The Cloverfield Paradox

Jag tycker att The Cloverfield Paradox är en film som ska sörjas, snarare än avfärdas. Det är en aborterad film om jag någonsin sett en, den cinematiska motsvarigheten till barnet som blir först ut i “Hela havet stormar” eller killen i katastroffilmerna som försöker tränga sig före kvinnor och barn och istället knuffas ut över kanten till någon svindlande avgrund.

Produktionen av filmen blev snabbt mer berömd än filmen i sig (strax innan de båda helt glömdes bort). Den hette från början God Particle och har legat på producenten J.J. Abrams bord ända sedan 2012. Exakt hur och när man bestämde sig för att göra om projektet till en Cloverfield-uppföljare är oklart, men det är mycket tydligt att det inte gått så bra. Kommunikationsmissar i flera led verkar ha skett – manusförfattaren Oren Uziel fick inte veta att han gjort en Cloverfield-film förrän under inspelningen, varpå han fick skriva om flera scener (jag gissar i desperation). Därefter började man spela in en helt ny sidointrig åt filmen, för när gröten väl blivit soppa är det bara att sleva runt och sätta på värmen och hoppas på det bästa. Eländet såldes till Netflix (som ger ut vad som helst) och lanserades utan förvarning på Superbowl – som är en slags hötorgsmarknad för studio-franchise-trailers – i hopp om att folk skulle tro att det var en smart, genomtänkt gimmick och inte en desperat skräpkrängning.

Det är alltså inte värt att gå in på intrigen – vi har ett par käbblande vetenskapsmän i rymden, det vill säga Alienritualen, men de har huvudrollen i två filmer samtidigt och ingen verkar klar över vilken som är vilken. Filmen som är God Particle verkar pågå ett tag i början, och den är relativt intressant. I den filmen reser våra rymdhjältar mellan parallella dimensioner – de har ångest över att ha utplånat Jorden (åtminstone i några scener) så när vi klipper till karaktärerna på Jorden får vi anta att de är jordbor i en annan dimension. Typ.

God Particle känns lite grann som en film där mysteriet är hela filmens alfa och omega – karaktärerna försöker lista ut vad som pågår, vart de är, till och med vilka de är. Det är den första gången jag sett en film som försöker lista ut vad den själv handlar om.

Filmen kryllar av lösa ändar och (oavsiktliga?) frågetecken, och man kan egentligen börja förvänta sig vad som helst av den, men halvvägs in överger den tyvärr frågan om vilken dimension den vill vara i. Istället verkar det som att det är två. Plus en där Jorden är utplånad, eller inte. Jag vet inte. Någons arm blir uppäten av en vägg. Jag vet att det måste betyda något, men vem vet vad.

Man har tömt ungefär fem flyttlådor fulla av “Berätta istället för att Visa” för att kunna få de två filmerna att bli en. Det går väldigt dåligt, det blir väldigt mycket babblande figurer vars enda konflikt är att de sitter fast och vill röra på sig. I brist på lavemang bubblar de på i spekulationer om en intrig som är oöverskådlig, omöjlig att bli helt klok på och patetisk när den väl blir tydlig.

FREDRIK FYHR

Visa / dölj kommentarer (1)

En tanke om “The Cloverfield Paradox

  1. Pingback: Videosöndag 25/2 2018 | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *