Det finns ännu gott i honom

”There is good in him. I’ve felt it.”
/ Luke Skywalker, Episod VI.


När jag skrev om Episod I och II sammanställde jag filmernas tematiska huvudspår i listform – Episod I handlade överlag om symbios och dualism, vilket i Episod II förvandlats till konflikt och friktion. Utvecklingen i Episod III är logisk – nu faller alla bitar isär, och helheten, det som varit enat i symbios, går under. Det nämns redan i den gyllene textremsan i inledningen att ”the republic is crumbling.”

Jag skulle kunna gå igenom alla ”fall” i Episod III, men som jag tidigt förklarade så vore det lite tautologiskt. Allt och alla faller på en och samma gång i Episod III och det är bara små detaljer som skiljer enskilda scener åt, rent tematiskt. När Mace Windu slåss mot Palpatine så sammanfaller hans fall med jediordens fall och hela republikens fall – likaså när Yoda slåss mot honom, förblindad (återigen) av arrogans. Windu faller ut ur ”tronrummet”, symboliskt utsparkad. Yodas jedirock faller i luften och fastnar på en av senatens säten, som när någon hänger in något i garderoben.

När Obi-Wan slåss mot Anakin så är republikens fall ett sådant faktum att det sker i det industriella inferno som är Mustafar – infrastrukturen faller bokstavligen ner i symbolisk eld och lava, och bara en förvirrad robot susar omkring som det havererade partyts sista servitör. Obi-Wans misslyckade är så komplett att han inte ens förmår döda Anakin – vilket var hans uppdrag. Det går att tolka som jedimannamässig sportslighet antar jag, att inte avrätta en försvarslös varelse utan lämna honom till ”kraftens vilja”, men jag tolkar det som att Obi-Wan inte förmår ge nådastöten – istället tar han Anakins vapen och lämnar honom skrikandes, lite grann som det där levande liket i Monty Pythons Holy Grail: ”I’m not dead!”

En annan anledning till att inte fastna för mycket i Episod III:s olika ”fall” är för att tematiken är djupare än så – eftersom Episod III är hela sagans peripeti så är dess tematik mycket mer dynamisk. Till skillnad från Episod I och II så kan inte Episod III bara referera till sig själv – som jag tidigare nämnt så är Episod III punkten då hela sagan kommer upp till sin allra mest nakna yta. Det betyder att Episod III har tematik som representerar alla episoderna, inte bara den egna.

Det är därför hjältarnas fall inte bara är hjältarnas fall – det är direkt knutet till deras symboliska död och återuppståndelse. Till viss del kan vi förstå dessa begrepp som rätt konkreta –  som Darth Vader har Anakin lämnats för att dö, men kejsaren återföder honom som ett Frankensteinmonster. Ur den döda republikens aska tornar imperiet upp, symboliserat i byggandet av Dödsstjärnan (och Tarkins fula fejs). Padmé dör men lämnar efter sig två barn, som får nya destinationer medan Tatooines två solar gryr (och tårarna rinner!) Obi-Wan och Yoda inleder helt nya liv i varsin spartansk exil. Till och med C-3PO, som får minnet raderat, kan därmed sägas bli född på nytt. Vill man vara teknisk så kan man säga att Episod III slutar med en ”reboot”, i ordets lexikaliska betydelse. Vi börjar kort sagt om på ruta ett. Bara R2-D2 rullar vidare genom hela sagan intakt, som en budbärare, vilket han ju därför tekniskt sett också blir i Episod IV, när Leia ger honom meddelandet att ge till Obi-Wan; den enda som kan binda ihop sagan är slutändan vår lille astrodroid.

Men det hela är förstås långt mer komplicerat än så.

Det vi verkligen gör här – i Episod III:s epilog, efter de två bataljerna som skakar om finalen – är att vi sjunker, som vore vi Dante i underjorden. Vi sjunker långt ner i Star Wars mytologiska underjord, till en plats där vi närmar oss dess mest mystiska övernaturligheter – det outgrundliga i kraftbärarnas intuition, den märkliga sfär som kallas kraftens ”nedervärld”, det otroligt mystiska landskap under bottennivån där vi kraschat, i ett limbo mellan liv och död där det döda får ett nytt liv, och börjar processen att återigen lyfta, en rörelse som tar fart på riktigt i Episod IV.

Det är Star Wars embryoniska landskap – punkten där den gamla berättelsen inte finns kvar och där den nya inte fått former. Punkten då vi är nära döden, och därmed livet efter döden. Det är hela sagans big bang, och sekvenser som tycks heliga för Lucas – kanske den enda punkt i hela sagan då han tar av sig sina mer mekaniska impulser och försöker berätta något med själen, göra sig verkligt sårbar och naken som filmskapare.

Det mest berömda exemplet på allt det här ser vi i födseln av Luke och Leia, parerat med Darth Vaders mekaniska återfödsel. Padmé dör, i grund och botten av oförklarliga skäl, medan Vader som vi känner honom tar sina Karloff-inspirerade första steg i misär; ”Nnnnooooooo!”

Båda dessa ting är saker som oförtjänt men oundvikligen hånats – Lucas är noga med att poängtera hur Vader fortfarande är en patetisk figur (jag ska återkomma till denna punkt i nästa del, som jag hoppas ska bli den sista) samtidigt som hans intuition gör Padmés död till något vagt övernaturligt.

Så vad är det som händer här egentligen?

Populärt sett kallar man det att Padmé dör av ”brustet hjärta”, vilket de aldrig säger i filmen – ”For reasons we can’t explain, we are losing her” säger den där läkaren… som är en robot.

Innan vi säger något mer om scenen tycker jag detta är värt att poängtera – inte minst eftersom det verkar ha gått många förbi, trots att alla nog instinktivt reagerar med obehag inför världens läskigaste barnmorska, som ser ut som en jättestor vit japansk leksak som harmoniskt loopar: ”Ooh baa! Oooh baaa!”

Här framgår alltså en oväntad sanning: Det tycks inte finnas någon läkarkonst i Lucas’ galax långt borta. Inga läkare, sjuksköterskor, ortopeder eller tandläkare. Om Obi-Wan har värk i B27 så antar jag att han får infinna sig på Coruscants automatiska tandhygienstation – artificiell intelligens sköter allt, inklusive förlossningar.

Denna industrialisering av sjukvården hänger mycket väl ihop med vad vi kunde ana om galaxens teknofobi i Episod II – i en värld där så mycket sköts av robotar och maskiner måste det organiska, det genuint mänskliga, upplevas som extra värdefullt. Det måste också vara svårare att stå i kontakt med det mänskliga i sig själv i en sådan värld – få av oss skulle spontant vilja bli opererade av en oövervakad robot, till exempel; trots att en maskin skulle ha större precision så vet vi alla att människan, med alla sina fel och brister, åtminstone inte löper risken att få en kortslutning utan vidare. (För att parafrasera den gode Dex så vet vi skillnad på ”knowledge and wisdom”). Också detta bidrar till jediriddarnas fall – för det är i denna värld, denna oerhört systematiserade och teknokratiska värld, som de förlorat sin förmåga att känna kraften. Det är, på det stora hela taget, inte överraskande.

Robotar kan inte spekulera över sin egen existens, inte heller kan de spekulera över någon annans – det är därför det också är av avsevärd vikt att också Padmés mystiska död övervakas av dessa robotar. Nej, robotarna kan inte ”förklara” vad som sker, och tyvärr kan man inte be dem ”use your instincts!” Lucas hade förstås kunnat få ungefär samma effekt om han haft mänskliga läkare, för det som händer Padmé faller utanför vetenskapens fält ändå. Men för att betona deras instrumentella impotens gör han hela läkarekipaget till ett gäng robotar.

Ingen kan säga säkert vad som händer Padmé, när hon tar sina sista andetag. Vissa mer konspiratoriskt lagda nördar anser att Sidious ligger bakom alltihop – från Shmis död till Padmés, och att Anakin går in i en fälla som är helt riggad av Sidious. Det bästa argumentet för denna teori har att göra med kraftens verkliga mysterier (vilka vi återkommer till i den sista delen av denna långa serie analyser) men om inget annat så har vi  ”the circumstantial evidence”: Sidious är någon slags Dracula-figur, särskilt i Episod III, när han verkar ha förmågan att läsa folks tankar och se in i framtiden. Vem säger att inte allt, verkligen allt, går som planerat?

Å andra sidan skulle den förklaringen förta en av de stora poängerna med prequeltrilogin – Anakins väg, och faktumet att han gör de val han gör. Om han bara förleddes från början, vad är poängen? Sidious är en ond djävul, det är sant, men som jag tidigare varit inne på så tror jag inte att Lucas vill frånta Anakin allt ansvar för sina handlingar. Och, vidare, om Sidious nu ”vet allt”, hur kommer det sig att han inte känner av något så påtagligt som Anakins avkomma? Och om det är han som tar kål på Padmé, är det inte en märklig slump att han gör det just som hon föder barn?

Vissa har tolkat berättelsen bokstavligt och anser att Padmé helt enkelt kolar vippen för att hon gått igenom så mycket skit – inte nog med att hon gått igenom en graviditet i paranoid ensamhet, på grund av ett förhållande som redan inneburit stor press, hon har sett republiken hon vigt sitt liv åt att försvara gå under, hennes pojkvän visar sig plötsligt vara en mordisk sithlord som dödar barn när han inte utsätter henne och deras egna barn för dödsfara. Padméproppen går, helt enkelt, och vill man kan man också säga att hon faktiskt dör av brustet hjärta – som MacDonald noterar så är det ett tema som går igen i riddarsagor och många gamla myter. Det kan hända den bästa – inte minst Isolde, som Padmé ihop med Anakins Tristan påminner en hel del om.

Själv är jag mer benägen att luta åt den förklaringen, om än med en modifikation som jag tycker är rätt självklar: Padmé bär Anakin i sig, i och med att hon bär deras barn. Vi kan förstå det här genom uteslutningsmetoden: I Episod VI känner Luke att det ”fortfarande finns gott” i Anakin. Bortsett från det mystiska hoolabaloot i denna kosmiska kraftkänning så står det klart att Padmé och Luke här känner samma sak. Den känslan måste ha sitt ursprung här. Och om Luke känner det så måste också Padmé känna det. Och om Luke känner det för att han har en kraftmässig koppling till Anakin då måste också Padmé ha det.

Det sätter ett definitivt fokus på den där sekvensen där de båda ser på varandra med Coruscant mellan sig – de är skilda från varandra, rent fysiskt, men själsligt är de sammankopplade. Även om Padmé inte är en kraftbärare så är Luke och Leia det – därför känner hon också via kraften det väldiga mörker som nu fyller Anakin, det väldiga mörker som är Darth Vader. Mörkret i allt han gjort och den helvetiska smärtan han genomgår på operationsbordet.

Här kan man verkligen säga att Padmé bär på ett kraftpaket. Tänk dig nu själv att du skulle vara en helt vanlig dödlig människa som i ditt sköte bär på två övernaturliga barn som dessutom står i kontakt med världens mäktigaste jedi, som för tillfället går igenom helvetets kval, bland annat på grund av obeskrivliga vidrigheter han själv gjort.

Det är inte konstigt att Padmé dräneras på energi och helt enkelt slås ut. Det är Anakins mörker, det är essensen av Darth Vader, som dödar henne. Återigen har Sidious rätt, när han han säger att den unge Vader, i sin ilska, dödade henne.

Men det är också därför Padmé vet att det fortfarande finns gott i honom. Betoningen här ska ligga på ordet vet. Jag är övertygad om att hon inte vet varför hon vet det. Det bär ju inte på någon logik – sist vi såg henne sa hon klart och tydligt att hon, milt sagt, inte såg någon framtid som Mrs. Vader. ”You’re going down a path I can’t follow” lyder det bevingade citatet, och det är på dessa två håll de befinner sig i slutet – likaså kan inte Vader följa henne, varpå han även tappar spåret av sina barns öde.

Men varför finns det då, ännu, gott i Vader?

Tja, kanske Padmé som nu befinner sig i sina döende stunder på en annan mental plats, ett övernaturligt kosmiskt ingenmansland där hon även kan känna hans ömklighet, hans ånger… om han nu har någon. Kanske hon bara tänker att han ju ändå täljde det där japorsmycket till henne när han var nio, det lilla gullet.

Men jag tror svaret är mer elementärt: Det finns gott i Anakin för att Luke och Leia finns. Det är därför de själva ska inse samma oförklarliga sanning i Episod VI. Det finns gott i honom. De bara vet det, för det bara är så.

Det låter som en icke-förklaring, men den går hand i hand med Lucas’ yin och yang-fetish, och även det centrala temat i hela sagan – att den förlorade fadern återupprättas av sonen, att den ena generationen följs av den andra, att barnet och föräldern är samma person, eller olika sidor av samma mynt. Och detta, själva födseln, är därför en helig punkt för Lucas. Det är symptomatiskt att scenen sker här, i en punkt som är som en slags planetkärna för hela sagan; den embryoniska punkten, ett emotionellt sanningslandskap där möjligheterna är oändliga och rollerna tillfälligtvis mer flytande, där allt svävar omkring upplöst som encelliga organismer, innan de bygger ihop sig själva för att landa i nya stationer, som sedan växer fram till Episod IV.

Jämför man den här deterministiska synen på kosmisk ordning med Anakins många rädslor, så blir hans tragedi än mer påtaglig. Rymden har sin gång, hos Lucas, och det finns i det långa loppet inget att göra åt – men Anakin har futtigt och patetiskt kämpat för att inte låta sina mardrömmar bli verklighet, som om han är mäktigare än rymdens gång och kraftens vilja. Ironin är densamma som går igen i ”Macbeth”, ”Oidipus Rex” och många andra tragedier – hade han bara inte ansträngt sig för att profetian inte skulle slå in så hade den inte gjort det.

FREDRIK FYHR


Alla texter om Episod III.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *