Hotell 35starrating

hotell

35starrating

Regi: Lisa Langseth

Ulrika föder för tidigt, får höra att hennes son kommer få en hjärnskada och drabbas av förlossningsdepression och träffar andra socialt skamsna människor i en terapigrupp. Ihop med sina nyfunna vänner checkar hon in och ut ur diverse hotell för att tillsammans med dem försöka bearbeta traumat och hitta något slags ljus i tunneln.

 

”Det här var inte vad jag förväntade mig”. Jag hörde det sägas av två olika personer på väg ut från Hotell, årets bästa svenska film. En av de största komplimangerna man kan ge den är just det: Man kan inte förbereda sig på den. Den går inte att placera in i någon självklar genre. Den innehåller äkta värme och humor, men den är också tragisk. Den handlar om saker som är förskräckliga – men de är mänskliga. Karaktärerna i den här filmen har inte fiender, de är inte utsatta för ondska eller grymhet. Deras problem är verkliga.

Och så är fallet vad gäller trauman, människors verkliga problem; de är inga definitiva tragedier, som tagna ur något Shakespeare-drama. De är vanligtvis inte konkret kolsvarta. Att gå igenom en kris är att möta sina rädslor och det måste man förr eller senare göra med humor, till exempel. Eller med en sorts glädje, en slags tacksamhet; perspektiven går att vrida och vända på. Älta, älta, älta.

Men nu babblar jag på som vanligt. Hotell handlar om en förlossningsdepression. Om social skam. Om ideosynkrati, om det där som inte passar in i stora fina samhällsbilden. Om de förväntningar som möter oss och problemen som uppstår när vi inte kan ta hand om dem.

Något mullrar inuti den här filmen, likt ett vulkanutbrott. Jag kände samma muller i Äta sova dö – det de två filmerna har gemensamt är att de handlar om det här landets verklighet. Hur vi mår idag. Jag hoppas verkligen denna trend att våga göra nya, modiga svenska filmer om allvarliga ämnen fortsätter. Trevande verkar den ha börjat, via Ruben Östlunds spartanska experiment och ”halvbra” filmer som Apflickorna eller rent misslyckade som Darling. Nu tycks den ha blommat ut.

Hotell är skriven och regisserad av Lisa Langseth. Hon är lyhörd. Hon vet hur vi pratar med varandra här, såväl sinsemellan som socialt. Hon har skrivit ett nästan perfekt dialogdrivet manus, och som regissör närmat sig scenerna lika avslappnat som disciplinerat. Hon har talang. Alla inblandade har talang. Och framför allt fungerar det. Detta som plågat svensk filmkultur så länge – att det bara inte funkar – är utrotat här. Det gör mig så lycklig att se. Vem vet. Kanske vi är på väg, till slut, att föda ett eget filmspråk i det här landet. Det har vi inte haft sedan 1920-talet.

Intrigen i Hotell är en omtumlande psykologisk resa. Den börjar svinhårt, realistiskt, deprimerande genom att slå ner åskådaren till samma nivå som Erika (Alicia Vikander). Genom att skildra hur hon föder barn för tidigt, från de onaturliga värkarna till ett kaotiskt virrvarr där hon tvingas skippa det tänkta kejsarsnittet, ger oss en empatisk ingång. Det är mycket drabbande.

När hon väl sitter där i terapigruppen är vi lika obekväma som hon är. Men, liksom hon, kan vi erkänna att det är något fel på de andra. Pernilla (Anna Bjelkerud) är medelålders och har aldrig haft någon familj, känner sig meningslös, gammal och ful. Ann-Sofie (Mira Eklund) behöver inte säga speciellt mycket för att vi ska förstå hennes läggning; hon är en sådan där som pratar med väldigt små bokstäver. Peter (Henrik Norlén) blev mobbad som liten och Rikard (David Dencik) fick stryk av sin mamma och är nu likt en tolvåring besatt av Maya-indianer.

Vad händer när de beslutar sig för att på egen hand checka in på diverse hotell tillsammans? Det som händer är att ge ger varandra en psykologisk fristad; här, där de är anonyma och ensamma från resten av världen, får de säga och göra vad de vill. I Erikas fall blir det början på en process att släppa taget och våga gråta ut.

Det är, tror jag, kärnan i Hotell. Att livets hårda skola inte är någon myt och ett ”perfekt” liv – det antyds att Erika är en inledningsvis ganska aningslös medelklassperson med en trygg social sfär och jobb som modedesigner, perfekt förhållande, etc – gör snarare saken värre för förr eller senare måste något brista och illusionen rasar. Någonstans måste det ske.

I Erikas fall är det i barnet hon fött, som hon vet kommer få svåra hjärnskador. Är det skuld hon känner? Sorg, skräck? Vi vet inte specifikt. Först och främst är det bara förnekelse och panik. Hon kan inte prata om det. Hon tänker inte prata om det. Hellre ljuger hon om hur bra hennes liv är; kanske mest för att slippa samtalsämnet. Under den här hotellvistelsen får hon chansen att bearbeta det hela och en av filmens styrkor är sättet Langseth låter oss som åskådare dra våra egna slutsatser. En fin detalj är hur hon bondar med Rikard (den briljante Denick, som verkligen stjäl många scener) som bearbetar traumat efter sin onda mamma och nu måste få en typ av ”ny” uppfostran, för att fylla hålet av den han aldrig fick. Ypperligt tillfälle för Erika, som måste våga närma sig tanken på att bli mamma till just en son. Ett fint ögonblick i en simbassäng, där hon ”lär honom simma”, uppstår från tomma intet (det är karaktärerna själva som låter det ske) och det hela borde kanske kännas udda, det är ju trots allt rätt märkligt att se en vuxen man ynkla sig i en yngre kvinnas armar och kalla henne mamma, men vi förstår precis.

Den mängd empati och förståelse för människan som vilar i Hotell tycks närmast bottenlös. Det är så mycket den träffar som är mitt i prick; inte minst det tabubelagda. Nästan varenda karaktär i den här filmen ser jag för första gången. Detsamma gäller deras problem. När var senaste gången du såg en film som handlar om en förlossningsdeprimerad kvinna, skildrad med depressionens hela effekt i kropp och ansikte; problemen att gå efter förlossningen, den oerhörda vreden och den totala apatin? Eller ännu bättre: När såg du senast en fil om henne och hennes socialt felanpassade kompisar från gruppterapin?

Det som händer i Hotell är allvarliga saker. Ett flerårigt äktenskap, med barn och hus, förintas genom ett enkelt telefonsamtal. Ett bröllop med svartsjuk brudgum spårar ut fullständigt. Ett möte mellan Rikard och en tioårig pojke som vill visa sina leksaksindianer på sitt rum går ungefär som du misstänker att det kan gå. I början av filmen lackar Erikas kille Joel (Philip Martin) ut, slänger tallrikarna i väggen och sticker till Köpenhamn för att få vara i fred.

Men alla karaktärer är rättvist skildrade. Vi förstår precis allihop. Det finns ingen skurk, ingen karaktär som symboliserar någon slags dum, ond inskränkthet och ingen sympatisk figur som ligger och dör med en offerkofta. Det finns ingenting som klingar fel i Hotell, ingenting som känns överdrivet eller forcerat; inte ens när det är det. Det finns saker i den här filmen som händer för att manuset ska fungera, men det märkte jag inte förrän efteråt.

Erika bär inte offerkoftan. Hon bär sitt eget kött och blod och de tankar och känslor hon har därunder. Det är en mycket gripande resa vi gör med henne och jag hade tårar i ögonen i slutet, och de sista sekunderna av filmen som är bland de starkaste jag någonsin sett i en svensk film. Det är inte ens något särskilt dramatisk scen. Den innefattar en karaktär som har en mycket liten roll. Vi har sett henne i början och nu får vi se henne igen. Det är, mild spoiler alert, en sköterska. Medan Erika går fram till henne vänder sköterskan sig om och ser henne närma sig. Nickar hon? Jag minns inte riktigt. Men den där sköterskan, hon förstår vad som har hänt. Hon vet hur det ligger till nu. Hon kanske till och med sett det förut. Det är nu allt ska börja. Och så slutar filmen; det är lika knivskarpt som vackert.

 

FREDRIK FYHR

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *