Lincoln 35starrating

lincoln

35starrating

Regi: Steven Spielberg

Året är 1865 och Amerikanska Inbördeskriget fortsätter att rasa fram. Den amerikanske presidenten Abraham Lincoln (Daniel Day-Lewis) brinner för att förbjuda slaveriet för all framtid men vill samtidigt få ett slut på kriget så fort som möjligt. För att lyckas med dessa två saker samtidigt – vilket ingen tror att han kan göra – måste han med pokeransikte genomföra en svår och avancerad politisk strategisk plan där mycket måste offras för slutändamålet: Ett trettonde tillägg till den amerikanska konstitutitionen.

Ungefär en timme in i Steven Spielbergs Lincoln hade en medelålders kvinna som satt brevid mig somnat. Allt mer högljudda snarkningar gjorde så att jag blev lite rädd att biopublikens tystnad skulle utvecklas till en pinsam sådan, för Abraham Lincoln – i Daniel Day-Lewis knarriga skepnad – var mitt inne i en sedeslärande anekdot om Euklides tvåtusen år gamla regler om geometri. Jag tror hon dock vaknade till en stund senare, när Sally Field skrek något med tårar i ögonen i ett melodramatiskt gräl vid en öppen brasa i Vita husets ovala rum.

Nu låter det som att jag drar skämt om en dålig film, men i det här fallet kunde jag inte låta bli. Det är sant att Lincoln inte är en underhållande film, i den vanligare benämningen. Det är en klassisk typ av gubbar som pratar med varandra och går i korridorer-film. Den är också väldigt långsam, gjord på ett mycket gammeldags sätt (med fokus på scenernas mastertagningar, helt utan spexig klippning) och musiken – som alltid signerad Spielbergs kapellmästare John Williams – är reducerad till ett par vaga stråkar här och var och ett och annat pianoplink. Större delen av filmen, vad jag kunde märka av, pågick i tystnad.

Jag misstänker att många skulle se det här som en brist. Icke, menar jag. Spielberg signalerar helt enkelt bara att han vill att man som åskådare ska engagera sig för filmen på egen hand. Lyssna på vad som sägs. Följa med i berättelsen. Filmen väljer inte sin ingångspunkt. Den förklarar inte hur den ska förstås och man får inte några visuella eller emotionella signaler som förklarar vad man ska känna och varför. Filmen är rak och jämn – vissa skulle kanske kalla den jämtjock – och oerhörd möda har lagts ner på att intrigen inte ska berättas på ett sentimentalt eller partiskt sätt. Det här är ett stilbrott från Spielbergs sida som han anammade med Schindler’s List (1993) – kanske i ängslan för att själv ramla in i sin trademark-sentimentalitet – och som han sedan dess använt i mer allvarliga filmer; kanske som bäst i den fascinerande filmen München (2005); hans bästa film sedan Schindler’s List och även den av hans filmer som Lincoln påminner mest om (till viss del för att manusförfattaren bakom Munchen, Tony Kushner, skrivit detta manus).

Så kontentan är att det helt enkelt är ovidkommande att Lincoln är långsam, för det är precis vad den ska vara. Det är en filmad historiebok, och den är mycket trogen sin förlaga. Det intressanta med filmen är hur den skildrar sin historia, vart den har sitt hjärta och vad den föreslår och inte föreslår. Många tror kanske på förhand – och vissa kanske till och med tror det i efterhand – att det rör sig om en typiskt amerikanskt stereotyp ”patriotisk” film, eller en romantisering av den idol-artade Lincoln, men det är inte sant. Däremot är den kanske i synnerhet riktad åt en amerikansk publik, eftersom den förutsätter att man har koll på amerikanska inbördeskriget och med lite fler detaljer vad som skilde syd- och nordstaterna åt. Men det är inte heller någon nödvändighet.

Det kapitel ur historieboken som Lincoln är en filmatisering av är en månad – januari 1865 – då Abraham Lincoln stod inför en ny termin som president och i samma veva sökte ett sätt att ta slut på Inbördeskriget och skapa ett tillägg till den amerikanska konstitutionslagen som förbjöd slaveri för all framtid. En av de mindre invändningarna jag hade med filmen var därför den publikvänliga titeln – Lincoln – som föreslår en storslagen biopic. Det är i själva verket en saklig skildring av händelserna denna månad i amerikansk historia; en bättre titel hade varit The Amendment. Men jag håller med om att det inte har samma klang (ironi, anm.)

Filmen balanserar skickligt en triangel av substans. För det första är det här en film om politik – hur politik fungerar och vad en ”politisk strategi” egentligen innebär. För det andra är det en film som vill skildra Lincoln i ett någorlunda nyktert ljus – en idealistisk farbror som var besatt av att berätta anekdoter och argumentera med kryptiska citat och samtidigt en människa som hade en hög stresströskel, vilken gjorde att han kunde ta beslut som kunde tyckas såväl våghalsiga som dumma och/eller grymma. För det tredje – detta i fallande ordning – är det ett mer pliktskyldigt drama, främst uppburet av bra skådespelare, där Lincoln som människa skildras i kontrast till hans hårt kämpande fru (Sally Field) och otillfredsställde son (Joseph Gordon-Levitt) som vill delta i kriget, fastän den äldsta brodern redan dött i det.

Det är inget fel på dramat i filmen, men med tanke på hur mycket mer filmen är en politisk och historisk skildring märker man att Spielberg varit noga med att inte ge relationsdramat för mycket utrymme. Istället har han ransonerat ut de dramatiska scenerna så att de blivit ett par centrala dialogscener – ett par mellan Day-Lewis och Fields och ett par mellan Day-Lewis och Gordon-Levitt – som är så pass bra att man inte behöver fler av dom sen; de ger intrigen den exakta mängden kött på benen den behöver för att kunna fungera. Det här är en metodiskt utarbetad film där Spielberg lånar från gamla skolans mästare – regissörer som John Ford och David Lean (det gjorde han även i föregående War Horse, som dock var en mindre lyckad film, om än inte helt ointressant). Ytterst få saker i filmen känns inte placerade exakt där de ska vara.

Det spel som Lincoln spelar för att få sin vilja igenom är vad som tydligt är kärnan i den här filmen, och troligen vad som väckts Spielbergs intresse (han är trots allt beläst, och det här är en ganska intellektuellt laddad film). Filmen har ett par dialogscener som – om man tänker efter – mer eller mindre är riktade till publiken, för att förklara vad de i praktiken handlar om. Vid ett av dessa pratar Lincoln med sin trätobroder, den mer radikale Thaddeus Stevens (Tommy Lee Jones), och förklarar att om han, Stevens, hade varit president hade han proklamerat för att få slaveriet avskaffat redan vid krigets utbrott – och då hade allt blivit kaos och de skulle säkerligen ha förlorat kriget. Istället behövs tålamod och list. Ens heder får sättas åt sidan och ideologin får böjas. Äggen ska knäckas för att omeletten ska bli till. Stevens själv kommer få spela ett dubbelspel i kongressen, och skenbart svika sina kärnåsikter för den stora planens skull. Lincoln vill avskaffa slaveriet, men det räcker inte bara med att tycka det starkt nog – och argumentera för det. För att detta – Denna Primärt Goda Sak – ska gå igenom måste demokratins brister utnyttjas och människor måste manipuleras till att gå med på Lincolns idéer. Spielberg hymlar inte med att här låta Lincoln bli jämförbar med till exempel Lenin – och hans fiender kallar honom för en diktatorisk tyrann – men han hymlar inte heller med att hans samvete är rent. Och, förresten, ska svarta få rösträtt också? Ska – lord forbid! – kvinnor få rösträtt också? Så lyder fiendernas motargument. Naturligtvis, kan man ana att Lincoln tänker, men det får bli i framtiden. Här och nu måste man välja sina strider och ta en sak i taget. Det är fascinerande hur Lincoln i Spielbergs film blir en lika sympatisk som något kall och distanserad person.

Till och med för att vara Daniel Day-Lewis är hans prestation i huvudrollen här otrolig. Det är lite synd att hans talang liksom passerar som självklar i den här filmen, för jag vill påstå att han som Lincoln är mer dynamisk, mer insvept i sin roll, mer närvarande än han var i de mer iögonfallande porträtten av slafspellar i Scorseses Gangs of New York och Paul Thomas Andersons There Will Be Blood. Han var naturligtvis strålande i dom filmerna också, men de hade inslag av självmedvetenhet och parodi. Här blir faktiskt Day-Lewis en riktig farbror, som man faktiskt tror finns på riktigt och som man märker att man vill lyssna på så fort han säger något (och jag tror han gör det praktiskt taget i varje scen av filmen).

De andra skådespelarna i filmen – Field, Jones, Gordon-Levitt samt David Strathairn, James Spader, Hal Holbrook, Jackie Earle Haley, John Hawkes, Bruce McGill, Tim Blake Nelson, et cetera – är också sedvanligt utomordentliga och detsamma gäller för Spielbergs vanliga medarbetare; det är alltid samma självklara fröjd för sinnet att se en film fotad av Janusz Kaminski och klippt av Michael Kahn.

Den politiska kritik som Lincoln har fått är – som vanligt vad gäller Spielbergs filmer – både förutsägbar och dum och den hade aldrig formulerats om någon annan än Spielberg gjort exakt samma film (i synnerhet inte med en sådan creddig typ som Kushner som manusförfattare). Eftersom filmen handlar om Lincolns politiska val såsom de var, hans politiska gärningar såsom de gick till, och sättet på vilket den trettonde konstitutitionslagen gick igenom så har man kommit fram till att filmen inte handlar om slaveri.

Nej, det gör den inte. Den handlar, som titeln föreslår, om Lincoln. Och, som jag påpekat, borde den snarare ha hetat The Amendment eller något, för det är det är mer en historisk skildring av den genomförda politiken än om Lincoln själv. Det verkar vara på tapeten att jämföra filmen med Tarantinos Django Unchained – en tämligen meningslös jämförelse – och det verkar ännu mer smakfullt att komma fram till att Django, på något sätt, har mer substans (trots att den också handlar om hur en vit man räddar svarta män).

Nonsens, säger jag. Förutom att vara två komplett olika filmer så utnyttjar Django Unchained de känslor av hat publiken har för rasism – och det är den enda nivån av substans den i övrigt serietidningsartade filmen har – medan Lincoln är en skildring av ett par specifika och rätt viktiga historiska händelser som faktiskt hände i verkligheten och som (på ett ungefär) gick till så här. Sedan har Tarantinos film förstås mer röj-röj, men det kan han ju inte rå för. Lincoln är, by contrast, en film för den som inte lämnar hjärnan hemma.

 

PS.

Jag håller med om att de sista fem-tio minuterna av filmen är överflödiga, och bryter filmens tempo något, även om jag förstår poängen med dom. Jag hittade ingenstans i recensionen att nämna det, så jag nämner det här.

 

Jag har tidigare gått igenom alla Spielbergs filmer i den här texten.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *