Euphoria

Efter världspremiären av Euphoria på filmfestivalen i Toronto sa Lisa Langseth, som skrivit och regisserat filmen, att den inte hade någon åsikt om aktiv dödshjälp. Det är, menade hon, en film om två systrar.

Ett annat sätt att säga det är att Euphoria främst är en emotionell film, inte en intellektuell, och det stämmer – samtidigt har den helt klart något terapeutiskt över sig, och det terapeutiska är ju lite av båda; en brygga, låt säga, mellan tanke och känsla.

Filmen är strukturerad kring Något Som Ska Hända, och den börjar innan och den slutar efter. Rent emotionellt kan detta ”något” vara något så ”enkelt” som att gå på en audition eller hålla ett tal (att tala offentligt är ju en av de saker som människor statistiskt sett fasar mest för). Euphoria andas känslan av att ”nu sätter vi oss och går igenom det här, låter det hända”.

Det är därför den börjar som en skräckfilm, darrande av den nervositet som gör att man skulle kunna gå åt sidan och kasta upp sin frukost. Det är därför den fortsätter i ett bländande nu, som när man går upp på en scen och allt omkring en försvinner, eller som när man hunnit med tåget och det inte längre finns någon återvändo. Det är därför den slutar i en otrolig tillfredsställelse, en stor utandning, känslan av frihet, att något äntligen är över.

Det är inte en perfekt film, men den är beundransvärd. Den dryper av känsla och är positivt jämntjock av självsäkerhet. Langseth äger en genuin talang, för hon har förmågan att identifiera akuta smärtpunkter och fokusera på det intensiva. Hennes filmer handlar om människor som utsätter sig för saker, om saker som knäcks inuti människor och måste byggas upp igen.

Hon bevisade det med all önskvärd tydlighet i hennes förra film, Hotell, som var en rå berättelse om psykologiska trauman och social skam, som på överväldigande sätt blandade stämningar utan att förbli något annat än helt egenartad. Euphoria är mer romantisk och sensorisk – emellanåt bländande bildskön – men den har liknande kvalitéer. Det är smått mirakulöst hur den smeker oss medhårs med sina vackra bilder, för att hela tiden handla om saker som greppar tag om något inuti bröstkorgen och sliter ut det ur våra kroppar.

Huvudrollerna spelas av Alicia Vikander och Eva Green, båda placerade i roller som går emot deras typiska rollval – Ines (Vikander) är en konstnär med bas i New York, hon har förmågan att hålla känslorna i schack och vi kan förutsätta att hon har vassa armbågar. Hennes syster Emilie (Green) är en utmärglad, sliten student som ger intrycket av att ha stått i vägen för hundratals sådana armbågar. Den generella symboliken säger att Ines är ”stark” och att Emilie är ”svag”. Konflikten är på så sätt satt – deras mor är död. Emilie är den som gråtit floder. Ines har inte varit där.

Det låter inte speciellt originellt, och jag ska återkomma till filmens svagare punkter, men låt oss stanna i spänningen en stund. Faktum är att jag borde avböja dig från att läsa mer, om du är nyfiken på filmen, för jag såg den helt utan någon som helst vetskap om vad den skulle handla om. Det rättvisa vore att erbjuda dig chansen att matcha upplevelsen, men skriver man recensioner så gör man. Here goes.

I början av filmen är Ines och Emilie på väg till en plats – ser man filmen utan några förkunskaper (som jag gjorde) har man ingen aning om vart, men det visar sig vara ett sådant där kurerande hem ute i ingenstans, tämligen Indiska-flummigt och lett av en fromt leende Charlotte Rampling. Emilie välkomnas med ömma armar, men Ines vet inte vad som pågår eller vart hon är – det är nästan som att hon själv känner igen dessa platser från de skräckfilmer som traditionen kommer ifrån. Instinktivt känner vi att filmen kommer att sluta med att någon bränns levande medan en galen kult hyllar en hednisk gud.

Men det är något annat som pågår här, även om den subtila kommunikationen med skräckgenren (oavsett om den är avsiktlig eller ej) är psykologiskt effektiv. Emilie har en avsikt med sitt besök, och det finns en anledning till att Ines inte fått veta på förhand vart de är på väg.

Jag ska inte berätta mer om vad som händer i filmen, annat än tematiskt. Handlingen centrerar kring Emilie, men i huvudsak är det en berättelse om Ines. Liksom i Hotell tar Langseth tag om Vikander och drar henne igenom helvetets kval, även om tortyren hela tiden pågår på insidan och inte kommer ut förrän i den avgörande stund då alla ridåer faller och hon finner sig själv på knä i sin egen förträngda skuld. Det vi kan få för oss är en skräckfilm, och sedan tro är ett konstigt outvecklat drama, är egentligen inget annat än en serie slag. Slagpåsen är Ines. Till slut går hon ner.

Langseth omringar den traumatiska berättelsen med ett sensuellt hantverk som ger konstanta kallt-på-varmt-effekter – via fotografen Rob Hardy blandas enstaka handhållna passager med fantastiska bildkompositioner, och medan musiken (Lisa Holmqvist) är antingen intensiv eller drömsk så kommer den också vid noga utvalda tillfällen, mellan lika intensiva passager av akut tystnad.

Hantverket är sublimt från topp till tå, med ett avgörande undantag: Langseths manus, som av någon anledning stannar vid melodramatikens ytskikt. Det är inte svårt för Vikander och Green att leverera sina repliker på ett övertygande sätt, men de kan inte bygga Ines och Emilie från ingenting. Oavsett om de pratar om gamla barndomsminnen eller anklagar varandra för svek och skam så talar de i rätt opersonliga klichéer – den övergripande romantiken i Euphoria är effektiv för känslorna, men med tanke på den akuta situationen som systrarna befinner sig i så måste man säga att något centralt uteblir när vi bara kan förstå dem hypotetiskt, som lätt pappliknande figurer i en film.

Det är en smått förbryllande brist i en annars fantastisk film – jag erkänner att jag desperat sökte svar i eftertexterna, där jag noterade att manuset skrevs via fyra-fem konsulenter och bearbetare. Har denna process slipat ner de kanter som var så råa och avgörande i en film som Hotell? Jag har inte sett den filmen sedan det begav sig, men känner inte igen den konstlösa övertydlighet, och den tomt sentimentala ytligheten, som präglar många av dialogerna.

Jag hoppas dock att inte alltför många stirrar sig blinda på filmens ämne och kräver socialrealism eller filosofiska djupdykningar när det uppenbarligen inte varit filmens avsikt att vara något annat än romantisk (festivalkritiken har varit mestadels negativ, vilket återigen visar att festivalrecensioner är lika pålitliga som väderleksrapporter). Dessutom vill jag inte sluta på en negativ not, för jag skulle rekommendera vem som helst att se filmen.

Så, som ofta, får Alicia Vikander sista ordet. Filmen är full av bra skådespelare men Langseth har en relation med Vikander som är särskilt viktig. Efter Oscars och blockbusters (sommarens kommande Tomb Raider) kommer det vara avgörande för Vikander att hon fortsätter arbeta med Langseth, för ingen tycks kunna få henne att gå över eld med samma orädda våghalsighet. Vikanders styrka som skådespelare, bortsett från ren talang, ligger i kontrasten mellan hennes anspråkslösa utstrålning och hennes oavbrutna stöttålighet – hennes nyckelroller finns här, i Hotell och för sällan sedda filmer som Testament of Youth och Fyren mellan haven. Jag vill inte låta sadistisk, men hon skiner starkast när hon omringas av kaos och envist stretar emot.

Denna storm pågår också i Euphoria, mellan lagren och under ytan av det smärtsamt romantiska.

FREDRIK FYHR


EUPHORIA

2017 Sverige, Tyskland. 104 min. färgfilm codex (Arri) (Red Weapon 6K) 2.35:1. Regi: Lisa Langseth. Manus: Lisa Langseth. Producent: Patrik Andersson, Frida Bargo, Charles Collier, Alicia Vikander. Huvudsakliga skådespelare: Alicia Vikander, Eva Green, Charlotte Rampling, Charles Dance, Mark Stanley, Adrian Lester, Tiger Kirchharz, August Zirner, Katja Brenner. Foto: Rob Hardy. Klippning: Dino Jonsäter. Musik: Lisa Holmqvist. Scenografi: Christian M. Goldbeck. Kostym: Denise Östholm. Produktionsbolag: B-Reel Films, Dorian Media, SF, Vikarious Productions, Dancing Camel Films med bidrag från SFI, SVT, Filmregion Stockholm Mälardalen m.fl. Distribution: SF Studios. Kategori: Mellanbrett drama, situationsbaserad/platsavgränsad konflikt, treaktstruktur med extra fokus på andra akten. Genre: Drama med avgränsad/situationsbaserad konflikt, inslag av arthouseromantik och melodram samt antydan till skräck/thriller, konflikt/narrativ på karaktärsstudienivå, mestadels förförisk i stil och ton (med avsiktliga tempobrott då och då) med något undertryckt personregi. Premiär: 8 september 2017 (Toronto). Svensk premiär: 2 februari 2018.

Omdöme: Visuellt förföriskt drama med allvarlig botten; mycket tät och självsäker i ton och stil, med en romantisk rytm och sensuella effekter samt snyggt undertonade skådespelare – väl melodramatisk och klichéartad i dialogerna, vilket förtar den akuta angelägenheten i berättelsen, men imponerande rent formellt och stilistiskt.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *