📼 Släpp deckarna loss, det är mord (1976)

mini3star

Man har nog blivit lite gammal ändå, när man börjar tänka att ”pappahumor… är det inte bara samma sak som humor?”

Själv har jag aldrig varit mycket för upplyst, smart humor. Vad gäller skrattkittlingar har jag aldrig kommit längre än femåringens stadium – jag skrattar åt roliga röster och fåniga ljud – med undantag för ordvitsar, där jag alltså finner mig själv totalt tillfredsställd med en kinaman vid namn Wang som erkänner att ”I was wong”. Till och med när han kommer utklädd av Peter Sellers i vad som borde vara en helt oacceptabel uppvisning i rasism, med eller utan Charlie Chan i beräkningen.

Ja, det är det förstås också, men filmen jag pratar om – Murder by Death, med manus av nyligen bortgångne Neil Simon (och den härliga svenska titeln ”Släpp deckarna loss, det är mord”) – är förmodligen för fånig för att ha invändningar mot. Och har jag inget annat att säga till mitt försvar så får jag helt enkelt dra till med det gamla ”jag skrattade”-argumentet. Dessutom skojas det också med fransmän – en ung (eller åtminstone yngre) James Cromwell spelar världens franskaste fransman (om han inte är belgare förstås) som känner på sig att något är fel; ”Aj fil ut in mä buns!”

”You brought buns?” frågar vårt Poirot-substitut Perrier. ”Why didn’t you share them with me?!”

Perrier (James Coco) är en av ”världens bästa detektiver” – de samlas alla i ett ruggigt gammalt hus, lockade av en mystisk avsändare som lovar ”middag och ett mord”. Huset sköts av en blind butler (Alec Guinness) och en dövstum kock (Nancy Walker). Så, eh, ja, här har vi en film som inte gynnas av syntolkning antar jag.

Ett par splendid-looking David Niven och Maggie Smith spelar ett deckarpar vid namn ”Dick and Dora”. Peter Falk är på plats med sin trenchcoat. Elsa Lanchester rullas in i en rullstol, utan fler repliker än en gammal brud som hon behöver. Vi har redan listat ut att Truman Capote är på plats. Frågan är vad han har att säga om kioskdeckare.

Alla de här sakerna är roliga för de som kan referenserna, vilket jag inser inte är en självklarhet. Själv hade jag nog inte hängt med i mer än hälften av dem, hade det inte varit för att det råkar vara så att jag ägnat tusentals timmar av mitt liv på att se på väldigt gamla filmer. Men 1976, när denna film kom, var de tydligen färska i folks minne. Och ärligt talat är denna lyxbagatell en i det närmaste helt oklanderlig film, utefter vad den försöker göra. Den lyckas pricka av varenda mysteriekliché som finns att pricka av, från Agatha Christie och Conan Doyle till TV-deckare och den gamla Old Dark House-traditionen. Hela filmen känns som en gammal bokhylla, om än ställd upp och ner.

Det enda som gör filmen mindre slagkraftig – förutom, då, de inslag som åldrats politiskt – är att den är så exceptionellt fånig. Det finns knappt en replik som inte är en ordvits, och även om minsta lilla detalj är på plats (ringklockan är ett skrik, och inte vilket skrik som helst utan Fay Wrays från King Kong) känns det som overkill att ägna filmen för många tankar.

Men ändå. Det är charmigt att se, trots de saker som inte skulle kunna göras idag (och som jag inte önskar att vi gjorde), att man en gång i tiden kunde lägga ner så mycket tid och möda på något så fånigt, och förlita sig på att publiken skulle hänga med på noterna.


Murder by Death. 1976 USA 94 min. färg/35mm/1.85:1. R: Robert Moore. S: Eileen Brennan, Truman Capote, James Coco, Peter Falk, Alec Guinness, Elsa Lanchester, David Niven, Peter Sellers, Maggie Smith, Nancy Walker, Estelle Winwood, James Cromwell, Richard Narita. Manus av Neil Simon. Filmad i negativ 1.33:1.

försökigen

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *