År för år – 1940 – Abraham Lincoln – en folkets man

<- 1939.

… lite svårare att jobba med är bra filmer som man ändå inte riktigt tycker är så bra som det sägs. Vissa filmer är klassiker av ingen annan anledning än för att de var väldigt omtyckta när de kom – det är inte nödvändigtvis någon som går tillbaka och tittar på dem igen, men anseendet lever kvar. Egentligen är de inte klassiker alltså, om man vill definiera klassiker som filmer som generationer och åter generationer ser, men de tycks tyngda av någon ”klass” eller annan.

Abe Lincoln in Illinois (”Abraham Lincoln – en folkets man”) är ett bra exempel. Raymond Massey spelade här Abraham Lincoln, liksom han gjort på scen (filmen byggde på en pjäs), och prestationen är en slags nyckelprestation i historien om Lincoln på film. Året innan hade Henry Fonda spelat Lincoln som ung man i John Fords Folkets hjälte, filmen som denna därför oftast jämförs med, men det var Masseys långsmala charmkuf som blev synonym med bilden vi har av Lincoln – ekon av Massey går igen till och med i Daniel Day-Lewis prestation i Spielbergs film från 2012.

Jag tycker ändå att denna film, liksom Fords, är lite överreklamerad. Abe Lincoln in Illinois vet vad den ska göra av den politiska intrigen, men första halvan är en alltför ostig skildring av unge Lincolns lyckliga dagar. Det känns lite för mycket som att vi tittar på en icke-animerad Långben-kortfilm, med pappsmakande kärleksförklaringar och en totalt artificiell känsla av ”borta bra men hemma bäst”, med körsbärspajen på fönsterbrädan, etc.

Men när Lincoln tar på sig den där hatten och börjar jobba så blir filmen mycket tyngre och mer seriös och Massey blir en helt annan skådespelare – Ruth Gordon, som en mångsidig och osympatisk Mary Todd, är också fascinerande.

Men filmen är, uppenbarligen, ojämn, verkligen som två filmer i en. Det är den typ av film som är värd att uppmärksamma men som jag samtidigt inte har så mycket till övers för, varför den passar en kategori som denna – särskilt eftersom det finns något symptomatiskt med att det gjordes mycket Lincoln-filmer kring andra världskriget (D.W. Griffith var oavsiktligt före sin tid – han gjorde en Lincoln-film redan 1930).

Vad gäller den oundvikliga jämförelsen med Ford-filmen så tycker jag de är rätt jämbördiga – Fords film är såklart proffsigare och mer solid, och har ett allmänt bättre flyt; Illinois är mycket mer hantverksmässig och skådespelarvänlig, även om den också har enskilda höjdpunkter som Fords film inte har…

-> 1941.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *