Tredje mordet

Filmen börjar, bara sådär, med att en man slår ihjäl en annan man. Duns, duns. Död.

Det är Misumi (Koji Yakusho) som är mördaren, om detta kan det inte råda några tvivel. Vi har ju just sett honom ha ihjäl mannen, som visar sig vara chefen på en konservfabrik där Misumi arbetat. Han åtalas för mord och rån. Det visar sig att han nyligen kommit ut ur fängelset, efter ett mord han begick trettio år tidigare. Dödsstraffet väntar med allra största säkerhet.

Det finns något märkligt i att försvara en man som erkänt, men Shigemori (Masaharu Fukuyama) tänker inte två gånger på det. Som Misumis försvarsadvokat är det hans skyldighet att hitta en vinkel som kan göra om straffet från döden till livstids fängelse. Detta är säkerligen ingen omöjlighet – domstolen sysslar ju inte med rättvisa, i ordets rena bemärkelse. En rättegång är ju bara ett spel med argument, och lagens dikteringar tycks existera för att relativiseras.

Fastän Shigemori är en advokat så har Tredje mordet känslan av en deckare, nästan i Nordic Noir-stuk. Det har dels att göra med vemodiga detaljer, som tonårsdottern han har en ansträngd relation med, men också det märkliga faktum att mordet blir ett mysterium lik förbannat. Misumi har erkänt mordet, men han verkar inte veta varför. Han verkar vara en ny person varje gång advokatgruppen möter honom. I ena scenen är han en korsbärande martyr, i andra en vigilant med solkigt hjärta. Allt han säger är slipprigt och motsägelsefullt och ju mer Shigemori undersöker Misumis förflutna desto tydligare blir det att det inte är första gången han beter sig så här. Med tanke på att vi ser Misumi mörda mannen i första sekunderna av filmen är det fascinerande hur Yakusho gör så att vi verkligen kan dras med i hans rollfigur – det fanns stunder då till och med jag trodde att han, på något sätt, var oskyldig.

Eller att han betalades för att göra jobbet, eller att han gjorde det för att bevara någon hemlighet, eller att… ja, teorierna finns. Tredje mordet förvandlas sakta men säkert till ett kalejdoskop av idéer och helheten är för komplex för att jag ska kunna sätta ord på de i en recension. Vissa av idéerna som Hirokazu Kore-eda arbetar med får plats inom ramarna för den traditionella krimproceduren – den cyniske Shigemori anar vi ska få sina ögon öppnade för rättvisan, den döde mannen var en chef så ugglor torde lura i mossen och en stygg hustru och oskyldigt lidande barn passar in i pusslet, likaså rättvisans oförmåga att röra sig utanför sitt eget system.

Så i mitten av allt sitter Misumi och är obegriplig och i sanning fascinerande och obehaglig. Denna figur är vad jag alltid önskade (och vad många ansåg) att Jokern var i Christopher Nolans The Dark Knight (2008) – inte en självmedveten posörskurk, utan en person som inte kan koppla till sig själv, en person som accepterar moral i en dag men inte en annan, en person som inser att han är kriminell i ena stunden för att vara aningslös i nästa; en person som i ordets verkliga bemärkelse är oförutsägbar, men hypnotisk att följa just därför.

Kore-eda landar till slut filmen i frågan om något har att göra med någonting överhuvudtaget – vi hinner undra om Misumi gjort det eller inte, varför han gjort det eller varför han inte gjort det, varför han gjort det som si eller varför han gjort det som så, om offret var skyldigt till ditt eller om offret var skyldigt till datt, och om detta var orsaken till mordet eller om det var något annat. Filmen lyckas slå en briljant stöt, riktigt så att man kan känna det i märgen, som ruckar på vår vedertagna känsla av sanning; behovet av att vilja säga att det hände, att det är sanningen, eller att vi är säkra på att det är så här – om inte intellektuellt så är det vad en ”känner” och allra säkrast måste det ju vara, det som ”känns” rätt eller fel. På samma sätt vill vi veta varför något hänt, exakt hur, och vi vill ha klar ordning över vad det betyder och vad det ska leda till.

Men Kore-eda, aldrig mer än i filmens andetagande sista stunder, placerar istället alla mysterier mot varandra tills vi luckrats upp i ett tillstånd av purt varande – där är vi ensamma med den smärtsamma insikten av att vi inte vet något säkert alls, att vår känsla för något kan vara en meningslös förvirring, att vi inte har något rätt och fel att pussla ihop utan kontext, att vi tar för givet saker som visar sig inte existera, när saker och ting blir allvarliga.

Med det sagt så kan man anklaga Kore-eda för att vara väldigt omständlig här – varför försöka pula ner allt detta i ett mordmysterium och rättegångsdrama? Ärligt talat har filmen många scener där folk betar av väldigt mycket dialog, och även om krimgenren kan användas för att berätta berättelser med rika djup så verkar det inte ske i Tredje mordet. Snarare står filmen i vägen för sig själv – särskilt eftersom mysteriet är genrens kärna, och när Kore-eda poängterar alltings godtycklighet, och tar så god tid på sig, så är det till slut lite mer frustrerande och otillfredsställande än vad det är intelligent och banbrytande. På någon nivå tror jag att de flesta av oss vet att verkligheten är mer komplex och gråskalig än någon thrillerintrig kan få den till, och att genrens lek med logik och ordning förmodligen är vad som gjort den så populär och tidlös.

Som i Kore-edas senaste filmer finns det en känsla här av att han leker med filmformer, och särskilt nischade berättartraditioner, utan att helt lyckas få plats i dem. Jag ska dock säga att jag skriver kritiken med lite gnisslande tänder, för även om hans filmer har brister så är dess höjdpunkter och djup högre och lägre än de flesta filmer som görs idag. Jag rekommenderar därför verkligen att du ger dig själv utmaningen att se den här filmen, kanske på samma sätt som det varit en utmaning för Kore-eda att göra den.

FREDRIK FYHR


TREDJE MORDET

Sandome no satsujin. 2017 Japan 124 min. färgfilm codex (ARRIRAW 2.8K) (DI 2K) (DCP) 2.35:1. Manus och regi: Hirokazu Kore-eda. Producent: Kaoru Matsuzaki, Hijiri Taguchi. Huvudsakliga skådespelare: Masaharu Fukuyama, Kôji Yakusho, Shinnosuke Mitsushima, Mikako Ichikawa, Izumi Matsuoka, Isao Hashizume, Suzu Hirose, Hajime Inoue, Aju Makita, Ichirô Ogura, Yuki Saitô, Kôtarô Yoshida. Foto: Mikiya Takimoto. Klippning: Hirokazu Kore-eda. Musik: Ludovico Einaudi. Scenografi: Yohei Taneda. Produktionsbolag: Amuse, Fuji, GAGA. Svensk distributör: TriArt. Kategori: Arthouse, auteurfilm, krim/drama, säkrad inhemsk produktion. Genre: Drama, thriller, mysterium, krim; korsning av genreprocedurer och karaktärsporträtt mot en tematisk fond av postmodern filosofi/existentialism; 3/5 aktstruktur, mysterieintrig. Stil: EMS-variant med särskilt stringent estetik/mise-en-scene (div bildkompositioner i medium och närbildsvariant och utstuderat användande av statisk kamera, panoreringar, zoom m.m). Premiär: 5 september 2017 (Venedig). Svensk premiär: 27 april 2018.

Omdöme: Mycket intelligent och mångfasetterad blandning av melodram, krim och rättegångsdrama som lyckas avhandla en krimprocedur mot fonden av pessimistisk, existentiell filosofi. Thrillerelementet kvävs dock i sin linda av den filosofiska medvetenheten, och genren ger den pratiga helheten en tungfotad karaktär. Så ambitiös och säkert gjord att den fortfarande imponerar, trots viss syrebrist.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *