Min så kallade pappa 35starrating

min så kallade pappa

35starrating

Regi: Ulf Malmros

Höggravida lågstadieläraren Malin (Vera Vitali) gör slut med sin självupptagna pojkvän och söker upp Martin, hennes pappa, som hon aldrig träffat (Michael Nyqvist) – en odräglig skådespelare som får en stroke när han firar 30 år på scen. Efter hjärnblödningen har han minnesförlust och Malin får chans att lära känna Martin på nya villkor.

 

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Jag blev så överraskad av den här filmen. Min så kallade pappa är rätt så himla fantastisk. Det finns konventioner i den jag vanligen vänder mig emot men… ja, men vafan. Den har själ och hjärta och den vill något och på det stora hela liknar den inte speciellt mycket annat. Det är Ulf Malmros bästa film, räknat i hästlängder.

Till viss del är det den missvisande trailerns fel. Den får en gärna att tro att Min så kallade pappa ska vara någon slags mysig feel-good. Men flera saker är omklippta i den så att vi faktiskt tolkar händelserna fel. I verkligheten är det en mycket mer uppluckrad och oförutsägbar film som handlar om flera saker samtidigt.

Okej, visst, lågstadieläraren Malin (Vera Vitali) lär känna sin pappa Martin (Michael Nyqvist). Malin är höggravid och Martin har minnesförlust. Dessa är några av konventionerna jag talade om: Minnesförlust är ett klassiskt gammalt Hollywood-knep och graviditet används gärna som legobitar i manusbyggen. Säg den kvinna som varit gravid på film utan att föda barnet.

Men det är inte så himla självklart som man får för sig i trailern. Malin är en ganska hämmad person, och hon verkar inte vara mycket för att prata om sina känslor. Hon är tillsammans med Frank (Sverrir Gudnason) som är så självcentrerad och elak att man vill kasta saker på duken. Det verkar vara en vag verklighet för honom att han ska bli pappa, och han pratar hela tiden om graviditeten som något hon ska gå igenom, inte han. Och så fort han möter kritik använder han en kombo av offerkofta och anklagelse; den typen av patetiskt manligt beteende som Malmros är känd för att fånga har han kanske aldrig fångat så bra som här och Gudnason (som jag ärligt talat aldrig gillat) passar perfekt i den här rollen och gör den utan problem.

Frank och Malin gör slut, hursomhelst, för Malin är ju inte född igår. Det är synd på Franks snälla pappa (Johannes Brost) som ser henne som en dotter, men det får vara så. Istället ger hon sig av för att hitta sin pappa. Som hon aldrig träffat. Och som visar sig vara – guess what? – en till självcentrerad idiot-karl som gör sig större än han är, skrövlar högt och attackerar folk verbalt när han får i sig alkohol. Vissa äpplen faller pinsamt nära sina träd.

Men Martin får en stroke och drabbas av en minnesförlust. Det är inte någon blackout. Hans personlighet förblir densamma. Han vet bara inte vad han gör, eller hur man steker ägg, eller att han aldrig träffat Malin. Så Malin tar chansen att lära känna honom på sina egna villkor, och en märklig relation utvecklar sig som blir spännande just för att man inte vet vart den är på väg, eller vart man har de två karaktärerna.

Michael Nyqvist är fantastisk i den här rollen. Nyqvist har alltid varit fantastisk, men ganska tidigt i sin karriär försvann han in i sin egen prestige och roller i mjäkiga filmer där hans talang inte kom till rätta. Botten nåddes med de konstiga skurkroller i mediokra Hollywood-filmer han gjort på sistone.

Så det är en slags revansch för honom att spela en skådespelare som gör farser på Chinateatern och som säger sig ha nobbat Dramaten (där Nyqvist själv ska ha haft ågren av att vara) och som super sig full varje kväll på sunkiga Söderhak som Kvarnen. Min så kallade pappa är rentav en film som är värd att se fler gånger än en, misstänker jag, för Nyqvist är lika fascinerande innan sin stroke som efter. När Malin träffar Martin första gången: Vet han vem hon är? Låtsas han inte känna igen henne? Och hur allvarlig är hans stroke? Det finns något mystiskt med att Martin är just skådespelare. Läkarna vet inte vad de ska göra av hans minnesförlust – sådana där saker att ovanliga. Det går att tolka filmen som att Martin i mångt och mycket fejkar mycket av sin sjukdom, åtminstone på ett undermedvetet plan. Så bra är Nyqvist i filmen att man börjar leta efter saker som kanske inte är där.

Min så kallade pappa är full av bra skådespelare ner till minsta biroll. Källa Bie spelar en barnmorska som barnmorskor är. Lisa Henni spelar en av flera svala, salongsberusade stockholmstjejer jag träffat i mitt liv. Den för mig obekanta talangen Martin Aliaga spelar en läkare fullständigt övertygande. Replikerna klickar. Det där stela och tillgjorda som ofta plågar svensk film existerar inte här. Det är de små sakerna. ”Jag vill inte störa dig i lunchen” säger Malin när hon träffar läkaren – sådär som folk säger.

Jag poängterar dessa roller extra mycket för jag talar nu om skådespelare som bara har ett par scener. Det finns mer kända namn i filmen – Lotta Tejle som en iskallt blasé terapeut och Henrik Dorsin som Martins ruttet elaka kollega på teatern – och de är lika bra de med.

I huvudrollen är Vera Vitali mer dämpad, men så är också Malin en karaktär som inte har någonstans att bo efter att hon gjort slut med Frank. Hon får finna sig i att sova inne på ”kuddis” på skolan hon jobbar på.

Alla är så vansinnigt ensamma i den här filmen. De rör sig i ett landskap där alla oförklarligt går runt och är taskiga mot varandra. Jag vet inte om det är en medveten eller omedveten temperaturmätning på dagens Sverige, men det är en iskall sådan. Och, förstås, komisk ibland. Det påminde mig om alla hundratals småroller i Seinfeld som Jerry Seinfeld och Larry David sa att de hade med bara för att serien skulle ha folk som bara jävlades för sakens skull. Det finns ingen som sträcker ut en hand till någon annan i den här filmen – Stockholmsvärlden som skildras i Min så kallade pappa är ett emotionellt Darwin-land där alla bara gillar läget och försöker klara sig själva.

Man får kalla filmen en ”dramedi”. Ett begrepp jag aldrig riktigt tyckt fungerar, men här hittar jag inget bättre. När Martin och Malin lär känna varandra för första gången är det ett fascinerande möte – de har inte träffat varandra förr, men bara en av dem vet det – och fastän det finns mycket humor så sker det under en sorgsen botten som då och då manifesteras i tillbakablickar till 1986, då Malin var fem år gammal och väntade på att bli upplockad av sin pappa som aldrig kom. Och nu tänker hon väl på Frank, som sitter och dricker vin med ”Hanna från jobbet” när Malin kommer för att hälsa på i åttonde månaden.

Jag kanske låter lite svävande i den här recensionen. Sanningen är att filmen är utsvävande också. Malmros har inte satsat på en stringent form, han är inte helt fixerad vid sin intrig – ibland svävar han ut helt och vi får ett sångnummer som man måste se för att förstå (men inte bli klok på). Den här lösa stilen fungerade sämre i Malmros förra film Mammas pojkar – för då krockade den med berättelsens logik – men här ser jag inget problem. Det blir bara mer film för pengarna, och det finns en befrielse i att ena stunden skratta åt att se Dorsin och Nyqvist sjunga en sång om att ”visa stjärten” för att senare pinas av medlidande i den mest realistiska förlossningsscen jag sett sedan, tja, Hotell, förra årets bästa svenska film – som förresten har en del likheter med den här. Också det var en originell film som vägrade bestämma sig för om det var en komedi eller ett drama – också det var en fascinerande, och ändå trovärdig, studie av människor i ett vilset modernt Sverige, fullt av fenomenalt skådespeleri.

Min så kallade pappa är kanske mer konventionell, och den har saker jag kanske hade stört mig på i en sämre film: Jag vet till exempel inte hur realistiskt allt som händer i den är, och vissa delar av intrigen hoppas över lite bryskt och dessutom överanvänds en First Aid Kit-låt vid namn Frozen Lake – den spelas absurt många gånger i filmen.

Men det finns mycket mer att älska med den än att hata. Jag kan inte förneka att jag fann den smått ljuvlig, och att det finns ännu mer saker den fångar som jag inte har tid att skriva ner. Det är en rolig men också fascinerande film, där vi betraktar människor och undrar om någon av dem någonsin ska hamna någonstans i närheten av en hemkänsla. Idag, när många säkert känner vilsenhet och hårda vibbar av ”sköt dig själv och skita i andra” från var och varannan människa, så kommer den här filmen märkligt lägligt. Jag hoppas att den kommer nå ut i synnerhet till sorgsna hjärtan där ute. Jag tror den kanske kan bringa lite tröst, styrka och inspiration.

 

FREDRIK FYHR

 

*

minsåkalladepappavideosöndag

MIN SÅ KALLADE PAPPA

Originaltitel, land: Min så kallade pappa, Sverige.
Urpremiär: 19 september 2014.
Svensk premiär: 19 september 2014.
Speltid: 127 min. (2.07).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ?/DCP/1.85:1 (?).
Huvudsakliga skådespelare: Vera Vitali, Michael Nyqvist, Sverrir Gudnason, Johannes Brost, Henrik Dorsin, Martin Aliaga, Lotta Tejle, Källa Bie, Tova Magnusson, Josefin Neldén, Kjell Wilhelmsen, Lea Heed, Jonathan Szücs Blomqvist, Gunilla Bergerham, Beatrice Evang, Moa Silén, Hanna Björn.
Regi: Ulf Malmros.
Manus: Ulf Malmros.
Producent: Jan Blomgren.
Foto: Trolle Davidson, Victor Davidson.
Klippning: Ulf Malmros.
Musik: Jimmy Lagnefors.
Kostym: Jaana Fomin.
Produktionsbolag: BOB Film samprod. Film i Väst, Disney, TV4, Molkom Film AB stöd GEL Investment, Nordsvensk filmunderhållning samarb. Beachrose LTD, Chimney, Nyqvist Film AB med stöd från Svenska Filminstitutet.
Svensk distributör: Disney.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *