédéral de Belgique, Casa Kafka Pictures, La Wallonie, Bruxelles Capitale, Centre du Cinéma et de l’Audiovisuel de la Fédération Wallonie-Bruxelles, RTBF, VOO, BE TV, Arte/Cofinova 12, Torino Film Lab, MEDIA Programme of the European Union, Angoa-Agicoa, Ciclic – Région Centre, Ezekiel Film Production.
Svensk distributör: Universal/Sony (DVD/BR).
Finans; kategorier: Produktionsbolag i samarbete med filmfonder, institut, resursbolag o dyl (halvindie, arthouse, skräck); skräck, thriller, arthouse, kannibalfilm; standard treaktstruktur.


rsz_25starrating1-300x72
Betyg och omdömeÖver medel – tekniskt snygg, estetiskt självsäker och välspelad kannibalmelodram som fegar sig till ett godkänt med en berättelse och en intrig som är så undergestaltad att den knappt kan uttydas. 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *