År för år – 1935 – Spansk karneval

<- 1934.

… i USA hade en annan tysk flykting fått vatten på sin blomma: Marlene Dietrich. Hennes genombrott som Lola-Lola i Blå ängeln (1930) var internationellt, visserligen, men det var i USA hon blev stjärna, som musa åt Josef von Sternberg i Marocko (1930), X 27 (Dishonored, 1931), Shanghaiexpressen (1932), Blonda Venus (1932), Röda kejsarinnan (1934) och Spansk karneval, som i original heter det mer logiska The Devil is a Woman.

Samarbetet mellan Dietrich och Josef von Sternberg tillhör filmhistoriens mest berömda – de var båda dekadenta nöjesvarelser, orädda för sex och ironi, med stora egon och silkeslena uttryck och ett särskilt intresse för att bryta tabun och vältra sig i fantasi; Sternberg gick så igång på sin musa att han lyckades göra henne till såväl spion som monark. Sistnämnda när hon spelade Katarina den Stora i Röda kejsarinnan, förmodligen deras mest kända samarbete och Om Du Bara Ska Se En-valet. (Även om jag aldrig fattat varför man ”bara ska se en”).

Beundras kan även deras effektivitet – på den här tiden var det, i sig, ingen konst att göra sex filmer på fem år. Men dessa filmer, som var så välgjorda och överdrivet fantasifulla… man kan undra vart Sternberg alstrade sin energi.

Spansk karneval var deras sista samarbete, hursomhelst, och den som möttes svalast. Dåtidens kritiker tyckte den var långsam och omoralisk och biopubliken svek. Ytligt sett är det inte så svårt att förstå – Dietrich spelar en femme fatale i vad som måste lanseras som en kostymkomedi; istället gjorde Sternberg en modern vampfilm, och samtidigt en prototyp för framtidens film noir.

Filmen utspelar sig i början av 1900-talet på den spanska karnevalen, och den melodramatiska intrigen handlar i ett nötskal om hur Dietrich förför två män och spelar dem mot varandra – deras vänskap brister, och det är allmänt moraliskt förfall. Intrigen går igen från vampfilmen, 20-talsgenren som handlade om onda kvinnor (”vampyrer”) som förlustar sig och förintar ärbara mäns hjärtan. Den sadomasochistiska kniven körs djupare ner här, dock, för filmen är på vampens sida – mer än något annat är filmen en skärskådande parodi på manlig längtan, och en tragikomisk skildring av patetisk, manlig sexualitet. (Filmen är byggd på ”Kvinnan och sprattelgubben” av Pierre Louÿs, vilken Luis Buñuel också skulle göra till Begärets dunkla mål drygt fyrtio år senare.)

Dietrich sa, säkerligen utan att röja en min, att detta var hennes favorit av de hon gjorde med Sternberg – det hela var dock alltför (o)lustigt för tidens publik och kritiker, som kränktes och sårades av att se (eller kanske snarare känna) patriarkatet skälva lite. De kallade filmen omoralisk, alldeles som om de ansåg att det inte fanns skillnad på kvinnor och män…

-> 1936.

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *