År för år – 1927 – Vingarna

<- 1926.

… mindre överraskande är förstås att samma sak kan sägas om Hollywood, som med storbudgetspektakel och stjärnsystem var högeffektivt redan här. Clara Bow hade ett sensationellt 1927, dels med It, den romantiska komedin där hon blev ”the it-girl” och introducerade begreppet ”att ha det” eller ”sex appeal” (ett begrepp som utan vidare ”sägs rakt ut” i filmen).

Den andra succén för Bow detta år var Vingarna, som kom att bli filmen som vann den första Oscarsstatyetten för bästa film – även om historien lyckats sudda ut att galan hade två regelrätta vinnare, denna och Soluppgång. Det är som om man vill stoltsera med traditionen ”fel film vann” – nej, nej, ett av filmhistoriens stora mästerverk kan inte ha vunnit en Oscar, det måste ha varit den storslagna och fluffiga filmen som vann!

Filmen är nu inte dålig i ordets rätta bemärkelse – det är en påkostad såpopera om flygaress under första världskriget. Storyn är den välkända pojke-pojke-flicka-intrigen som går igen från begynnelsen fram till Pearl Harbor (2001) och vidare. Som jag tidigare nämnt var också första världskriget lika mytologiskt på film som andra världskriget blev senare – man ska därmed inte göra misstaget att tro att just Vingarna är en speciellt banbrytande film. Intrigen följer mallar som vid det här laget är rätt givna, och den är långt ifrån den subtila kvalité som finns i förstavärldskrigetfilmer gjorda både tidigare – som klassiska Den stora paraden (1925) – och senare – som På västfronten intet nytt (1930). Istället är denna film så emotionellt manipulativ att den använder teddybjörnar som plot-points.

Filmens berömda flygfoto är dock fortfarande rätt spektakulärt, särskilt om man ser det genom en stumfilmslins. Därutöver innehåller nog filmen varje teknisk innovation uppfunnits – utom möjligen färg och ljud – vid den här punkten. Den skryter med sitt autentiska flygfoto, och det har den väl all rätt att göra.

En annan stor kvalitet med filmen är just Clara Bow som verkligen var en sjuhelsikes filmstjärna – fördelen med stumfilmseran var att den gav ansiktet och kroppsspråket, och den utstrålning som man eventuellt kan kalla en människas själ, fritt spelrum. Bow är en sådan figur som inte verkar ha funnits i verkligheten utan snarare skapats av den svartvita celluiden – så fort hon dyker upp är det tydligt att hon kommer att spela skjortan av allihop.

Utom, möjligen, en mycket ung Gary Cooper som dyker upp i en scen för att äta en bit choklad och ge sig av på ett olycksbådande äventyr i skyn…

-> 1928.

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *