Lady Bird

Kanske den så kallade slice-of-life-berättelsen enklast kan dela upp i två varianter – den ena är mer generell, och handlar om pojke-möter-flicka eller Min Sommar Som Sjuttonåring eller någon annan novellistisk idé som alla kan känna igen sig i.

Den andra varianten är mer unik i det att den bär på en särskild personlighet, en särskild värld, ett särskilt vittnesmål – den består nämligen av en berättelse som en person, en person och ingen annan, suttit sig ner och skrivit ner. Lady Bird tillhör den andra varianten – den är rätt universell, för alla har varit unga, men det är också Greta Gerwigs berättelse, mer eller mindre en självbiografi där Saoirse Ronan gestaltar den hon var som sjuttonåring, i det av medelklassen impregnerade Sacramento i Kalifornien.

Att det är så behövs inte förklaras eller argumenteras för – alla som ser Lady Bird kan notera att Ronan imiterar Gerwigs manér, och alla som läst ett par böcker eller sett ett par filmer kan ana att avsändaren är någon särskild, inte bara någon som berättar en berättelse. Jag vet inte om Gerwig en gång i tiden kastade sig ut ur en bil i rörelse – i pur desperation – men vissa saker kan man inte konstruera. Det finns konflikter i filmen – särskilt mellan huvudpersonen och hennes familjemedlemmar, och särskilt mellan henne och mamman (Laurie Metcalf) – och dessa konflikter pågår i karaktärernas personligheter, liven de lever. Det är inte konflikter som pågår för att filmen ska handla om något – det är konflikter som de alltid kommer att ha, eftersom de är riktiga människor.

Vad gäller filmen i sig kan jag inte säga mer än vad andra har gjort – jag kommer in långt efter att filmen etablerats, och eftersom jag tycker mycket om den (och eftersom den fått så mycket rosor) så kan jag inte göra mycket annat än att hänvisa till texter som redan skrivits (det bästa jag läst på svenska om Lady Bird är ett samtal mellan Kaly Halkawt, Sophie Vukovic, Judith Kiros och Sara Bergmark Elfgren som finns i senaste numret av FLM).

Ett beröm jag kanske kan lägga till är Gerwigs smått chockerande säkerhet som regissör – detta är hennes första film, och hon har inga problem att glida rakt in i traditionen av dialogdriven, post-Woody-Allen-dramedi, intill likar som Linklater, Walt Whitman eller kanske mest uppenbart Noah Baumbach, som är hennes partner.

Man skulle kunna sitta och pysa om någon slags nepotism – sant är att Lady Bird känns lite grann som en prequel till mycket romantiska Baumbach-Gerwig-samarbetet Frances Ha – men, återigen, det går inte att fejka talang. Det vore för drastiskt att kalla Lady Bird för en “enkel” berättelse – att växa upp är svårt och komplicerat för vem som helst – men den är anspråkslös. Det är en “det här är mitt liv, om det skulle intressera någon”-berättelse. Det är en berättelse som Gerwig äger just så självklart, hon vet precis hur varje detalj ska formuleras, och hur den fungerar. Med tanke på vad filmen vill vara går det inte att tänka sig att den skulle kunna vara bättre.

FREDRIK FYHR

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *