Skammen (1968)

Jag finner mig mycket kluven till Ingmar Bergmans hundraårsdag. Jag har inga som helst planer på att fira den, på den här sidan eller någon annanstans, men jag kan naturligtvis förstå tanken. Stora konstnärer förtjänar att hyllas, och hundra fyller man ju bara en gång, vare sig man är vid liv eller inte. Det jag ogillar är tanken på att födelsedagen blir en ursäkt till att börja bry sig om film – helt plötsligt ska det, på exempelvis Hagabion i Göteborg, visas alla Bergmans filmer… med undantag för Sånt händer inte här (1950), Bergmans eventuellt sämsta film. Men praktiskt taget alla, även För att inte tala om alla dessa kvinnor (1964) och Beröringen (1971), två fullständigt bedrövliga filmer. Jag är helt för tanken att visa dåliga, gamla filmer på bio för sakens skull – det finns hundratals sämre filmer av stora regissörer jag skulle vilja se på en stor duk. Det som enerverar mig oerhört är att det är nu, i det här fallet, som det plötsligt anses rimligt.

En annan sak som gör att den rituella fetischeringen av varumärket Bergman känns jobbig är, förstås, att den riten hela tiden pågår. Bergman har hyllats så länge, så underdånigt och så okritiskt, att det bu blivit en slags stelnad doktrin som jag tror färre och färre människor egentligen minns betydelsen av. Men nu ska vi plötsligt hedra honom Med Fanfar, som om vi aldrig gjort det förut? Hur ska vi kunna fira Bergmans hundraårsdag när vi bara för några år sedan lade honom på en sedel?

Det är denna överjästa smak av (födelsedags)tårta på tårta som gör att jag känner mig helt oförmögen att säga något positivt om Bergman år 2018 – om något bör vi kanske börja processen med att nedmontera Bergman, glömma honom lite grann, strunta i att se se absolut alla hans Bestämd Form av Substantiv-betitlade filmer, såvida vi inte tänker se absolut allt som Kurosawa eller John Ford gjort också. Istället bör vi kanske släppa fram de som i det tysta, utanför rampljuset, vittnat om hans tyranni, sättet han varit en jättepropp för svensk filmindustri, sättet hans hundraårsdag är att jämföra med en sedan länge död diktators i en nu förvirrad, kulturell diktokrati.

Eller, för att komma till saken, varför inte engagera sig för Bergmans svagheter som filmskapare, de saker han var oförmögen att göra och de gånger det visade sig genom snedsteg. Det är som om alla hans filmer faller in i en godtycklig dimma – alla accepterar att allihop är mer eller mindre fantastiska, och antalet människor som går in och bildar en uppfattning om film efter film är för liten för att det ska kunna bli något vidare bra större samtal om enskilda titlar. Det borde gå att ha en debatt om Skammen, för jag tror det är en av hans mest polariserande filmer, men jag tror inte att någon egentligen bryr sig. Ironiskt nog, så här på det hundrade året när allt ska visas, verkar det vara så mycket skönare att vältra sig i tanken på Bergman än vad det är att prata om hans filmer. De ska alla visas, ja, men knappast sättas under någon lupp. Kanske de hädanefter ska betraktas som halvignorerat allmängods, som utsagda mästerverk som hänger på museum för lojt kringstrosande turister.

Skammen är till största delen en rutinmässig uppvisning av Bergman-dialoger, allt såklart hemskt duktigt framfört och snyggt fotat i kargt svartvitt av Sven Nykvist, men helt utan någon kontext. Det fatala misstaget med filmen är att den fokuserar på ett krig den samtidigt vill låta vara “odefinerat”, liksom symboliskt. Det ska vara en film om hur krig påverkar människor, men det verkar aldrig som att Bergman har förmågan att göra den filmen.

Det är inte Bergmans sämsta film – det är ett rätt jämnt lopp mellan Sånt händer inte här, För att inte tala om alla dessa kvinnor och Beröringen – men det är den enda av hans kändare filmer som är direkt dålig,  och för mig hans osökt mest överskattade. Jag kan inte klandra internationella kritiker för att ha gillat filmen – jag förstår att Bergmans karga Fårö-mystik är mycket exotisk och att filmens kontext i översättningen går förlorad – men det är generande att den slentrianmässigt nämns som en av hans bästa. Tvärtom signalerar den början på slutet av hans kreativa karriär, rent kvalitativt. Den följde en serie fascinerande, mer eller mindre metafysiska filmer, dels vad som ibland omnämns som “trilogin om Guds tystnad” (Såsom i en spegel, Tystnaden, Nattvardsgästerna) och dels den busigt mästerliga Persona (en film jag inte heller tycker förtjänar gravallvarligt beröm – den är mästerlig, men också rätt fånig). Skammen är ögonblicket då Bergman tappar balansen och faller ner i ett rastlöst experimenterande under 70- och 80-talet – som med två lysande undantag (Viskningar och rop och miniserien “Scener ur ett äktenskap”) var blandad kompott, fram till den självmedvetna finalen i Fanny och Alexander (som på något sätt inte räknas… mer om det en annan dag).

Ursprungligen var Skammen tänkt att heta “Krigets skam”, och med de föregående filmerna i åtanke var det kanske inte konstigt att Bergman hade tänkt sig en mer drömsk film. Gradvis utvecklade det sig till en film med mer realistiska anspråk – en berättelse om hur ett krig drabbar två civilpersoner, hur deras liv desorienteras till spillror och hur deras tillvaro blir omöjliggjord. Denna tanke är så enkel att begripa att Skammen blivit tolkad med omöjliga mängder generöst beröm, särskilt eftersom Bergman gjorde filmen som en underdog. I den brandfarligt politiska miljön som var det sena 60-talet så hade han ofta fått bemöta kritik om att hans filmer gjordes i och för en borgerlig bubbla – och att Skammen kom just 1968 måste ses som poetisk rättvisa.

Jag tror att Bergman här gjorde misstaget att vägledas av sin egen PR. Jag misstänker att filmen som hette “Krigets skam” kunde ha blivit riktigt bra – jag misstänker att vi ser den i slutet av filmen som blev av, Skammen. Den blev av, tror jag, för att hans ego gled iväg på ett fåfängt korståg. Istället för att försvara sig och stå på sig kände han att han behövde bevisa något. I de lägena var Bergman som allra sämst – hans filmer gjordes nämligen i och för en borgerlig bubbla, eftersom det var den miljön han kände till. Bergman var även teaterregissör och pjäsförfattare i grunden – hans fotografer stod för det cinematiska i hans filmer – så när han försökte sig på att laborera med filmmediet blev det nästan alltid långsökt. När Bergman koncentrerade sig på att göra film som han behagade var det bra – när han tänkte “nu ska Bergman göra film, ser ni” då blev det misslyckat.

Än mer, förstås, när han försökte låta sig inspireras av en filmkonst som tillhörde en akademisk vänster. Bergman hade det inte i sig att göra en film om krigets offer, för han hade inte erfarenheter eller kunskaper nog om vad det innebär att vara ett offer för krig (tvärtom var han fascinerad av Hitler som ung). Det är precis därför kriget i Skammen är ett “odefinierat” krig, en hypotes utan karaktär. Vi får aldrig veta “vilka sidor” som kämpar, varpå militärer får omnämna sina kombattanter som “andra sidan” eller “våra fiender”. I sådana repliker knarrar filmen som en gnisslande dörr, just för att Bergman inte hittar ett sätt att skildra vad han vill skildra. Tanken är att vi ska tolka det som att “alla krig är likadana”, men inget resonemang följer. Det är en tom idé som blir en elefant i Bergmans manus, en som gör att han hela tiden måste hitta krångliga nödlösningar och omskrivningar.

Sensmoralen blir istället som något hämtat ur en saga, och filmen påminner oss om att alla krig faktiskt inte är likadana, att det spelar roll vem som attackerar vem och varför, och att olika människor förmodligen har olika förutsättningar att klara sig. Det leder oss till Eva (Liv Ullmann) och Jan (Max von Sydow), ett konstnärspar som lever ute i den bekanta Fårö-stugan (något förvirrande är det att de också hade huvudrollerna i Vargtimmen, som Bergman också gjorde på Fårö samma år) där de har det bekanta äktenskapliga gnället och den bekanta emotionella misären. De har ingen glädje i tillvaron, Jan ramlar ner i nostalgiska minnen av hur saker var när de var unga medan Eva bittert kämpar för att ekonomin ska gå ihop – efterhand står det klart att hon har en affär med en överste (Gunnar Björnstrand) och Jan blir mer och mer arg och handlingskraftig och Eva mer förtvivlad och svag.

Dialogerna är rätt ytliga och konfliktbetonade – kort sagt gnäller de en jäkla massa på varandra – och Bergman verkar inte intressera sig för dem på en personlig nivå. Men det uppenbara problemet är att ingenting som Eva och Jan upplever definieras av kriget omkring dem, fastän tanken med filmen varit att visa hur krig påverkar människan. Bergman återvänder, liksom per automatik, till de småborgerliga relationsproblemen som han föredrar att skildra. Karaktärernas problem är såvitt vi kan förstå orsakade av dem själva. Det framgår aldrig vad något av det har att göra med kriget – hur skulle det, förresten? Det är ju “odefinierat”. Eva och Jan accepterar sin tillvaro ungefär som två bönder som plötsligt har fått för mycket dödtid och som nu retas till gallfeber på varandra av tristess mer än desperation. Rollbytet som Eva och Jan kommer inte förrän Jan förstår att Eva är otrogen – återigen en melodramatisk och emotionell vändning, inte en som har något med kriget att göra, och inte har det mycket koppling till något annat i filmen heller.

Till den mån kriget interagerar med karaktärerna så är det i saker som är helt separerade från deras problem – fallskärmshoppare från “andra sidan” hotar dem och tvingar dem ställa upp i en propagandafilm, “vår sida” har några förhör, och en McGuffin om stulna pengar leder till att filmen kan sluta med en deus ex machina som är extra problematisk just eftersom den inte ger kriget någon som helst organisk relation till Jan och Eva. De är offer inte av kriget utan av lata manuslösningar, och melodramatik som skulle ha gällt vart de än var.

Som om inte det var nog så är Skammen en av få Bergmanfilmer som lider av skrattretande dålig regi – återigen rör det sig om alla tillfällen då kriget ska manifesteras (fastän det är “omanifesterat”). De där fallskärmshopparna signalerar ungefär lika mycket autentisk fara som de hade gjort i en Monty Python-sketch, och vid ett tillfälle vill Björnstrands överste hitta de där pengarna varpå han av oklar anledning låter sina soldater peppra sönder en stuga och utplåna den med handgranater. Dessa scener föreslår någon slags aggressiv absurdism, men de kommer som från ingenstans och kan inte förklaras av något annat som händer i filmen.

Sedan, mot slutet, händer det märkliga: Eva och Jan rymmer rakt in i en helt annan film – nästan bokstavligt talat. Detta är kanske det allra mest provocerande med Skammen – de sista tio minuterna är fantastiska. Här, plötsligt, glider allt in i fokus. Eva och Jan hamnar på en färd, nämligen, och på en plats där kriget inte kan nå dem. Helt plötsligt är kriget vad det skulle vara från början – en förvirrande, formlös närvaro, en situation och ett tillstånd. Eva och Jans identiteter blir nu utslagna av kriget, och kriget blir en del av deras identitet. Själva kriget närvarar inte längre som en fånig maskerad, utan bara som ett abstrakt moln, en verklighet som genomborrar allt de är, säger och gör.

Det känns som början på en helt annan film, och på många sätt var det också det (se citat nedan). Tyvärr går det inte att komma ifrån att det inte har något att göra med något annat som händer i filmen, och att allt som lett fram till den punkten har varit meningslösa vattentramp och många nakna kejsarkonster.

FREDRIK FYHR


PS.

Bergman har uttryckt sig oerhört väl och insiktsfullt om sin egen film:

När jag gjorde Skammen fanns en intensiv lust att framställa krigets våld utan omskrivningar. Men mina intentioner och önskningar tog loven av min kompetens. Jag förstod inte att det utav en nutida krigsskildrare krävdes en helt annan sorts uthållighet och professionell precision än vad jag kunde åstadkomma.

Det handlar alltså om ett felkonstruerat manuskript. Den första avdelningen i filmen är i själva verket en oändligt utdragen prolog, som borde stökats undan på tio minuter. Det som sedan händer hade kunnat byggas ut hur mycket som helst. Det såg jag inte. Jag såg det inte när jag skrev manuskriptet, jag såg det inte när jag gjorde filmen, jag såg det inte när jag klippte den. Jag levde hela tiden i föreställningen att Skammen rakt igenom var en självklar och homogen film.

Detta att man under arbetets gång inte upptäcker att det är fel på maskineriet beror antagligen på en skydds­mekanism, som verkar under loppet av en lång och komplicerad procedur. Denna skyddsmekanism tystar det kritiska överjaget. Med självkritiken gastande i örat skulle förmodligen filminspelningen bli alltför tung och plågsam.

källa.


Skammen är del av 2018 års retrospektivserie.


SKAMMEN

1968 Sverige 103 min. svartvit film 35mm 1.37:1. Manus och regi: Ingmar Bergman. Producent: Lars-Owe Carlberg. Huvudsakliga skådespelare: Liv Ullmann, Max von Sydow, Sigge Fürst, Gunnar Björnstrand, Birgitta Valberg, Hans Alfredson, Ingvar Kjellson, Frank Sundström, Ulf Johansson, Vilgot Sjöman, Bengt Eklund, Gösta Prüzelius, Willy Peters, Barbro Hiort af Ornäs, Agda Helin. Foto: Sven Nykvist. Klippning: Ulla Ryghe. Scenografi: P.A. Lundgren, Lennart Blomkvist. Kostym: Mago. Produktionsbolag: SF, Cinematograph. Distributör: SF (35mm, 1968), SFI (35mm, 1994, DCP 2015). Kategori: Arthouse, auteurfilm, inhemsk halvprivat produktion. Genre: Drama, klassisk dramatisk variant, med inslag av melodram, krigsfilm, magisk realism, toner av skräck. Struktur: Klassisk 3/5 med epilog. Stil: Klassisk komposition med inslag av cinema varite-variant. Premiär: 29 september 1968 (Italien – Sorrento Film Festival – och Sverige).

Omdöme: Förutsägbar relationsmelodram omringad av ett misslyckat och osammanhängande scenario som aldrig får en naturlig kontext i dramat – istället blir intrigen en rad scener med spretiga och trevande idéer, vissa helt misslyckade, via godtyckliga och givna melodramatiska spår; en lysande epilog klargör filmens brister. Tekniskt mycket professionellt och stilrent, men misslyckat i kärnan.

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *