Berlin Syndrome

Berlin Syndrome är inte riktigt så bra så att den kliver upp till sin egen potential och tar sig upp från sin höga lägstanivå – men det är en film som är så bra den kan vara, och den lyckas nästan på ren vilja bli bra på riktigt, som ett ägg som nästan kläcks. Eller som ett lager färg på en hopplös vägg.

Eller kanske man kan säga vacker utan spackel – Teresa Palmer har huvudrollen, och vet du vem hon är så är du van vid att se henne sminkad och vinklad och upplyst och visuellt genomarbetad; gärna som någon slags manic pixie sexpot, då hon varit rätt så lättfotad i såväl en gangsterfilm som Triple 9 som arthouseprojekt som Knight of Cups – i Berlin Syndrome ser hon nästan helt normal ut, och hon pratar med den australiensiska dialekt som är hennes egna.

Filmen börjar gäckande – vi vet inte vem hon är, vart hon varit, vart hon är på väg, vad hon vill eller att hon heter Clare. Plötsligt är hon bara i Berlin, med en ryggsäck på huvudet, omringad av backpackers hon känner i sitt främlingskap. Säkert tio minuter av filmen pågår medan vi bara är i samma sfär som Clare, vi deltar i det vagt surrealistiska flödet som är en flykt till ett annat land – det vill säga, en annan värld – och vi är på resande fot, det vill säga fritt svävande. I en scen sitter hon på ett hustak med glada främlingar som festar vid en sporadisk grill – dagen efter råkar hon springa in i Andi (Max Riemelt) vid ett rödljus. Han har en tystlåten charm. De tar en promenad genom jordgubbsträdgårdar och går igenom sporadiska och oansenliga, men aldrig sinande, samtalsämnen. Hon ska åka vidare till Dresden dagen efter men, av vilken anledning det nu är, så dröjer hon kvar. Och, av vilken anledning det nu är, så träffas de igen.

Jag säger ”av vilken anledning” för det här är mer än en ”ödets kosmiska romans” á la Richard Linklaters Before-trilogi. Berlin Syndrome är regisserad av Cate Shortland, som inte gjort en film sedan 2012 års Lore, som jag tyckte var en av det årets bästa filmer; hon har ett öga för att fånga psykodynamiska skeenden på film, både känslan och insikten bakom mänskligt beteende, och hon har framför allt ett öga för berättelser om realistiska kvinnor i overkligt svåra situationer. Figurer i hennes filmer får kämpa för sin överlevnad, men hur det kommer sig att de hamnat i situationerna de hamnat i är svåra frågor, gärna byggda på komplex och pillrig psykologi.

Tid är ett annat fenomen som Shortland behärskar – utan att vi riktigt märker det, och utan att vi någonsin ifrågasätter det, så ser det ut som att Cate och Andi blivit ett par. Hon var fri nyss, nu verkar hon ha bott med honom i år och dar, fastän de fortfarande nyss mötts – en kreativt gjord sexscen sätter tonen, fängslande mörk och närgången men udda; lysande musik av Bryony Marks sätter en psykande prägel på det hela; vi känner en oemotståndlig puls och ett uppenbart hotfullt mörker, och Shortland får fram en känsla som är lika förförisk som livsfarlig.

Det har faktiskt gått upp emot en halvtimme innan Cate med ett förbluffat skratt frågar om Andi låste in henne i lägenheten när han gick till jobbet i morse. ”Visst” säger han. ”Nästa gång binder jag dig till sängen.”

Sånt kanske vilken skämtare som helst kan säga i verkligheten – men i den här filmen är det ett typiskt dåligt tecken och det dröjer inte länge förrän Andi visar sig vara ett psykfall som inte tänker låta henne komma ut ur lägenheten.

Men… blev inte du också lite besviken nu? Med tanke på hur noggrann, närgången och fängslande odefinierbart mycket i upptakten är, så är det lite trist hur Shortland i resten av filmen – som är två timmar lång – sitter fast i en formula av typen vi sett väldigt många gånger förut. Den intensiva, deprimerande och repetitiva kampen uppenbarar sig: Hur många gånger ska Cate försöka fly, och hur många gånger ska Andi få fast henne igen? Hur dyster och hopplös ska hennes tillvaro bli? Hur många gånger ska det se ut som att Andi ska bli upptäckt av allmänheten, men så, ändå, till sist, slippa undan omvärldens nyfikenhet? Hur många skelett ska uppdagas ur hans garderob?

De dryga 90 minuter som vi har kvar placerar sina pjäser på ett otillfredsställande sätt, rent dramatiskt. Palmer är mer eller mindre fantastisk – sådana här roller kräver ju så mycket blod, svett och tårar att egentligen bara krävs en Paris Hilton av dålighet för att det ska bli dåligt – men hennes tillvaro som fånge är mer enformig än omskakande (i orättvist ljus, förvisso, från konkurrenter som Room, till exempel); desto mer irriterande är att filmen (trots sin titel) missar chansen att skapa ett mer ingående Stockholmssyndrom, vilket Shortland verkar vilja alludera till ibland men aldrig helt, medan Clare blir tvungen att, på Andis sjuka villkor, inleda ett provisoriskt ”förhållande”.

Det finns utrymme här för en rätt kinky film, ett utforskande av psykologiska krafter, sadomasochistisk passion och djurisk autonomi – men Shortland föredrar att följa Andi istället, och hans vardag som gymnasielärare, och en tillvaro som gradvis presenterar olika biroller, och en händelseföljd som på alla sätt och vis är forcerad och utdragen. Jag antar att det är troget till boken som filmen bygger på, och jag antar att det fungerar bättre där.

Vad gäller filmen så känns det i slutändan som att vi inte förstått något som inte varit självklart från början, och det har tagit onödigt lång tid för att presentera den nakna kejsaren. Men om du av någon anledning bara skulle se den första halvtimmen av den här filmen så skulle du nog få för dig att du missat en riktigt bra film.

FREDRIK FYHR


BERLIN SYNDROME

Originaltitel; land: Berlin Syndrome; Australien.
Urpremiär: 20 januari 2017 (Sundance).
Svensk premiär:  18 september 2017 (DVD/VOD)
Speltid: 116 min. (1.56).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW (Arri Alexa)/DCP/2.39:1.
Huvudsakliga skådespelare: Teresa Palmer, Max Riemelt, Matthias Habich, Emma Bading, Elmira Bahrami, Christoph Franken, Lucie Aron, Nassim Avat, Malin Steffen, Thuso Lekwape, Lara Marie Müller.
Regi: Cate Shortland.
Manus: Shaun Grant, efter romanen av Melanie Joosten (vissa tillägg av Cate Shortland).
Producent: Polly Staniford.
Foto: Germain McMicking.
Klippning: Jack Hutchings.
Musik: Bryony Marks.
Scenografi
: Melinda Doring.
Kostym: Maria Pattison.
Produktionsbolag: Aquarius Films, DDP Studios, Entertainment One, Film Victoria, Fulcrum Media Finance, Memento Films International, Screen Australia.
Svensk distributör: Universal/Sony (DVD/BR).
Finans; kategorier: Produktionsbolag i samarbete med filmfonder, institut, resursbolag o dyl (halvindie, thriller); thriller, drama, high concept, situationsskräck; treaktstruktur med omväxlande protagonistagenter.


rsz_25starrating1-300x72
Betyg och omdömeÖver medel – välspelad och cinematiskt effektiv behandling av en thrilleridé (suggestivt foto/klipp/musik, rytmiskt effektiv) men den underliggande intrigen (som förmodligen följer boken för troget) är stabbigt cerebral och kommer i vägen för filmens effekter; på det stora hela finns ingenting i filmen som inte gjorts förut, vilket skapar intrycket av utdragna pretentioner. Tekniskt finns mycket fint här dock.

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *