År för år – 1948 – A Piece of Cake

<- 1947.

… och de flesta filmer glöms bort helt och hållet, vilket är värt att komma ihåg. Särskilt de som vill bilda en uppfattning om filmhistoria måste undersöka hela floran. Att Hitchcock ett år som 1948 experimenterade med långtagningar i Repet är till exempel inte ett belysande exempel på 1948 som filmår. Det var, då ännu mer än nu, något väldigt ovanligt.

Å andra sidan kan man se på en film i mängden som brittiska barnfilmen A Piece of Cake, och finna en film som är betydligt konstigare än det mesta man kan se idag. Huvudpersonen var en idag bortglömd filur vid namn Cyril Fletcher, som på den här tiden hade femton minuters berömmelse för de nonsensdikter han läste upp på BBC. I den här filmen försöker han skriva en ”ode” inför sin födelsedag, men istället somnar han och faller in i en dröm där Merlin Mound, figuren han av en slump rabblat ihop, plötsligt uppdagar sig för att rädda (födelse)dagen genom sina magiska förmågor – mer specifikt kan han trolla fram vad som helst som någon önskar sig. Vad säger du om det, Paolo?

Merlins trollerier har förstås en hake – här måste man understryka den brittiska upplysningstraditionen, och den typ av filosofiska gravitation som säger att magi helt enkelt inte finns ens i drömmarnas värld. Det visar sig nämligen att Merlin inte trollar fram sakerna så mycket som han warpar dem från en plats till en annan – om en sak dyker upp på festen kan man alltså räkna med att någon någonstans blivit av med den. Det dröjer därför inte länge förrän ägarna dyker upp och vill ha full ersättning för alla saker som Merlin trollat bort/fram – och de är inte speciellt givmilda figurer heller, utan det rör sig om gangsters och regeringsmän.

Trist nog finns en till hake, och denna är mer freudiansk – man kan inte mucka hur mycket som helst med Merlin för då förvandlas han till ett mordiskt monster!

Kaos är bara förnamnet, och fastän detta är en kort trerullare på runt 50 minuter (beroende på hur man ser den) så lyckas den välta upp och ner på allt den hinner med. Filmen är faktiskt otroligt bisarr, ur vilken synvinkel man än vill välja. Och även om man inte kan kalla Cyril Fletcher för en ordsmed av rang så kan han trolla fram flera minnesvärda repliker.

”I’ll make you finally disappear… by putting fireworks in your beer! Then belching fireballs – reds and greens! You’ll blow yourself to smithereens!!!”

När Cyril väl vaknar så visar det sig att han bara får kalla korvar på sin födelsedag.

Kriget pågick fortfarande och likaså ransoneringen. Mitt i alltihop finns alltså ett totalt autentiskt vemod…

-> 1949.

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *