Videosöndag – vecka 9 2019

<- vecka 8.

25 & 26 februari

ELVIS! ELVIS! (1976) & BARNENS Ö (1980)

Någon destruktiv nerv inuti mig vill basunera ut att Kay Pollak är Sveriges Terrence Mallick. Det håller inte riktigt, eller alls, men det är något med den generella beröringsskräcken som går igen. Innan självhjälpsgurun och fienden till all slags ironi blev just det så var Pollak regissören till tre filmer – Elvis! Elvis!, Barnens ö och Älska mej (1986) – och jag kan inte annat än beundra karlns instinkter. Det kändes inte rätt. Så det blev något annat. Man måste ju som bekant välja glädje här i livet. Säga vad man vill om comebacken Så som i himmelen (2004) men det var verkligen exakt filmen den ville vara.

Jag är osäker på om jag någonsin såg Elvis! Elvis!, Pollaks filmatisering av Maria Gripes ungdomsböcker om sjuårige Elvis som hur han än gör finner sig vara en andra klassens individ – mer än en barnfilm är det (väl) ett sedelärande drama om maktförhållandet mellan förälder och barn. 70-talets Rousseau-inspirerade uppfostringsidealism spräcklar ihop sig för mitt inre – i vilket fall som helst är filmen sevärd per automatik.

Barnens ö var den naturliga uppföljaren, en besynnerlig filmatisering av P.C Jersilds roman om elavåriga Reine som stannar på stan i Stockholm istället för att (som föräldrarna tror) åka på kollot med titelns namn. Hans odyssé genom tillvaron bär på pretentiösa och gymnasiala harranger om existensen – men filmens absolut starkaste attribut är Pollaks takt, stil- och tonarbete, som ger filmen en solid, drömsk och vemodig karaktär. Tematiskt är filmen fast i ett knepigt ingenmansland – Reine själv är lillgammal i tankarna men aningslös i sitt beteende, och fastän omvärlden verkar allmänt hotfull är den omväxlande romantisk, melodramatisk och pseudorealistisk. Man kan anklaga filmen för att på sitt eget irriterande sätt vara tämligen poänglös och navelskådande… men filmen har tveklöst feeling.


27 & 28 februari

L’ATALANTE (1934) & SKEPP TILL INDIA LAND (1947)

Nu båtromantik! Och lite filmhistoriska auteurperspektiv. Först ut ur hamnen tuffar Jean Vigos impressionistiska klassiker L’Atalante, om det tragglande nygifta paret som försöker finna glädje i den flyktiga tillvaron ombord mannens skjuta. Ska uttråkade Dita Parlo finna lyckan i någon annans famn istället? Svar finnes när det dockas i Paris, var annars. Vigos film är enligt vissa en av de bästa som någonsin gjorts – själv tycker jag att den är lite väl lätt på foten, men onekligen fin.

Jag har något slags desperat behov av att hitta nya och mer vettiga ingångar till Ingmar Bergman. En sådan ingång är förstås filmhistorisk – Skepp till India Land var Bergmans tredje film och det råder väl inget större tvivel om att L’Atalante var en förebild. Här är Birger Malmsten styrman på båtsåpan medan Gertrud Fridh spelar saltdöpta Sally, kanske eller kanske inte kärlek som ej rostar. Filmen är ärligt talat inte så bra men liksom alla tidiga Bergmanfilmer är den intressant eftersom hans teatrala intrigstruktur – monolog, dialog, intrigutveckling, monolog, dialog, mistlur – är sig lik redan här. Bergman var själv hemskt stolt över filmen när han gjorde den (märkligt, eftersom hans tidigare filmer Kris och Det regnar på vår kärlek är mycket bättre) – till slut vågade folk säga till honom att filmen sög, varpå han sällan pratade om den igen.


1-3 mars

SINGIN’ IN THE RAIN (1952)

Detta ska nu inte bli en begravningsfestival, men Stanley Donens bortgång vid solida 94 års ålder ger oss en utmärkt anledning att köra Singin’ in the Rain hela helgen lång. Donen revolutionerade musikalgenren med Gene Kelly (en genre ingen riktigt vet något om idag) och senare den romantiska komedin (som alla tar för givet) i en lång svit klassiska eller halvklassiska Audrey Hepburn-filmer som Kär i Paris (1957) och Charade (1963). Fastän han arbetade på andra sidan den där ofta omnämnda New Hollywood-gränsen så var Donens inflytande på industrin grundlig. Han var en av de sista stora.

Det finnes alltså många filmer att hylla honom med, men i slutändan går det inte att välja något framför Singin’ in the Rain. Filmhistoriens mest odödliga musikal är nämligen inget annat än en av de bästa filmer som någonsin gjorts – det ser lätt, glatt och kravlöst ut när Kelly, Debbie Reynolds och Donald O’Connor hoppar, dansar och sjunger fram det ena klassiska numret efter det andra, men varje sekund är minutiöst och övermänskligt genomarbetad (Reynolds, som inte hade någon danserfarenhet, hade blödande fötter och sa senare att inspelningen var jämförbar med en förlossning). Inget bör underskattas här, inte heller den muntra storyn – en parodi om Hollywood som utspelar sig på 1920-talet och skildrar problemen som storstjärnan Don Lockwood (Kelly) får när ljudfilmen gör entré och han själv riskerar bli passé. Inget som inte lite sång och dans kan fixa – om inte IQ-befriade divan Lina Lamont sätter käppar i hjulet.

Kelly dansar i regnet, O’Connor ”får oss att skratta”, alla stannar uppe tills mjölkmannen kommer och då har jag inte ens nämnt det transcendentala ”Broadway Melody”-numret mot slutet. Filmen både hyllar och narras med gamla musikaler – och filmhistoria i allmänhet – samtidigt som Kellys eklektiska dansstil genom denna film vände upp och ner på hela genren. Lika mycket är den filmskola, filmteori, filmvetenskap, en hel låda full av filmnörderi och håller till och med för sociala och politiska kommentarer, för den som nu absolut måste ha grönsaker på tallriken. Absolut allt i denna film strålar av lika mycket transcendental stil som magiskt mänskligt liv, och får man inte ett leende på läpparna av den så bör man söka vård.

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *