Pitch Perfect 3

Det fanns ingen anledning till varför Pitch Perfect 3 behövde bli så dålig. Den är det helt i onödan, som ett dåligt skämt vid trefikat på en annars problemfri begravning.

Utan att dra några ordvitsar om tonlägen var de tidigare filmerna träffsäkra, och nästan bra på riktigt. Jag siade i framtiden när jag såg den andra filmen och sa att jag i framtiden inte skulle kunna skilja från den första om jag såg den på TV; scenariot jag målade inträffade, så sant som det var sagt. Pitch Perfect och Pitch Perfect 2 är på ett ungefär samma film – båda ungefär lika slarvigt gjorda rent tekniskt, båda ungefär lika lealösa i sina förhållanden till sin story, men båda klara nog över vad för filmer de vill vara. De skapade en värld åt sina hjältinnor att figurera i, de skapade en humor de kunde kalla för sin, och de körde på med teman om vänskap och solidaritet utan pretentioner.

Pitch Perfect 3 kommer nu och river ner alltihop. Det här är filmen man var rädd för att den första skulle vara, innan den överraskade en genom att vara helt okej – flamsig åt alla håll, omöjlig att ta på allvar, full av sentimentalitet som ekar lika tomt som en billig jordgubbsklubba, gräll och själlös. Den uppvisar alla symptom på en uppföljare som klubbats igenom först och genomförts efteråt, som ett skepp som sjunker efter att alla som insett faran hoppat överbord.

Det anas redan i början, när vi får sådana där repliker om vad som hände med karaktärerna som inte är med längre (eftersom skådespelarna tackat nej). Det är information som droppas Ni Vet, Bara I Förbifarten som om det vore helt naturligt. Lika apropå ingenting återintroduceras vi för The Barden Bellas, acappellagruppen som inte är en acappellagrupp längre. Eller, typ. Beca (Anna Kendrick) jobbar som musikproducent, men säger upp sig i första scenen – hon hänger med på en “återförening” för hon har inget bättre för sig. Det tar ett tag innan vi förstår att bellorna inte sjungit ihop på tre år. Plötsligt säger Aubrey (Anna Camp) att hennes frånvarande pappa är militär och att de kan hänga på en militärbas och underhålla trupperna med sin skönsång. Jahaja – snabbare än du kan säga ord som vem, vad, hur, när så är de underhållning åt ett gäng soldater, som vi aldrig får se, fastän de tar bellorna till Spanien, Italien och Frankrike (attraktiva miljöer, check).

Men, vänta! Det är inte vad filmen egentligen handlar om. Faktiskt så är DJ Khaled på plats (jag vet inte vem det är, men han spelar sig själv så jag utgår ifrån att han är väldigt berömd) och han är ute efter ett förband. Bellorna kan bli de utvalda, även om det finns en massa rockband där (ett med det ekivoka namnet Nevermoist) som också konkurrerar om platsen… ja, det här påminner ju lite om de tidigare filmerna, som hade den okomplicerade poängen att The Bellas, eftersom de var en acappellagrupp, tävlade i en acappellatävling… inte mer komplicerat än så, eller? Det här är ju… typ samma sak… fast inte.

Men, vänta! Det är inte vad filmen bara egentligen handlar om. Rebel Wilson är så populär nu, antar jag, att hennes rollfigur Fat Amy föräras en frånvarande pappa, spelad av John “Får jag vara med i den här filmen också?” Lithgow (med mycket halvdan australiensisk brytning). Han visar sig vara någon slags Bondskurk – och tro det eller ej men Fat Amy verkar kunna kung-fu och bellorna hamnar i actiondramatik ombord en lyxyacht med explosioner i slow motion… Utan några som helst överdrifter påminner Pitch Perfect 3 om den fascinerande dåliga Baywatch-filmen från förra sommaren.

Det är ovärdigt, särskilt eftersom denna verkar vilja avsluta Bellas-sagan med flaggan i topp som ett enda stort, kulminerande kramkalas. I verkligheten sticker trean ut som en bruten lilltå i jämförelse med de andra två filmerna, som på sina egna anspråkslösa sätt hade fokus. Poängen med bellorna var att de inte var en så stor grej, men att de gillade vad de gjorde, att de trivdes ihop och värderade sin vänskap. Poängen var även att de sjöng acappella, att acappella inte var en så fet grej men att en accapellatävling nu var logiskt för dem att tävla i (och de var inte alltid speciellt bra i tävlingarna heller). Anspråkslöshet har varit ett signum, hursomhelst. Det, och acappella.

Pitch Perfect 3 känns istället som någon slags puckad Big Shot-producents idé om hur serien kan hottas upp som om det vore en uppföljare till The Fast and The Furious. Det hjälper inte att trean är lika slarvigt gjord som de tidigare, med dålig tajming i skämten, förvirrande exposition, uppenbara-men-samtidigt-oformulerade vändningar och planteringar, hela faderullan av hantverksmässig halvdanhet. Till och med de tidigare filmerna gick faktiskt en balansgång här, och det var ibland snubblade nära att de landade under medel istället för över. Den här filmen infriar tyvärr den profetian.

Det bästa exemplet på filmens misslyckande är kanske Elizabeth Banks (medproducent) och John Michael Higgins, som återvänder som de sarkastiska kommentatorerna från de tidigare filmerna. Vad de har att kommentera? Acappellatävlingen förs… nej, just ja, den hade de ju strukit. Ja, de kommenterar DJ Khaleds tävling förstås… fast hur? Jo, de håller på och gör en dokumentär! Kamerateamet? Bara de två (han håller i kameran och hon följer efter). Är det inte mer en hemmavideo då? Vid ett tillfälle tror jag de ska ha en podcast… de håller masken förvånansvärt bra. Jag antar att det bestämdes att de skulle vara med samtidigt som någon annan i ovetskap skrev manuset. Det är tråkigt när saker som ska vara så enkla blir så krångliga.

FREDRIK FYHR


PITCH PERFECT 3

2017 USA färgfilm/codex, ARRIRAW 2.8K (Arri Alexa XT) (DI) 93 min. 1.85:1. DCP. Regi: Trish Sie. Manus: Kay Cannon, Mike White. Producent: Elizabeth Banks, Paul Brooks, Max Handelman. Huvudsakliga skådespelare: Anna Kendrick, Rebel Wilson, Brittany Snow, Anna Camp, Hailee Steinfeld, Ester Dean, Hana Mae Lee, Kelley Jakle, Shelley Regner, Chrissie Fit, Elizabeth Banks, John Michael Higgins, John Lithgow, Matt Lanter, Guy Burnet, Alexis Knapp, DJ Khaled, Troy Ian Hall, Michael Rose, Jessica Chaffin, Moises Arias, Derek Mehn, Ruby Rose, Andy Allo, Venzella Joy, Hannah Fairlight. Foto: Matthew Clark. Klippning: Craig Alpert, Colin Patton. Musik: Christopher Lennertz. Scenografi: Toby Corbett. Kostym: Salvador Pérez Jr. Produktionsbolag: Universal Pictures, Perfect World Pictures, Gold Circle Films. Svensk distributör: UIP (DCP, 2018), Universal/Sony (DVD/BR/VOD). Kategori: Bred komedi, uppföljare/franchise, säker studioproduktion + privat företag. Genre: Komedi, inslag av musikal, semesterkomedi, pastisch på melodram, spionfilm. Struktur: 3/5 med cold open/how did we get here. Stil: EMS. Premiär: 20 december 2017 (Storbritannien, Irland). Svensk premiär: 3 januari 2018 (DCP), 4 juni 2018 (DVD/BR/VOD).

Omdöme: Svag uppföljare med ofärdig karaktär som utan ordentlig intrigstomme blandar flera idéer som inte rimmar med stilen som etablerats, eller något annat heller för den delen. Skådespeleriet är fortsatt hängivet, men det är det enda som “fungerar” i denna dysfunktionella produkt.

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *