Deras eld har slocknat i universum

”No one can kill a jedi!”
”I wish that were so.”
/ Anakin Skywalker och Qui-Gon Jinn, Episod I.


När Episod III störtar in i sin bombastiska tredje akt når filmen en punkt när den praktiskt taget bara är en enda stor brinnande visuell representation av prequelfilmernas två speglade spår – dels republikens fall och imperiets uppgång och dels Anakins fall och Darth Vaders uppståndelse. Yoda försvarar demokratin mot Darth Sidious i senaten, vars beståndsdelar bokstavligt talat rasar omkring dem medan de kastar senatorernas säten fram och tillbaka. Samtidigt slåss Obi-Wan mot Vader i den mer personliga sidan av dramat – i Mustafars inferno där exploderande lava är allt som finns i alla riktningar.

Detta kan vad mig beträffar vara de mest emotionellt överväldigande ögonblicken i hela sagan – bland annat för att det knappast behöver någon analys. Även om sekvenserna inte är lika brutalt raka som skildringen av Order 66 så har de fortfarande ett tydligt släktskap med bildkonstens kärnfullhet. Den omstridde kulturteoretikern Camille Paglia fick flera höjda ögonbryn mot sig när hon påstod att Episod III var det överlägset största konstverk som gjorts, i alla kategorier, under de senaste 30 åren.

Man behöver förstås inte vara så kategorisk, men det är svårt att förneka att Lucas ikonografiska uttryck är lika klassiskt som det är nyskapande – när konstnärliga uttryck i den postmoderna eran vänder sig in mot sig själv i flera varv, via befriade analytiska vidder och oändliga intellektuella anspråk, så är Lucas den ende som så konkret använder sig av en symbolism som kan jämföras med den konst som går tillbaka ända till forntiden.

Med det sagt så finns det inte mycket att säga om händelserna i slutet av Episod III, mer än att de är… fenomenala. Det är i dess innebörder i den stora bilden som är fascinerande.

När Yoda med utmattad förtvivlan konstaterar att han ”misslyckats” så menar han inte bara att han inte lyckats besegra Sidious. Hans misslyckande ligger på en mycket, mycket större skala – man kan säga liknande saker om Obi-Wan, när han inför sin forne padawan konstaterar: ”I have failed you”.

Det är förstås, i korta ordalag, hela jediorden som misslyckats – det är ett misslyckande som innebär en enorm tragedi, och efter att tragedin slagit in så kvarstår förstås bara en sak: Traumat.

Det här leder oss till den stora utläggningen om den ljusa och mörka sidan.

Det eventuellt största bidraget som prequelfilmerna gett till Star Warssagan är utforskandet av de goda och mörka polerna, hur de liknar varandra och hur de skiljer sig och hur gråzonerna ser ut. Det är en utläggning som legat på lut ända sedan jag skrev om Episod I, och jag fick anstränga mig för att inte glida in på den när jag skrev om Episod II – det är här, när jedins misslyckande drar ner dem i helveteseldar och närapå utplånar deras minne från rymden, som vi måste ställa oss frågan: Varför vinner de onda och varför förlorar de goda?

På den tiden vi bara hade originaltrilogin att gå på så verkade det här med den ljusa och mörka sidan rätt självförklarat – gott var gott för att Yoda sa att det var det och ont var ont för att Darth Vader var ond. Det prat om kraften vi fick var relativt flummigt och svårtolkat, och även om Luke fann gott i sin far, och även om det ett tag såg ut att finnas lite ont i honom själv, så var detta relativt kryptiska tematiska lekar som de flesta inte tänkte så mycket på. (Påfallande ofta hör man tvärtom att Star Wars alltid haft en väldigt onyanserad uppdelning i gott och ont, vilket inte alls är sant).

Vi fick förstås en del tecken på jediriddarnas filosofi i de gamla filmerna, men det bästa sättet att förklara prequel-illumineringen är att titta på Palpatine.

I originaltrilogin så var Palpatine inte en speciellt tydligt definierad antagonist. Han verkade inte vara mycket mer än en Bondskurk (”I’ve been expecting you!”) eller en Trollkarlen från Oz-likande häxdoktor bakom ridån. Inte en enda gång i Episod VI kan han ens klämma ur sig en enda hint om varför han vill regera i galaxen – han mest kacklar om den mörka sidans kraft (som trots hypen aldrig riktigt verkar speciellt mäktig) och av någon anledning är han helt övertygad om att Luke ska bli hans slav (har han sett sig själv i spegeln på sistone?).

Liksom alla generiska Bondskurkar hade han ett stort bollformat supervapen att visa upp, och det verkade som att han bara var sådär för att han var det, och att han ville spränga planeter och styra galaxen för att, ja ni vet, därför!

Ännu konstigare var att kejsaren redan introducerades, om än kortfattat, i Episod V. Kejsaren, då projicerad via hologram, gestaltades då av en annan skådespelare med en helt annan sakral och allvarlig stämma. Han var mer i linje med Alec Guinness ärkebrittiska stil, och för oss som bara hade originaltrilogin att gå på som barn gav det oss rätt starka vibbar från Krypton i Stålmannen-filmerna med Christopher Reeve.

Det bäddade hursomhelst för någon slags hotfull värdighet, en känsla av att kejsaren var för ond för att visa känslor och helt gravallvarlig i sin vilja till makt. Men när kejsaren sedan dök upp i Episod VI var han av någon anledning inte alls denna kyliga, vampyrliknande gestalt utan en galen trollkarl tagen ur en Disneyfilm (inte ett problem nuförtiden antar jag, men ändå).

Till och med som barn tyckte jag att det var något som inte riktigt stämde med den här kacklande karikatyren – och när Vader plockar upp den gamla galoschen och kastar ner honom från närmsta avgrund så undrade jag varför ingen bara gjort det tidigare.

Jag var bara tretton år när Episod I kom, men en av de saker som tillfredsställde mig mest omedelbart med den var Palpatine. Det var nästintill ingenting som avslöjade honom i filmen, där han bara verkar vara en av många grå gubbar som pysslar med politik i Coruscant, men vi fans visste att Palpatine… ja, han var ju Palpatine.

För mitt unga jag var det här en sådan blixt av intellektuell stimuli att jag betraktar det som till någon blygsam grad avgörande för hela mitt liv – Lucas läxa gick mig inte förbi. I verkligheten (eller i bra konst, för den delen) kommer inte faror med stora skyltar eller enkla förvarningar. Det fanns inget som helst tvivel om att Palpatine var hundra procent ond (och om jag hade tvivel så var Lucasfilm ovanligt öppna med att poängtera att Palpatine och Sidious var samma person, och samma person som i Episod VI) men det fanns inte ett spår av det i bild.

Det var just i denna avsaknad av förklaring som denna bit symbolism högg in i min hjärna. Faktumet att Palpatine inte alls verkade ond tvingade mig till att börja brottas med mina egna uppfattningar och förutfattade meningar om världen (som Star Wars ju så ofta får hängivna följare att göra). Palpatines ondska kom inte från något övertydligt filmiskt skurkbeteende – tvärtom var hans hotfullhet mer verklig, långt mer fasansfull i sin relaterbarhet. Han är politiker – och, som Obi-Wan konstaterar, ”they’re not to be trusted” – och man kan lika lite se ondska i honom som man kan se ondska i vem som helst ute på gatan.

Och gott och ont handlar förstås om vilket perspektiv man väljer, vilket Palpatine själv ska påminna Anakin om när de har sitt ödesdigra möte på operan. Han tror säkert detta själv, men hans eget perspektiv är å andra sidan väldigt extremt. Det goda är, för en sith, bara det som är njutbart och fördelaktigt. Om du dödar en person du inte gillar så är det bra för dig, eftersom du bevisar din styrka, bekräftar dig själv och slipper tänka på den personen mer. Om du är omringad av människor som inte är lika smarta som du så är det bra att lura dem till att göra som du vill, för du får ut mer av det.

Resonemang som Palpatines är vad som separerar Star Wars från andra fantasyserier, eftersom de så tydligt placerar filmerna i kontexten av mänskligt filosofiskt tankegods. Sitherna resonerar som existentialister eller modernister i en medeltida värld – de säger ”det är upp till dig vad du gör med ditt liv och det finns ingen moral” medan jediriddarna hänfaller åt gamla ideal om plikt och gudsfruktan, om man så vill koppla det till engelska riddarmyter eller antika statsideal.

Om vi tar ett mer populistiskt exempel kan vi jämföra med X-Men-filmerna, som visar upp ett liknande dilemma – de filmerna presenterar en värld där vissa är mutanter (tänk kraftbärare) och vissa inte är det (vanligen människor, eller andra varelser utan övernaturliga krafter). Detta har lett till en schism mellan de övernaturliga – de goda vill skydda, försvara och tjäna människorna medan de onda anser att deras krafter gör dem viktigare än människorna, och att de därför förtjänar att härska över dem.

I X-Men-filmerna är det här mestadels en svartvitt formulerad fråga om arv och hämnd – den centrala skurken Magneto förespråkar en slags nationalism för mutanter, där mutanter ska vara stolta och att människorna får vad de förtjänar eftersom de förtryckt mutanterna. Detta placerar konflikten mellan mutanterna i en slags ideologisk (pseudo)politisk konflikt som handlar om attack och motattack, vem som ska kriga mot vem, för vad och varför.

Problemen mellan jediriddarna och sitherna är mycket mer komplicerade, och de går att koppla direkt, i detalj, till många olika teologiska och filosofiska idéer som människor formulerat i tusentals år.

Svårigheterna med att bena ut jedin kommer redan på det etymologiska stadiet – jediriddare är en direkt korsning mellan asiatisk och engelsk folklore. Ordet ”jedi” är troligen en version av ”jidai”, det japanska ordet för ”era”, i sin tur mest relevant att förstå i begreppet jidaigeki, genren av japanska kostymdramer där samurajfilmer ofta räknas. Därutöver har jediriddarna uppenbara likheter till buddhister – de bär enkla kåpor, mediterar över sin lära och lever omkring tempel.

På samma gång är jedin också riddare, stöpta ur den arturianska traditionen. Särskilt i originaltrilogin, då jediriddarna tillhörde det förflutna, gick det att föreställa sig dem som medeltida korstågsfarare. Obi-Wan använder till och med ordet ”crusade” när han introducerar Luke för ljussabeln – objektet som perfekt exemplifierar Lucas korsning mellan teknologi och magi, futurism och arkaisk folklore, den gamla skolans sagor och modernistisk filosofi och psykologi. Luke surrar igång den blå faran i Episod IV just när vi vant oss vid att vi är i en framtidsvärld (för “länge sedan”) full av laserpistoler och omöjliga supervapen. Ljussabeln är, förklarar Obi-Wan, “ett elegant vapen för en mer civiliserad tid”. Plötsligt har Lucas blandat in gamla riddarsagor, och gett jedin en nobel anledning att slåss – de måste försvara det goda i universum – liksom riddarna försvarade kungariket och kristendomen.

Här finns förstås en värld av skillnader mellan västerländsk och österländsk religion – monoteismen är den kanske mest uppenbara. På medeltiden ansågs det att en kung fick sin makt direkt från gud , vilket gjorde hela kungariket till ett slags övernaturligt rike med gudabenådad makt. Den österländska traditionen är fundamentalt mer jordbunden, och ser all mänsklig upplevelse som bunden till naturen; även om vi talar om saker som karma eller reinkarnation så är vi aldrig utanför den verkliga världen. Så istället för att be till en himmelsk figur utanför vår värld, som kontrollerar alla saker i den, så mediterar man i exempelvis daoistisk tradition över vad som pågår omkring en, klar över att detta är den enda verkligheten.

Medan jedins statsmannaskap är västerländsk är deras själva religion mer österländsk – de talar aldrig om gudar eller paradis, och inte heller har de helgon eller martyrer. Det finns bara en värld, ett universum, ett liv – och att vara upplyst är för jedin att vara i kontakt med kraften. Kraften, själva centrat för religionen, matchar vad Aldous Huxley kallat för alla religioners ”perennfilosofi”. Alla religioner har denna idé om ett transcendent ”grundväsen”, ett som förenar alla varelser – Huxley har kallat det för den ”minsta gemensamma hypotesen” för alla religioner.

Jag har många gånger tidigare skrivit om varför jediorden misslyckas – liksom många religioner förvandlas den efterhand till en institution. Organisationen blir då viktigare än läran, regler och rangordning blir viktigare än poängen med religionen till att börja med; då blir de goda intentionerna bara tomma ord, åter och åter reproducerade, och de ”upphöjda” blir istället blinda, avtrubbade sektledare. Notera hur sura jedirådet blir när Anakin gnäller över att inte få titeln som jedimästare – en stolthet som rimligen inte borde tillstå jedimästare. Men jedirådet är mer intresserade av att vara ett råd än vad de är intresserade av att vara jedis – och kanske deras irritation har något freudianskt över sig, som om de vet att de borde vara bättre. Om en jedi ska vara helt utan begär eller egenkärlek, hur kan man ens säga att några av dem är ”mästare”? Vem ska avgöra det och varför?

Det mer dramatiska misstaget de gör är att anknyta sig till republiken på en byråkratisk nivå – de blir med detsamma politiska redskap. De såg förmodligen inte faran när de anslöt sig till republiken, vilket skedde runt tusen år innan prequeltrilogin börjar; det såg säkert ut som en fantastisk lösning på vad för problem som än pågått innan dess – om vi minns jämförelsen med mutanterna i X-Men. Här fanns en deal där jedin kunde leva med människorna i samförstånd och så att båda tjänade på det. Tusen år senare ser dock saker inte likadana ut – människorna visar sig vara korrupta, och jedin, som svurit allians med dem, blir därför korrupta de med.

Detta ekar längre bak i tiden än till riddarna runt runda bordet – det går tillbaka till romarriket och antikens Grekland. I ”Staten” spekulerar Platon att ett samhälle bör försvaras av väktare. Dessa väktare bör från en tidig ålder få rigorös träning och utbildning – Platons idealväktare har inte bara överlägsen fysisk styrka utan även vishet och en högre medvetenhet om själen (själen, som för de gamla grekerna var detsamma som vad vi idag skulle definiera som sinnet eller medvetandet). Enligt Platons resonemang skulle väktarna i sin vishet också kunna ta ansvar för sina överlägsna krafter. Eftersom deras liv skulle vigas åt denna vishet så skulle det också högst naturligt innebära att väktarna spenderade en hel del tid med att sokrateanskt bolla idéer fram och tillbaka – särskilt i unga år, som en elev till en lärare. En av de bästa platonska illustrationerna i prequeltrilogin är Yoda, som visar sig vara en slags dagisfröken för jedi-younglings – helt i linje med spralligheten han visade upp på Dagobah i Episod V.

En annan grekisk koppling till jediläran är stoikerna, som förmodligen skulle ha uppskattat jedin mer än några andra filosofer i historien. I den högst läsvärda samlingen ”Star Wars and Philosophy” har William O. Stephens ett utmärkt kapitel om Star Wars och stoicismen – i korthet kan man konstatera att stoicismen går ut på att leva i harmoni med sitt öde, utan att störas emotionellt av något som händer en, medan man i alla lägen fokuserar på att handla så dygdigt som möjligt, och kommer ihåg att alla varelser och allt som sker är en del av samma natur och verklighet. Meningen med livet för en stoiker är att det inte finns någon mening – allt är redan perfekt som det är. Därför spelar inget roll, annat än vishet och insikt om att det som sker sker.

Ett gammalt citat gör sig påmint: ”Motsatsen till kärlek är inte hat – det är likgiltighet.” Det betyder att likgiltighet även är motsatsen till hat – exakt mitt emellan, i ett antiemotionellt ingenmansland befinner sig stoikerna.

Värt att påpeka är att klichébilden av österländsk filosofi – typ zenbuddhism – är tanken på en mediterande munk som inte låter något störa sinnesfriden. Men tanken på daoism eller buddhism som ”mindfulness” och en själ av sten är egentligen ett missförstånd. Känslor är inte nödvändigtvis förbjudna i österländska tanketraditioner – acceptans är nämligen i allra högsta grad en emotionell process, och alla känslor man upplever kan gå igenom den processen. Den mer ”hårda” bilden av en orubblig guru har egentligen sitt ursprung i stoicismen. Stoikerna sökte utplåna såväl sina begär som sina rädslor, de sökte leva i tidlöshet, orädda för döden eller andra faror, obekymrade över vad för tragedier som skulle kunna hända.

Krasst taget kan man säga att stoikerna, medan de hängav sig åt att göra det dygdiga, helt enkelt inte brydde sig om något.

Problemet är förstås att det här är lättare sagt än gjort, särskilt om vi tänker oss en samling stoiker i ett sammanhang som jedirådet, där de får sitta och jäsa i sin upplysthet i tusen år. Vem ska påpeka när någon inte är tillräckligt obekymrad?

Den enda jedi som egentligen lever upp till det stoiska idealet är Yoda, som med förbluffande rakhet förklarar för Anakin att han inte ska bry sig om huruvida någon i hans närhet dör eller inte – ”mourn them do not, miss them do not”.

Anakin reagerar med en illa dold kränkt provokation – det här är trots allt vad han fått höra redan sedan Episod I, då han blev mardrömslikt utblottad för att tänka på sin mamma – men ärligt talat kan nog vem som helst känna att något skaver här. Det finns något instinktivt fel i det Yoda säger – det är kort sagt omänskligt att inte reagera när man faktiskt reagerar. Att inte ha några bekymmer vore väl fint – men vari ligger egentligen dygden där? Vem har sagt att passivitet är detsamma som pacifism, eller att likgiltighet kan ge frid i själen?

Ändå förblir Yodas stoicism ett intakt och obönhörligt konsekvent karaktärsdrag hos honom. Mitt favoritexempel är en kort replikväxling mot slutet av Episod III, när Obi-Wan återkopplar med Yoda och Bail Organa efter Order 66. Obi-Wan säger genast att de måste kalibrera om Sidious signalkod så att inte fler jediriddare går i fällan. Yoda reagerar med för mig chockerande förvåning, som om han inte ens tänkt tanken. Med genuin förundran frågar han: ”Suggest changing the code, do you?” Obi-Wan liksom ”… u-huh?”

En liknande replikväxling kommer mellan de två mästarna efter att de tagit sig in i jeditemplet – Obi-Wan är handfallen och förtvivlad och säger, något desperat, att han inte vet hur han ska hitta Anakin. ”Use your feelings and find him you will” säger Yoda, vilket jag tolkar som något av en tveeggad ”burn” från hans sida.

Obi-Wans känslor leder honom till Padmé, vilket föreslår att såväl Yoda som Obi-Wan vetat om relationen som hon haft med Anakin – romanversionen av Episod III gör det explicit klart att Obi-Wan känner till romansen, om än inte faderskapet. Här blir det väldigt tydligt att jediordens stoicism är deras stora akilleshäl – till att börja med är den ju omöjlig. Episod III klargör helt och hållet att även galaxens mäktigaste jedimästare (som Obi-Wan och Mace och kanske till och med Yoda) tenderar att se mellan fingrarna på sin stoicism och bli emotionellt engagerade över saker ändå.

Bortsett från Anakin är Mace Windu den jedi vars fall är tyngst – mer om honom i nästa kapitel – men Obi-Wan är inte långt borta. När han inser att Anakin blivit Darth Vader är han tagen med byxorna nere – han har inte ”känt det med kraften” eller sett det komma på något sätt; han har inte ens greppat att Padmé är gravid med hans barn, fastän han låtsats som att det regnar inför deras romans. Han har litat på sin forne padawans ord och omdöme och tvingas nu inse att hans forne elev och surrogatbror blivit en galen, barnamördande sithlord. Efter Order 66 spelar det inte så stor roll, men det är högst troligt att det här är anknutet till någon form av hegemonisk skam – att förlora en elev till den mörka sidan måste, med tanke på jedins strikta syn på saker och ting, vara en enorm vanära för en jedi.

Men minst lika förtvivlad är Obi-Wan över… hur förtvivlad han är, helt enkelt. När han erkänner för sin besegrade vän – ”You were my brother, Anakin. I loved you” – så erkänner han ju att även han brutit mot jedikoden. En jedi ska ju som bekant inte känna kärlek, eller någon som helst anknytning.

Förutom att stoicismens ideal är omöjliga att leva upp till så är jediordens passivitet även en usel strategi i den politiska kontext de är del av, vilket Sidious inte är sen att utnyttja. Att låta vad som helst ske kommer ju trots allt leda till att de… tja, kommer låta vad som helst ske. Till slut måste även något krackelera inuti vår lille gröne vän. Misslyckats har han gjort, indeed.

FREDRIK FYHR


Alla texter om Episod III.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *