År för år – 1950 – Sånt händer inte här

<- 1949.

… fler kontraster mellan högt och lågt på auteurernas himmel finnes i Sånt händer inte här, en film jag tar tillfället i akt att skriva några rader om eftersom jag misstänker att jag aldrig lär få chansen annars. Det verkar som att jag tar tillfället i akt, när Ingmar Bergman fyller hundra, att omnämna hans sämsta filmer. (Det är inte för att dansa motvals – jag har förklarat lite mer mina känslor här).

Först kan vi se vad Bergman själv hade att säga om saken:

”Det finns några filmer som jag skäms för eller av olika skäl tycker mycket illa om. Sånt händer inte här är den första. Den gjordes un­der häftigt inre motstånd. Den andra är Beröringen. Båda har cementerat en botten­nivå.” källa.

Jag är överraskad över att Bergman ens ansåg detta vara sin egen film. Den kom till under hans intressanta, embryoniska 1940-50-tal då han klämde ur sig flera filmer om året (med start i Kris fyra år tidigare), en kreativ tidsfrist som ingen skulle få idag men som efterhand ledde till stora saker förstås. Men Bergmans första filmer är intressanta nybörjarverk där han steg för steg, ibland i sidled, närmar sig rösten och blicken han vill åt.

Men även med det sagt är Sånt händer inte här ett unikum – enklast kan den förklaras som Bergmans försök att göra en spionthriller i Fritz Lang-stuk. Storyn är en spionskröna med anti-Sovjet-budskap men intrigen är helt serietidningsartad och godtycklig. Filmen innehåller en oförglömligt löjlig biljakt och flera bisarra scener där ”skurkarna” pratar med fenomenalt fåniga brytningar. Vissa är finnar. Andra är låtsasfinnar. Vissa plataj baja såhäj. Och vissa pratar baklänges. Som pricken över i:et får vi en riktig Disney-kortfilm på kinematografen också. Och vågar man tro att Bergman – trots denna löjliga utstyrsel till film – försöker klämma in några scener där folk pratar om livets meningslöshet också? Man vågar tro helt rätt.

Bakgrunden till att filmen blev gjord handlade om ett skattebråk mellan SF och staten – man behövde en succé och tanken var att en gick att skapa på studs. Bergman behövde pengar och tog sig motvilligt an regijobbet – inspelningen blev en mardröm, inte minst för att stjärnan Signe Hasso (influgen från USA) led av depression och gick på starka doser lugnande, vilket ledde till att hon var oförutsägbar och manisk. Bergman själv menade dock att den verkliga katastrofen under inspelningen var hans influensa. Såklart.

För att inte tala om alla dessa kvinnor (1964) kan vara Bergmans största fåfänglighetsprojekt, och jag tror jag ogillar den filmen mer, men Sånt händer inte här måste ligga nära delad första plats som hans sämsta film. Den andra är, mycket riktigt, Beröringen. Bergman hade god sjukdomsinsikt…

-> 1951.

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *