Daddy’s Home 2

Daddy’s Home 2 är en mesig och på gränsen till patetiskt svag komedi, men den har fått så mycket dålig kritik att jag hade förväntat mig värre. Den kom samma vintersäsong som Bad Moms 2, som tydligen var samma typ av film och som fick ungefär lika dålig kritik… den såg jag, och inte blev jag gladare för det. Jag antar att jag hade en bra anledning att missa pressvisningen av Daddy’s Home 2, som jag antar kom efter Bad Moms 2, då min tolerans för att utsätta mig själv för dåliga filmer blivit kritiskt låg.

Jag antar att den här filmen fått kritik för att vara vad den är – en heteronormativ, stereotyp och konservativ komedi, marknadsförd åt en målgrupp som gör sig av med tio kilo T-bensrester varje sommar och aldrig källsorterar. Ja, det är en stereotyp film – den förtjänar en stereotyp beskrivning av sin målgrupp – men tillåt mig att vara den kalla vetenskapsmannen som påpekar att det inte finns något avgjort fel med det. Snarare är det oundvikligt, eftersom filmer speglar samhällen, ger oss symptomen, snarare än förändrar dem. Det var samma sak i den första filmen – som jag tyckte var okej – där neurotiska/mesiga/feminina plastpappan Will Ferrell blev utmanad av barnens biologiska farsa (Mark Wahlberg), en riktig mansman som åkte MC och var värsta ansvarslösa coolingen. Kan vi vara smartare än att vi definierar oss via sådana överdrivna stereotyper? Visst – men betyder det att vi ska se ner på publiken som tycker det är är roligt, eftersom de kan relatera till dem?

Det här låter kanske som en väl akademisk fråga i en folklig komedi, men som jag ofta sagt så är svåra filmer enkla (eftersom de oftast handlar om stora idéer) och enkla filmer komplicerade (eftersom de enkla filmerna förutsätter en massa saker vi inte tänker på att vi förutsätter). I Daddy’s Home 2 har Dusty (Wahlberg) och Brad (Ferrell) kommit att leva i harmoni i sitt moderna familjehushåll – utmaningen denna gång kommer när det ska firas jul med influgna gammelfarsorna, Dustys alfa-hanne och ex-astronaut Kurt (Mel Gibson) och Brads ultranördiga mesproppspappa Don (John Lithgow). Den reaktionära nerven vibrerar redan i denna rollbesättning – Lithgow går tillbaka till ”Tredje klotet från solen” och Gibson går tillbaka till ”rollen” som hatisk idiot (som han ”spelat” väldigt övertygande i verkligheten).

Filmens problem slår snart in – ingen har haft ork nog att skriva ett manus som föreslår någon slags handling. Den omaka kvartetten ska förstås lära sig att se sina likheter – detta är ju en julfilm – men de har inte mycket att göra under tiden; de tar med ungarna (eller bara sig själva) på diverse kodade aktiviteter (Kurt vill lära ungarna jaga, Don vill gå på improviserad teater, et cetera) och vid tillfällen ska vi låtsas att det här verkligen är rollfigurer som faktiskt har en historia med varandra. Vad det spelar för roll för barnen verkar inte vara så tydligt – och vad gäller kvinnorna så finns de där, men något mer positivt än så går inte att säga. Framförallt finns det ingen berättelse här och istället för en intrig så finns en massa nödlösningar – en snöstorm låser in figurerna precis när det behövs, förstås – som gör att vi hela tiden tittar på skådespelare som levererar repliker, aldrig figurer i någon form av riktig, organisk verklighet.

Jag skrattade en gång i filmen, men jag har redan glömt varför. Scenen i fråga är en havererad julkrubba som slutar med att männen kastar snöbollar på varandra – det sista uttrycket för en impotent men likväl kränkt man. Jag vet inte om det var därför scenen var rolig – jag har som sagt glömt – men i filmens få knappt glimmande ögonblick vill jag påstå att det finns lite riktig humor här, om ”gamla skolans män” som inte vet vad som är upp och ner längre. Öppnar man huven på filmen och tar en titt på motorn så ser man att ingenting egentligen fungerar som det ska, men ytan är så polerad, och filmen är tekniskt sett så ”professionellt” gjord, att man inte ens registrerar det. Det är den typ av sömniga professionalism som tar det direkt trasiga och säljer det som ”begagnat”.

FREDRIK FYHR


DADDY’S HOME 2

2017 USA 100 min. färgfilm/codex (Arri Alexa, RED Weapon 8K) 1.85:1. DCP. Regi: Sean Anders. Manus: Sean Anders, John Morris. Producent: Will Ferrell, Chris Henchy, Adam McKay, Kevin Messick, John Morris. Huvudsakliga skådespelare: Will Ferrell, Mark Wahlberg, Mel Gibson, John Lithgow, Linda Cardellini, Alessandra Ambrosio, Owen Vaccaro, Scarlett Estevez, Didi Costine, John Cena, Andrea Anders, Kyle Tristan, Hector Presedo, Yamilah Saravong, Daniel DiMaggio, Matthew Delamater, Yimmy Yim, Bill Motos. Foto: Julio Macat. Klippning: Brad Wilhite. Musik: Michael Andrews. Scenografi: Clayton Hartley. Kostym: Carol Ramsey. Produktionsbolag: Paramount Pictures, Gary Sanchez Productions. Svensk distributör: UIP (DCP, 2017). Kategori: Bred komedi, uppföljare, studioproduktion via privatföretag. Genre: Komedi, inslag av melodram. Struktur: 3/5. Stil: EMS. Premiär: 8 november 2017 (Belgien). Svensk premiär: 24 november 2017 (DCP), 9 april 2018 (DVD/BR/VOD).

Omdöme: Dåligt genomarbetad komedi med en undergestaltad konflikt som aldrig kopplar till den godtyckliga ”intrigen” eller de outvecklade karaktärerna. Professionellt fotad och genomförd, men rör sig på sparlågor genom en handlingslös icke-berättelse.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *