Fragment av en kvinna

Av de filmer som gått på svenska biografer i år så är Fragment av en kvinna en av de mer överraskande och förbisedda. Den är bra på grund av de sluga sätt den tvekar på sitt eget medium – redan i början klipps det mellan två kvinnor, lågstadieläraren Renée (Adèle Haenel) och Tara (Gemma Arterton) som just släpps ut ur fängelset. Deras rörelser matchar på subtila sätt, och en trött åskådare kanske ett ögonblick tror att det är samma person. Detta är inte den typ av visuella fyrhjuling, som amerikanska filmer ofta är, där saker förklaras så att ifrågasättanden blir omöjliga.

Tara söker upp Renée på jobbet och vi kan ana att det under Renées alldagliga yta vilar ett mörkare och hårdare förflutet. Regissören Arnaud des Pallières klipper därefter till en flashback – utan att annonsera att det är just en flashback. Vi träffar den yngre kvinnan Sandra (Adèle Exarchopoulos), som söker upp en äldre man för ett förhållande som på olika sätt är suspekt. Vi träffar därefter tonåringen Karine (Solène Rigot) som söker liknande äventyr på platser som hon är alltför liten för att vara på. Vi har även barnet Kiki (Vega Cuzytek) som råkar ut för en omskanade upplevelse när hon leker kurragömma med några vänner.

Vi inser inte på en gång att det här förstås är segment ur en och samma kvinnas liv – Renée heter egentligen Karine, kallades Kiki som barn och gav sig själv aliaset Sandra i unga år – även om den svenska titeln överdrivet pedagogiskt försöker avslöja det hela. Gradvis kan vi lägga ihop bitarna i hennes liv, samtidigt som bilderna kommer till oss utan att förklara sig själva. Pallières ger oss en serie händelser men föreslår inte hur vi ska tolka dem. Skådespelarna är inte speciellt lika varandra, och berättandet följer ingen strategi för att sortera nu från då. Karines barndom, tonår och nutid, om det är vad vi tittar på, blandas genom rak parallellklippning som om det pågår i ett och samma nu.

Den förutsägbara kritiken här – varför gör Pallières ens så här? Vad är meningen? Det är pretentiöst! Eller bara obegripligt! – talar för filmens låga status som konstform. Frågan är förstås vad som händer när vi ser en ”berättelse” på det här sättet.

Å ena sidan kan man läsa filmen som en slags postmodernt självreflekterade uppvisning – det vi ser här är inte ett människoöde så mycket som det är en visuell representation av en kvinna, och filmen påminner oss hela tiden om det. Här finns en empatisk dragning, en tanke att en kvinnas livskamp är så universell för alla kvinnor att hennes utseende är oviktigt – Pallières är inte lika extrem som Todd Haynes var i den liknande Palindromes (2004), och han är inte lika lekfull som Buñuel i Begärets dunkla mål (1977), en annan film som också berömt lät den kvinnliga huvudpersonen byta utseende på tal om ingenting, ändå är det inte en slump att Tara, när hon träffar Renée, konstaterar: ”You don’t look the same”. Precis!

En annan, mer personlig tolkning är att man är en annan person i olika delar av livet, och att man växer upp när man låter sina svagheter och misstag samlas med ens styrkor för att bilda en sammanhängande personlighet. Hos Karine finns också känslan att varje misslyckande (trots att det ofta berott på andra människor och hennes försök att blidka dem) har lett henne till flykt och behovet av att börja om som någon helt annan. Det är ett fantastiskt framträdande av Adèle Haenel, både vad gäller porträttet av den oanande läraren i början, den vingskjutna krigaren i slutet och det utzonade, liksom avstängda, människoskalet i mitten. Trots en bitter upplösning finns också något slags hopp i slutet, en känsla av att hon åtminstone klänger sig fast vid personen hon är nu, som att hon kan stå för alla sina sidor nu och inte vill förlora sig själv.

Samtidigt leder Pallières’ öppna stil till att en helt motsatt tolkning är möjlig. Filmen säger visserligen åt oss att Kiki, Karine, Sandra och Renée är samma person, men klippningen föreslår att de kan ses som helt olika personer (att Tara slängs in i bilden i början talar också för det). Det här har lett till att vissa kritiker faktiskt misslyckats med att tolka filmen, eller så har de alienerats så mycket av den kryptiska berättarstilen att de inte velat diskutera den vidare.

Det är kanske inte så konstigt, med tanke på att Pallières stil verkar vara en protest mot just den typ av film som utan hinder låter åskådaren ”försvinna in i filmen”, eller låta ”dramat gripa tag” eller någon annan lättjefull kliché. Tvärtom förtydligar Fragment av en kvinna hur en film inte är något annat än kopplingarna vi gör av bilderna utifrån hur de är sammanförda. Säkerligen vill han spela spratt på de mer aningslösa filmtittarna, som kanske inte automatiskt inser att de kan läsa ett språk (filmspråket) som de samtidigt inte förstår.

Kanske det rentav kan tolkas som ett Hollywood-håneri. Fragment av en kvinna är inte mycket mer obegripligt gjord än den senaste Transformers-filmen, men den filmens målgrupp skulle aldrig ifrågasätta den filmens brist på visuell ordning. Det är film där man inte behöver förstå något man ser, det påminner mer om att titta på fyrverkerier och bara höra de obetydliga utrop (”Oh! ”Ah!”) runtomkring. Fragment av en kvinna skalar bort de stora smällarna och tvingar en att försöka se vart människorna faktiskt är. Eller vilka de är.

Detta är vad som ger filmen den kontext som gör de individuella scenerna meningsfulla – mycket av manuset och personregin är melodramatiskt och de sexuella aspekterna av Karines eskapader gör filmen till en enkel måltavla för automatiskt avfärdande pseudokritik (”Jag vet inte vad jag tittar på men jag ser nakna bröst och vet att en fransk gubbe gjort filmen så då måste den vara dålig”). Men för att vara rättvis så är det synd att dramat inte är lika subtilt som kontexten.

På samma gång kan jag inte låta bli att förtjusas av Pallières envisa oformlighet. Han gjorde något liknande i sin förra film Laglös, ett monomaniskt seriöst medeltidsdrama som gjorde meldeltiden precis lika tråkig som den måste ha varit i verkligheten. Fragment av en kvinna berättar en berättelse som är så komplex att den på många sätt tvingar oss att fråga om det är en berättelse överhuvudtaget.

Dessa är märkliga vägar att ta för att göra lyckade filmer, men det är åtminstone begåvat och originellt.

FREDRIK FYHR


FRAGMENT AV EN KVINNA

Orpheline. Frankrike. 111 min, 35mm (?), färgfilm, 2.35:1. Regi: Arnaud des Pallières. Manus: Arnaud des Pallières, Christelle Berthevas. Producent: Michel Klein, Serge Lalou. Huvudsakliga skådespelare: Adèle Haenel, Adèle Exarchopoulos, Solène Rigot, Vega Cuzytek, Jalil Lespert, Gemma Arterton, Nicolas Duvauchelle, Sergi López, Karim Leklou, Robert Hunger-Bühler.  Foto: Yves Cape. Klippning: Arnaud des Pallières, Guillaume Lauras, Emilie Orsini. Scenografi: Guillauem Deviercy. Kostym: Nathalie Raoul. Produktionsbolag: Les Films Hatari, i samproduktion med Les Films d’Ici, Arte France Cinéma, Rhône-Alpes Cinéma samt div deltagande, associations- och supportbolag. Distribution: Njutafilms. Genrer och kategorier: Drama, melodram, arthouse; episk livsberättelse utförd som panoramamelodram i vagt psuedorealistisk stil; tre/femaktsstruktur i flashback-struktur (D-C-B-A-D-E); indie, arthouse, inhemsk auteur-produktion gjord genom säkra kanaler (CNC, Canal+, Indéfilms, Cinémage 10, Le Pacte osv). Premiärdatum: 9 september 2016 (TIFF). Svensk premiär: 27 januari 2017 (GIFF), 1 september 2017.

Omdöme: Melodram/livsberättelse gjord i välspelad, realistisk tradition, dock omkullkastad kronologiskt för att skapa en splittrad, närgången effekt – i sin tur berättad utan stora utropstecken, vilket gör filmen visuellt och cinematiskt elegant, och i förbifarten en slags metaanalys på filmberättandets konventioner kontra människans upplevelser i verkligheten, idén om representation, m.m. Inte helt uppseendeväckande manusmässigt, men originellt och intelligent filmskapande överlag.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *