The Post

Det förblir en glädje att gå och se den nya Steven Spielberg-filmen – det är som tröstmat, inte på grund av nostalgi, utan för att få regissörer har en sådan läkande sinnlig effekt (åtminstone på mig). Spielbergs humanistiska ådra är fokuserad, uppriktig och medveten om sina brister, naken i sin naivitet, aldrig pretentiös – och ihop med denna mjukhet är hans hantverk ibland kliniskt mästerligt. Inte bara kan han sänka garden och ändå måla bilder med absolut talang och integritet – han får det att se enkelt ut. Det är lätt att ta för givet.

The Post är gjord i Alla presidentens män- och Spotlight-traditionen och handlar om hur redaktionen på New York Post på 70-talet hittade läckta regeringsdokument som i detalj gick igenom förluster och bekräftade hopplösheten i Vietnamkriget – redaktören (Tom Hanks) sliter för att få dokumenten samlade och publicerade, medan chefen (Meryl Streep) har sitt anseende och tidningens varumärke att tänka på, då publiceringen innebär eventuella lagbrott, hårt motstånd från Nixons maktvälde och ett allmänt dipp i socialt kapital.

Även om The Post är en av Spielbergs mindre betydelsefulla filmer har den ett par sanna överraskningar. Med tanke på den tyngd och soliditet hans filmer brukar ha så är denna förvånansvärt liten och spattig – stilistiskt får man gå ända tillbaka till TV-filmsdebuten Duellen (1971) för att hitta jämförelser. Scener grundar sig som vanligt i de långa tagningar som är typiska för Spielberg och fotografen Janusz Kaminski – de målar alltid en storslagen “inhomhus-canvas” tillsammans – men i klippningen har filmen hackats upp till rytmiskt pulserande bitar, med bryska scenväxlingar och ett tempo som också påminner om TV-filmers.

Det är rätt… coolt, får man väl säga, när det kommer från en sjuttioettåring som är van vid att även göra dramafilmer på mammutstorlek (München, Lincoln) men tyvärr kan samma TV-filmsmässighet också hittas i manuset, som har så många karaktärer, motivationer, historiska punkter och storyteman att alla dialoger måste vara väldigt kortfattade, koncisa och övertydliga.

Man skulle kunna läsa detta som del av filmens charm, antar jag – The Post har också vunnit beröm i vissa läger för att Spielberg gjorde filmen så fort, men det tycker jag låter som PR via djungeltrumman. Skådespeleriet är lite ogenomarbetat – Meryl Streep är alltid bra, men det känns som att Tom Hanks kämpar mer än vanligt för att hitta magi där han står. Som bäst är skådespelarna, och allt annat i filmen, när de lyckas ge berättelsen den tyngd som manuset saknar, ungefär som om allt hade fått andrum i en längre och mer gedigen film. Varför göra en film så fort till att börja med?

Det finns nog med fina stunder i filmen för att göra den milt rekommenderbar, men det är också bara en film med ögonblick. Många ögonblick, och de cirkulerar inte nödvändigtvis runt en nyckelidé. Pressfrihet är förstås det som filmen jublar mest över, men filmen hinner inte med några argument. Karaktärerna har också personliga saker de kämpar med (särskilt Streeps) och deras inre resa kommer i vägen för det politiska dramat, där de borde hitta sin väg in i det på något sätt. Varje idé i The Post verkar existera i sitt eget personliga utrymme, något som står extra klart i filmens udda sista ögonblick, som känns nästan Marvel-inspirerat, och å ena sidan kan man berömma filmen för hur många bin den har runt sitt bo. Frågan är om det finns någon honung.

FREDRIK FYHR

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *